Groundhog Day i Finland: När liberaler blundar för rasism

Att som svensk följa finländska nyheter borde för de flesta kännas lite som att plötsligt leva sig igenom Groundhog Day.

Filmen är en klassiker från 1990-talet som många män i medelåldern tycks vara särskilt förtjusta i. Där upplever Bill Murray samma dag om och om igen tills han inser någon sorts sanning om sig själv. Förmodar jag. Jag kan ha somnat i slutet.

Efter riksdagsvalet 2023 bildade finländska moderater, kristdemokrater och liberaler en regeringskoalition med ytterhögerpartiet Sannfinländarna. Samarbetet mellan särskilt liberala SFP – Svenska folkpartiet – och Sannfinländarna har kritiserats hårt både internt och externt.

Ska verkligen ett liberalt parti kasta ut sina värderingar med badvattnet för att driva igenom sin ekonomiska politik tillsammans med ett parti som år ut och år in kantats av rasistskandaler?

Känns frågan igen?

Det finländska Svenska folkpartiet har i vilket fall som helst gjort som sin svenska motpart Liberalerna och kämpat vidare. Nyligen lanserades regeringens första budget. Idel nedskärningar var resultatet.

I samma veva skrev Sannfinländarnas riksdagsledamot och vice partiordförande Mauri Peltokangas nöjt på Facebook om hur lite “Mogadishudialekt” som hördes under hans tur till mataffären. Han skrev också att fåraherde ännu inte blivit ett populärt yrke på finska breddgrader och att han inte sett en enda kamel eller “flygande matta”.

Känns det igen?

Partiledaren Riika Purra, själv känd för att ha bloggat om “turkiska apor”, stöttade sin partikamrat och kommenterade att bensinen ju nu var så billig att kameler var dyra i jämförelse med att ta bilen.

Någonstans mellan riksdagen i Sverige och Finland löper en Bill Murray som ett skottskadat, ja, murveldjur.

Till saken hör att regeringen med statsminister Petteri Orpo i spetsen nyligen lanserade en stor kampanj mot rasism i hela landet. Kampanjen kom till stånd efter ett antal uppmärksammade hatbrott, inte minst efter två knivdåd i Uleåborg i början av sommaren. En annan inte helt ovidkommande anledning bakom regeringskampanjen var också ovan nämnda kritik mot samarbetet med Sannfinländarna. Nu skulle hela riksdagen visa att man oavsett parti minsann var emot hat.

Resultatet? Sannfinländarna tog avstånd från kampanjen och finska ledarsidor skrev om hur Orpo och inte minst det värderingsdrivna SFP förnedrats av sin regeringspartner. Under budgetdebatten i Finlands riksdag sa Vänsterförbundets Laura Meriluoto att Finland inte “har råd att bli en rasistisk liten håla”.

Någonstans mellan riksdagen i Sverige och Finland löper en Bill Murray som ett skottskadat, ja, murveldjur.

Det verkar med andra ord inte vara unikt att liberaler sväljs hela av de nationalistiska partier som de försöker rida på. Det enda som skiljer den svenska regeringen från den finländska är att Sverigedemokraterna inte har ministerposter.

I Finland är Riikka Purra finansminister. Alldeles nyss vägrade Finlands utrikeshandels- och utvecklingsminister tillika Sannfinländaren Ville Tavio skriva under ett återuppbyggnadsavtal med Ukraina. Anledningen? Avtalet hade ett jämställdhetsperspektiv som också inkluderade hbtq-personer.

Frågan är vilka sanningar nordiska liberaler ska lära sig av alla repetitioner. Själv har jag nästan somnat, men Johan Pehrson kan skåda in i sin egen framtid bara genom att blicka över Östersjön.

Litet finländskt persongalleri