Man är ett rådjur. Man går i skogen, sysslar med sitt. Man har ett jobb att sköta. Det är ganska lugnt ändå. Men så plötsligt, på vanliga kvällspromenaden, sker något. Höga ljud, och ett starkt sken som snabbt närmar sig i höstmörkret. Vad händer? Vad vill de? Vart ska man ta vägen?! Man står där, paralyserad på landsvägen, och vet varken ut eller in.
Men, nä, man är inte ett rådjur, man är en statstjänsteperson. Det är ingen Scania som kommer, utan budgetpropositionen, som plötsligt sätter strålkastarljuset på den egna tillvaron. I mitt fall handlar det om att regeringen vill att fem mindre myndigheter ska gå ihop med fem något större myndigheter. Den lilla myndighet som jag arbetar på är alltså en av de fem små.
Regeringen har svårt att komma åt myndigheternas inre liv.
Hur kan DETTA kännas som en paralyserande strålkastare, kanske någon icke-statlig frågar sig? Då ska man komma ihåg, att vi statstjänstepersoner som grupp har en stabil och förutsebar tillvaro. Även om det kan låta annorlunda när politiker debatterar, är det bara en liten, liten del av budgeten som ändras vid ett regeringsskifte. Den allra mesta av staten rullar med andra ord på som vanligt, från år till år. Omorganisationer, omstruktureringar, omdispositioner förekommer – men det är för det mesta myndigheternas egna ledningar som tar initiativet till sådant. Därav det ovana med regeringens plötsliga strålkastare.
Egentligen är det ju självklart att regeringen styr över myndigheterna, tar nya grepp, och strukturerar om, så att arbetet med statens olika åtaganden organiseras på bästa sätt. Att den bedriver förvaltningspolitik helt enkelt. Den korrekta professionella inställningen vid en sådan här situation är därför givetvis att låta politiken sköta det politiska, och själv arbeta utifrån riktlinjerna som politiken spottar ur sig.
Men. Om den korrekt professionella inställningen hos några av oss statstjänstepersoner ändå skulle blandas med lite oro, kan det bero på hur frågor om myndighetsstruktur ibland skötts tidigare. Nämligen, som någon slags teater, där det är viktigare att se ut som man gör något, än att organisera statens åtaganden på bästa sätt.
Hela landet kanske skulle leva? Ja varför inte flytta några myndigheter från Stockholm till andra delar av landet. Även om de är så små att de tillsammans är mindre än, säg, Försvarets internkommunikationsavdelning. Och även om alla andra myndigheter drar ner utanför storstadsregionerna, eftersom regeringen (ja, samma regering) samtidigt kräver fortlöpande rationaliseringar.
Så där man hamnat i det obarmhärtiga strålkastarskenet, är det lätt att tänka katastroftankar.
Eller regeringen kanske ville lyfta en viss sakfråga? Ja men bryt så ut en enhet vid en myndighet som sysslar med frågan, så framgår det att det är prioriterat. Om uppgifter och resurser ökar samtidigt, nja, det är inte självklart.
Statens roll i allmänhet, och den statliga byråkratin i synnerhet, kanske skulle minska? Ja, då kunde regeringen ju lova ”färre myndigheter”, och lägga ner några tiopersonersmyndigheter. Fastän, återigen, den stora massan av statlig byråkrati finns i de stora myndigheterna.
En hypotes här: självstyrande myndigheter har något med det att göra. Regeringen har svårt att komma åt myndigheternas inre liv- däremot kan de lätt ändra de yttre förutsättningarna. Så då gör de hellre det, fastän effekten är begränsad eller obefintlig.
Så där man hamnat i det obarmhärtiga strålkastarskenet, är det lätt att tänka katastroftankar, om allt som kan drabba en, när regeringen satt sig i det förvaltningspolitiska förarsätet. Men, ingen är påkörd av någon Scania ännu. Allt kan fortfarande gå bra för oss på de fem små myndigheterna. Formerna för samgåendena ska först utredas av kloka personer, så det finns hopp om att det kan bli annat än dålig teater av det hela.
Men först och främst hoppas jag att paralysen släpper snart. Man har ju ett jobb att sköta.