Arbetsvärldens redaktion består av dropouts och fuck-ups. Eller ja, vi har i alla fall allihop oavslutade studier i humaniora och samhällsvetenskap på Stockholms universitet i bagaget. Det är filmhistoria, litteraturhistoria, statsvetenskap och språk, eller ”fan och hans moster” som min lärare i teoretisk filosofi brukade säga.
Vi slutade eftersom ingen av oss stod ut med den ”frihet” som det innebär att ha några föreläsningar och ett seminarium i veckan. Resten av tiden skulle man läsa och skriva i ensamhet. Då ska man vara rätt disciplinerad och självgående.
Istället blev det tydligare yrkesutbildningar för oss: Journalisthögskolan, KTH och Handels. Med utbildning varje dag och mer begränsade egna projekt.
Uppror bland humanister
Om Frankrikes elevuppror skulle nå Sverige, så skulle det ske på universitetens humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter istället för på gymnasiet. Här är finansieringen av en heltidsstudent hälften av på de tekniska utbildningarna. Dessutom har studenterna gott om tid över efter studierna.
På 1990-talet var Sverige ett land som liksom snittet i OECD lade ungefär en procent av BNP på högre utbildning. Idag ligger vi istället i bottenskiktet. Ambitionerna har sänkts.
Både fack och arbetsgivare brukar efterlysa tydligare koppling till arbetsmarknaden. En ny rapport från Entreprenörskapsforum visar hur utbildningar blivit allt mer specialiserade inom vissa ämnen, istället för att fokusera på metod och överblick – något som fler har nytta av i arbetslivet.
Arbetsgivarna missar värdet av utbildning
Arbetsgivarsidan brukar dock argumentera för att kvaliteten ska gynnas på kvantitetens bekostnad. Färre svenskar ska utbildas på högskola.
De missar hur mycket utbildning betyder för människors utblick på världen och för demokratin. Problemet är inte att människor utbildas för mycket, utan att de får för lite undervisningstid. Idag ställs dessutom krav på att utbilda sig kontinuerligt i arbetslivet, varav en del kan vara akademisk utbildning.
16 miljarder på plakaten
För att komma tillbaka till 1990-talets nivå och till OECD-snittet krävs 16 miljarder kronor. Som jämförelse är budgeten för migration 14 miljarder, för klimat, miljö och natur 19 miljarder och för lantbruk och livsmedel 22 miljarder 2026.
Ska vi fixa både bättre anknytning till arbetslivet och mer utbildning under yrkeslivet, så kommer det krävas ökad finansiering.
16 miljarder mer till högre utbildning är inte ett orimligt budskap att sätta på demonstrationsplakaten i höst. En ny regering borde lyssna.
