Unga människor verkar mer besatta av regler än någonsin. Det känns som en märklig sak att skriva samtidigt som studenter i Frankrike satt Paris och andra städer i brand, men åtminstone i Sverige sitter ungdomarna som i välpolerade rader. De dricker inte, sägs det. De har inte sex, har det mätts. De gillar att umgås med sina familjer. Dataspel håller dem borta från gator och uteliv.
Det är möjligt att det framför allt gäller medelklassens barn – en grupp ofta överrepresenterad när jag får tillfälle att prata om skrivande – och kanske kan det förklaras av ett allt hårdare samhällsklimat. Medelklass är inget man kan bli längre. Däremot är det något man glida ur.
Ditt första band ska låta skit. Dina första dikter ska vara pinsamma.
Sociala skyddsnät tar inte emot vid sjukdom eller arbetslöshet. Ungdomsarbetslösheten är redan skyhög samtidigt som AI påstås ta alla jobb i framtiden. Att flytta in i en egen bostad kostar multum. Lyfter man ens ett finger åt ett konstigt håll riskerar man att bli filmad och uthängd på sociala medier.
Ett av den digitala ungdomsgenerationens populäraste ord är begreppet “cringe”. Översatt betyder det något i stil med att rygga tillbaka bakom en skämskudde. Cringe är alla misslyckade försök och pretentioner, dessvärre alltså exakt det man ska göra och ha mycket av i tonåren. Ditt första band ska låta skit. Dina första dikter ska vara pinsamma. Du ska skratta när du tio år senare ser vad du hade på dig. Det finns teorier om att det just är ”cringe”-begreppets spridning som starkt bidragit till att hålla dagens unga tillbaka.
När dina pinsammaste stunder kan bli viralt ”content” väljer många att aldrig ens försöka skapa något eget. Bäst att följa reglerna och inte göra för mycket väsen av sig.
Anne Carson är ett slående exempel på vilka nya höjder man kan nå om man beter sig respektlöst mot gamla storheter
Bland det mest utmanande jag vet är att försöka övertyga tonåringar om deras egna förmågor och om hur värdefullt det kan vara att i text strunta i vad namnlösa auktoriteter tutat i dem. Att bryta regler är både text- och livsnödvändigt. Därför blev jag så glad över årets Nobelpris i litteratur.
Anne Carson är ett slående exempel på vilka nya höjder man kan nå om man beter sig respektlöst (i hennes fall också extremt kunnigt) mot gamla storheter. Som professor i grekiska och klassiska språk har hon ägnat hela sitt liv åt antiken. Det betyder inte att hon i sitt författarskap efterapar eller enkelt repeterar myter, dramer eller gammal grekisk poesi.
I stället behandlar hon antiken som ett smörgåsbord. Hennes djupa kunskap på området ger henne också ingångar i historiens motsägelser och luckor.
När Anne Carson översätter ett drama som Antigone (Antigonick från 2012) fyller hon det med helt egna ord och spår – definitivt inte efter Sofokles original. I Norma Jeane Baker av Troja möter Marilyn Monroe den sköna Helena och smälter samman med henne. Männens krig sker över kvinnokropparna. Det härjar som en historisk konstant.
Att göra språket till sitt eget är ett skydd mot att bli någon annans slav.
Anne Carson tar de antika berättelserna och låter kvinnors och queeras röster (som i Röd självbiografi från 1998) äga dem.
Samtiden verkar hata sådana grepp. När storfilmen The Odyssey hade premiär i somras kom stora delar av debatten kring filmen handla om i vilken utsträckning den var ”historiskt korrekt” eller följde ”Homeros original”. Nu är Anne Carson en långt skickligare upphovsperson än Christopher Nolan om ni frågar mig, men ingen av dem ägnar sig åt någon form av förstörelse av kulturarv. Ingen av dem gör världen, litteraturen eller dramat futtigare. Tvärtom blir världen större. Homeros, Sofokles och Sapfo finns ju kvar, åtminstone i den mån tidens tand bevarat deras antika manus.
Det finns dessutom en viktigare anledning till att våga fucka med litteraturen och bryta mot språkets invanda regler än att bara skapa ny kultur.
Att göra språket till sitt eget är nämligen ett skydd mot att bli någon annans slav. Jag tänkte på det senast i och med en misslyckad avrättning i USA.
Christa Pike uppmärksammades världen över redan innan avrättningsdagen. Mordet hon begick som 18-åring var groteskt med detaljer om satanism och stulna kraniedelar. Det är över huvud taget extremt ovanligt att kvinnor avrättas i USA. Rubrikerna skrev sig själva.
”Läkemedel”. Ett så märkligt ord i relation till avrättningar, den raka motsatsen till att läka.
Så kom 30 september och Pike skulle möta döden genom injektioner. En dos gav ingen effekt. Inte två heller. Avrättningsförsöket avbröts och Pike fördes till sjukhus. I svenska medier hette det på flera ställen att “läkemedlen” som skulle döda Pike inte fungerat.
”Läkemedel”. Ett så märkligt ord i relation till avrättningar, den raka motsatsen till att läka. Så skulle en journalist som verkligen gjort språket till sitt eget aldrig översätta engelskans ”drug”. Att kalla dödsinjektionerna som sprutades in i Pike för just läkemedel befäster avrättningar som något normalt, till och med som något gott – knappast vad en opartisk journalist är ute efter att göra.
Liknande processer sker med samtidens största ord, som vem som kallas terrorist, var gränserna mellan demonstrationer och upplopp går, vilken ton ordet ”aktivist” får eller vad som är ett folkmord.
”Alla imiterar vi folk som kan reglerna”, skriver Anne Carson i sitt senaste verk Fel Norma. En fantastisk mening men ett dåligt råd. Att tro på auktoriteter är farligt i en auktoritär tid. Att behärska språket efter eget huvud är en förutsättning för motstånd.
