Sverige har ingen Elon Musk, men vi har Ulf Bengtsson. Bengtsson, en veteran i statsförvaltningen, är varken snuskigt rik eller tokhöger men han har precis som Musk tagit sig an den klassiska frågan: vad bör staten egentligen göra?
Elon Musks svar var en motorsåg, med extra långt blad. Omsatt i ord, ska staten göra så lite som möjligt, och med hjälp av tonåriga datanördar skulle Musk såga bort allt onödigt.
Ulf Bengtssons verktyg var en vanlig svensk kommitté, med vanliga kompetenta utredningssekreterare till sin hjälp. Men när han fick sitt utredningsuppdrag var reaktionerna ungefär som på Musks motorsåg: antingen stor förskräckelse eller stor entusiasm. Uppdraget från Tidögänget var att undersöka om alla de där myndigheterna med färre än 100 anställda verkligen behövs?
Det skulle bli blodigt, myndigheter skulle ryka.
Det här var ungefär ett år in i här mandatperioden. Känslan att Tidölaget tänkte ruska om Sverige var fortfarande stark, så Bengtsson började faktiskt kallas ”Slaktaren”.
Jag är osäker på det var de förskräckta eller de entusiastiska som kom på det tillnamnet, men det säger någonting om förväntningarna. Det skulle bli blodigt, myndigheter skulle ryka. Medlingsinstitutet, Upphandlingsmyndigheten, Myndigheten för kulturanalys – ingen gick säker.
Efter lite försening kom så resultatet tidigare i år. Bengtsson och hans utredare hade inte kunnat sätta sig in i alla små myndigheters verksamhet i detalj. Men de hade utvecklat en beslutsmodell, utifrån nationalekonomisk teori, för att bedöma vilken verksamhet som behöver skötas statligt.
Enligt modellen är det motiverat att staten åtar sig verksamhet i tre situationer.
- För det första, vid marknadsmisslyckanden som leder till ett icke-effektivt samhällsekonomiskt utfall.
- För det andra, om marknadens utfall är orättvist.
- Eller för det tredje, om något samhällsnyttigt behöver gynnas, alternativt att något samhällsfarligt hämmas.
Med de här tre grunderna gick Bengtssongänget igenom samtliga små myndigheter. Resultatet?
Kan vad som helst vara ett motiverat statligt åtagande?
Ja, de som oroat sig hade i stort sett gjort det i onödan. De som vittrat blod lär ha blivit besvikna. Det visades sig nämligen att… ALLA behövs.
Alla myndigheter i fråga arbetar alltså med ett motiverat, statligt åtagande (även om Bengtsson föreslog att vissa myndigheter kunde slås ihop).
Själv blev jag lite frustrerad. Skönt att staten inte gått och gjort en massa saker i onödan så klart. Men, den här genomarbetade och oförvitliga beslutsmodellen är så – generös. Finns det någonting som den skulle mönstra ut på riktigt, eller kan vad som helst vara ett motiverat statligt åtagande?
Det är kanske sådan frustration som får folk att längta efter någon som sätter en motorsåg i hela härligheten. Men, frågan är om Musk, som nu verkar tröttnat, lyckats bättre än Bengtsson med att krympa staten? Han och Doge har uppenbart förstört väldigt mycket. Allra värst är sannolikt neddragningarna av USAID, som kan ha orsakat hundratusentals dödsfall i onödan. Om de har sparat några pengar att tala om, det är mer oklart.
Och motorsågen till trots, en befogad misstanke är att Musks inte ville skära ner på statens totala åtagande och budget, utan bara att rikta om det. Till saker som Marsfärder och satellitinternet, där Musk kan leverera tjänster.
Och här anar jag ett mönster: det är få som verkligen minskar det statliga åtagandet, när de väl fått makten. Det behöver inte vara korruption som driver det, utan det kan handla om något så enkelt som möjligheten att genomföra sin politik.
Faktum är att staten har fler anställda nu än när Tidöregeringen tillträdde.
Ta vår socialminister Jacob Forssmed till exempel. Han bekänner sig säkert till Tidöregeringens statsskeptiska retorik. Men, när han fick chansen, utvidgade han ändå det statliga åtagandet lite, genom att lägga till något som kallas ”existentiell hälsa” till folkhälsopolitiken.
Eller ta Jämställdhetsmyndigheten. Vallöftet var att lägga ner, men i själva verket har de ökat antalet anställda med 25 procent sedan valet. Faktum är att staten som helhet har fler anställda nu än när Tidöregeringen tillträdde (vilket civilministern Erik Slottner har vissa problem att förklara).
Så trots Musks och Bengtssons ansträngningar, verkar sökandet behöva fortsätta efter en princip som sätter gränser för vad staten ska åta sig. Innan vi hittar den principen, kanske vi kan fortsätta med den här tumregeln:
Om staten gör det som medborgarna vill att den ska göra, så blir det bra.