Äntligen finns det en antydan till en bredare svensk samhällsdebatt om arbetstidsförkortning. Ett bidrag till diskussionen har varit att fackförbundet Kommunal lyft frågan, och släppt en gedigen rapport, Tid för förändring, författad av utredaren Hampus Andersson.
Rapporten gör bland annat jämförelser med närliggande länder. Ett perspektiv som framträder vid en sådan jämförelse, är att Sverige sticker ut. Andra nordiska länder har genomfört arbetstidsreformer mer i närtid än Sverige. Svenskar i förvärvsarbete jobbar fler av veckans vakna timmar.
I en bredare europeisk jämförelse kan man se att den genomsnittliga faktiska arbetstiden för heltidsarbetande i Sverige var 41,2 timmar per vecka 2022, vilket gjorde Sverige till det land i undersökningsunderlaget där arbetstiden var näst längst. Bara i Cypern jobbade man längre veckor. Snittet låg på 39,8 timmar. Sverige sticker också ut som det land där denna arbetstid ökade allra mest 2019-2022. Den förväntade längden på arbetslivet har de senaste 20 åren samtidigt ökat med mer än fyra år.
Numera är Sverige också ett land med extremt skev förmögenhetsfördelning.
Det som hänt – och inte hänt – med arbetstiderna, ligger i linje med en rad andra aspekter av den svenska samhällsutvecklingen. Frågan om normalarbetstiden är ett uttryck och en kamparena för grundläggande maktförhållanden i samhället. I den dragkampen har Sverige varit extremt de senaste fyrtio åren: De arbetande har tappat terräng relativt sett. De allra rikaste har stuckit ifrån. Livsvillkoren har dragits isär, också inom de breda kollektiven.
Sverige är ett av de industriländer där inkomstskillnaderna ökat mest över tid. Numera är Sverige också ett land med extremt skev förmögenhetsfördelning. En rad institutionaliserade förändringar har framförallt sedan 90-talskrisen fört Sverige i denna riktning. Stiltjen – ja, återtåget – i arbetstidsfrågan måste förstås i det sammanhanget.
Ett inte oviktigt spår i arbetstidsfrågan, är hur premisserna för samhällsdebatten kring den har blivit satta. I Kommunals rapport nämns den betydelse som Konjunkturinstitutets beräkningar från tidigt 00-tal har haft, också i och med att de har upprepats i flera andra officiella sammanhang. Dessa beräkningar pekade ut enormt stora samhällsekonomiska kostnader, genom förutsägelser om en dramatiskt minskad BNP-tillväxt.
Empiriska utfall vid faktiskt genomförda arbetstidsförkortningar pekar dock i en helt annan riktning enligt rapporten.
Vi har här att göra med ett återkommande problem: nationalekonomiska modellberäkningar, vars resultat bygger på mycket osäkra eller orimliga antaganden. I fallet med arbetstidsförkortning handlar det till exempel om antaganden om oförändrad arbetsorganisation och därmed stagnerad produktivitet. Mer komplexa förbättringar på övergripande nivå – som förbättrad hälsa, större möjligheter till delaktighet genom påverkan på arbetstidens förläggning, eller förändrade fritidsvanor och sociala relationer – är i princip omöjliga att få in i de gängse modellerna. Ändå väger de missvisande beräkningarna tyngre än empiriskt förstärkta analyser av annat slag.
Också i Rut-debatten figurerade en beställd studie från KI, som utlovade magiskt-dynamiska statsfinansiella effekter.
Bara de senaste decennierna har sådana modeller vägt tungt i flera politiskt laddade reformer som vridit Sverige i en mer ojämlik, mindre framtidskompatibel riktning. Den gamla borgerliga Alliansen (frid över dess minne) vevade runt modellbaserade siffror om jobbskatteavdragets förmodade effekter på tillväxt och inte minst sysselsättning. Långt senare – med en dramatiskt lägre skattekvot och medföljande helt väntade svårigheter att upprätthålla kvaliteten på välfärdens tjänster – får man även från ekonomhåll konstatera att det knappast går att utvärdera effekterna av reformen på det sättet.
Och minns någon debatten om införande av avdrag för hushållsnära tjänster? Också där figurerade en beställd studie från Konjunkturinstitutet, som utlovade magiskt-dynamiska statsfinansiella effekter. Också då byggde modellerna på ett fåtal starkt förenklande, i praktiken politiskt högerlutande antaganden/förhoppningar. Långt senare – när de sociala effekterna av reformen hunnit bli betydande – konstaterar till och med Riksrevisionen med sina torra ekonomiska grepp att “regeringens bedömning att rutavdraget är självfinansierat har svagt empiriskt stöd”.
Sverige behöver en arbetstidsreform. Det är pinsamt att det stått stilla så länge på det området.
Sverige behöver en arbetstidsreform. Det är pinsamt att det stått stilla så länge på det området. För att det ska bli möjligt behövs det en bättre, djupare samhällsdebatt om frågan. En som har utgångspunkten att det både är möjligt och önskvärt för organiserade, upplysta medborgare i ett moget demokratiskt samhälle att ta ställning till samhälleliga kärnfrågor; stöta och blöta konkreta möjligheter och problem.
En viktig förutsättning för det, är att hela fackföreningsrörelsen kliver in på banan och låter olika perspektiv brytas mot varandra. En annan är att simplistiska ekonomiska modeller – med inneboende marknadsfundamentalistisk bias – börjar bli behandlade med betydande skepsis, ibland till och med berättigad fientlighet, i den bredare samhällsdebatten.