Vårdkonflikten fortsätter och ter sig alltmer svårlöst. Häromveckan åt den sig ändå in i den akademiska friheten, när en forskare hindrades från att hålla sitt föredrag. Enligt SVT:s rapportering ansågs innehållet om arbetsmiljön i vården vara för politiskt laddat.
Det finns mycket att säga om försöken att påverka en forskares frihet att presentera sin forskning, men här vill jag borra i kärnan i konflikten – frågan om kortare arbetstid.
I ena hörnan av striden står en medlemskår så innerligt trött på en tuff arbetssituation som inte förbättrats efter år av påverkansförsök. Många mäktar inte med heltid och går ned i arbetstid (och lön) bara för att ändå kallas in på övertid. I andra hörnan står pressade regioner med ont om pengar och svårt att anställa tillräckligt med personal.
Konflikten har koppling till en växande internationell debatt om arbetstider, men dessutom flera stora trender på arbetsmarknaden. En handlar om kontrollen över ens arbetssituation och frihetsgraderna att styra var, hur och när arbetet görs. Det skiljer sig stort mellan grupper. Distansarbetet har blivit vanligare men framför allt hos tjänstemän som kan göra sin arbetssituation mer anpassad efter livet utan att minska den betalda arbetstiden. I vårdyrken är det närmast omöjligt. Då kan behovet att på andra sätt att underlätta arbetssituationen bli större.
En andra trend handlar om möjligheter att skapa produktivitets- och effektivitetsvinster med ny teknik. Hur enkelt det är att låta maskinen tar över mänskliga arbetsuppgifter. Inom industrin och många tjänstemannayrken är det lättare att hämta hem dessa effektiviseringsvinster som också möjliggör kortare arbetstid med bibehållen lön. Den centralt avtalade tiden inom många branscher framför allt inom industrin är redan lägre – allt från 38 timmar till så lågt som 34 timmar i veckan (eller ännu kortare). Inom välfärdsyrken är detta svårare, eller åtminstone inte alls lika långt kommet.
Då den förstnämnda trenden förstärker intresset för kortare arbetstider inom välfärdsyrken, gör den andra trenden det svårare att genomföra just där.
Personalomsättning, stafettpersonal, sjukskrivningar kostar.
Samtidigt råder stor arbetskraftsbrist i offentlig sektor. Pusslet är svårlöst: välfärdsyrken måste bli mer attraktiva, en kortare arbetstid skulle kunna vara en lösning. Samtidigt är det svårt att på kort sikt att hitta effektiviseringspotentialen som skulle kunna finansiera den kortare arbetstiden med givna resurser. Att göra arbetet mer hållbart och därmed attraktivt genom kortare heltider kostar pengar som inte ser ut att finnas.
Men.
Det kan mycket väl finnas indirekta besparingar som en kortare arbetstid kan generera. Personalomsättning, stafettpersonal, sjukskrivningar kostar. Hur stor besparingspotentialen är kan ingen på rak arm svara på. Frågan borde helt klart utredas ordentligt, baserat på såväl forskningsevidens som erfarenheterna på lokal nivå. En sådan utredning skulle kunna hjälpa parterna närmare en lösning.
Men kanske är det också så att vi som samhälle – som skattebetalare – ska vara beredda att betala lite mer för välfärden? En fungerande förskola, äldreomsorg och hälso- och sjukvård är avgörande för att vi ska kunna ägna oss åt förvärvsarbete och säkra ekonomisk tillväxt.
Jag tror att det finns goda skäl att värna den svenska modellen och försöka lösa dessa frågor avtalsvägen snarare än lagstiftning. Därmed inte sagt att den nationella politiken ska träda tillbaka. Att säkerställa välfärdens långsiktiga finansiering vore ett ypperligt första steg att visa handlingskraft.