Kartan över det fackliga Sverige är ganska tydlig. Vi har centralorganisationerna LO, TCO och Saco, vi har olika förhandlingssamarbeten som PTK, OFR, Facken inom industrin, Facken i välfärden och andra konstellationer.
Kartor har den egenheten att de inte bara beskriver hur det ser ut, utan formar också hur vi ser på saker och ting. De bekräftar gemenskaper och förtydligar gränser. En blind fläck på kartan över det fackliga Sverige är att det inte finns någon organiserad form vars uppgift är att samla alla löntagare kring deras gemensamma intressen på den svenska arbetsmarknaden. Det är faktiskt lite märkligt.
I dag blir skillnader mellan löntagare snarare argument för att beskriva dem som olika samhällsgrupper.
Det är annars ganska naturligt att sträva efter former som kan samla fackförbund för alla typer av löntagare i någon form av organiserat samarbete. Så sker på nordisk, europeisk och global nivå, men inte i Sverige. Är det bara formerna som saknas eller saknas också stöd för idén om gemensamma intressen mellan alla löntagare?
I Sverige pratades det oftare om löntagargemenskap förr, både inom politiken och bland facken. Och även om samhället har förändrats mycket så hade även då arbetare och tjänstemän olika villkor, löner och olika positioner i samhället. På flera områden var skillnaderna större än i dag men ändå fanns en tydlig idé om att man hade gemensamma intressen. Skillnaderna kunde tvärtom bli argument för att förbättra villkoren och minska avstånden.
I dag blir skillnader mellan löntagare snarare argument för att beskriva dem som olika samhällsgrupper. LO talar allt tydligare om att arbetarna får landet att fungera, TCO om tjänstemännen som samhällsbärare och Saco om akademikerna som centrala för samhällsutvecklingen. Och alla har var för sig goda skäl för det. Arbetare har arbetsvillkor som skiljer sig från många tjänstemäns. Tjänstemän har frågor som inte ser likadana ut som arbetarnas. Akademisk utbildning och profession skapar ytterligare intressen.
Men det finns ett problem när alla blir bättre på att tydligt beskriva vad som skiljer den egna gruppen från de andra. Vem har då till uppgift att beskriva vad de har gemensamt?
Men var finns organisationen vars uppgift är att hålla samman arbetare och tjänstemän, privat- och offentliganställda, kring det som förenar dem som löntagare? Ingenstans.
En industriarbetare, en systemutvecklare, en undersköterska, en socialsekreterare och en ingenjör har väldigt olika arbeten. Men de är alla beroende av sin arbetsinkomst. De har ett intresse av fungerande socialförsäkringar, ett hållbart arbetsliv, kompetensutveckling, trygghet vid omställning och inflytande över hur arbetet förändras. De har ett intresse av vem som får del av produktivitetsökningarna. Allt fler påverkas dessutom av AI, automatisering, algoritmisk styrning och nya former av övervakning i arbetslivet.
Löntagargemenskap handlar inte om att alla har samma intressen i samma fråga, utan om att arbetet för alla är grunden för den ekonomiska tryggheten, den sociala tillhörigheten och framtida möjligheter.
Det finns många organisationer på den fackliga kartan där olika typer av fackförbund möts och samarbetar. I Facken inom industrin samarbetar fackförbund tillhörande LO, TCO och Saco. Detsamma gäller i det nyare samarbetet Facken i välfärden. LO och PTK har tillsammans med Svenskt Näringsliv centrala roller i stora system kring omställning, pensioner, försäkringar och arbetsmiljö. Ute på många arbetsplatser jobbar medlemmar i olika fack tillsammans och lokala klubbar samarbetar.
Men var finns organisationen vars uppgift är att hålla samman arbetare och tjänstemän, privat- och offentliganställda, kring det som förenar dem som löntagare? Ingenstans.
Den fackliga kartan och hur den kan komma att förändras är en fråga som diskuteras ganska mycket. Det diskuteras bland annat om TCO och Saco kan närma sig varandra eller om framtiden snarare ligger på nivån PTK och OFR. Olika lösningar kan vara rationella men man behöver fundera på hur de skulle påverka den fackliga kartan, vilka frågor de är svaret på och vilka dörrar de stänger för andra framtida lösningar. Är det verkligen rätt väg att stärka samordningen bland tjänstemän och akademiker om det samtidigt förstärker gränsen mot arbetare? Är svaret verkligen att befästa gränsen mellan privat och offentlig sektor?
Det är viktigt att förstå att organisationsgränser inte bara beskriver intressen, utan också skapar gemenskaper likväl som motsättningar.
Ett alternativ som det talas mer sällan om är att LO och TCO skulle kunna gå samman.
Ett alternativ som det talas mer sällan om är att LO och TCO skulle kunna gå samman. Om man vill stärka löntagargemenskapen och vill att löntagarna ska få större gemensam styrka är det märkligt att just det alternativ som korsar den gamla arbetar–tjänstemannagränsen och som samlar både privat och offentlig sektor nästan aldrig finns med när framtidens fackliga karta diskuteras.
Det finns dessutom ett exempel alldeles i vår närhet.
I Danmark gick LO och tjänstemannaorganisationen FTF samman 2019 och bildade Fagbevægelsens Hovedorganisation, FH. Ett argument var att de gamla gränserna mellan arbetare och tjänstemän blivit mindre relevanta. Ett annat var behovet av större gemensam styrka. Man ville också undvika en utveckling där löntagarsidan i stället splittrades längs gränsen mellan privat och offentlig sektor.
Den danska akademikerorganisationen stod utanför fusionen.
En svensk lösning behöver inte se likadan ut, men Danmark visar att man kan skapa en bred organisatorisk gemenskap över den traditionella gränsen mellan arbetare och tjänstemän. Det är just den gränsen jag tycker att den svenska fackföreningsrörelsen borde fundera betydligt mer över.
I dag har denna gemenskap ingen självklar organisatorisk hemvist. Det är kanske den största bristen på den svenska fackliga kartan.
En svensk LO–TCO-lösning skulle förstås inte kunna vara att TCO uppgår i dagens LO eller vice versa. Den skulle i så fall behöva innebära skapandet av något nytt, en partipolitiskt obunden organisation där både arbetar- och tjänstemannaförbund kan känna sig lika hemma.
Det skulle inte få skillnaderna mellan grupperna att försvinna men det är heller inte poängen. Poängen är att skillnaderna då skulle kunna hanteras inom en gemensam löntagarorganisation i stället för mellan organisationer som behöver motivera sin existens genom att förklara varför just deras grupp är särskild.
Den fråga som behöver ställas inför framtiden är: Vilka intressegemenskaper behöver vara starka på framtidens arbetsmarknad och vilka institutioner behövs för att bära dem? För mig är en av dessa gemenskaper uppenbar. Löntagargemenskapen.
Den går tvärs genom gränsen mellan arbetare och tjänstemän. Den går tvärs genom privat och offentlig sektor. Den förutsätter inte att alla har samma lön, samma utbildning eller samma arbetsvillkor. Den bygger på att människor som är beroende av sitt arbete och sin arbetsinkomst har tillräckligt många gemensamma intressen för att vinna på att samarbeta och agera tillsammans i gemensamma frågor.
I dag har denna gemenskap ingen självklar organisatorisk hemvist. Det är kanske den största bristen på den svenska fackliga kartan.
Så innan det bestäms hur den framtida fackliga kartan ska se ut borde åtminstone den förbjudna frågan ställas: Varför inte LO och TCO tillsammans i en ny gemensam organisation?
Jag vet inte om det är svaret.
Men jag är säker på att löntagargemenskapen åter behöver bli en del av frågan.
