– Röstar gult.
– Gult.
– Röstar vitt.
– Vitt.
– Röstar blått.
– Blått. Tack, då var det klart!
– Jaha, tack. Bra att ni gör det här. Det här är den sista folkrörelsen!
Det är en lite krum, kanske sextiotreårig man, med gles grå hästsvans som peppar oss två, som just tagit emot hans röster. Även om riktiga folkrörelsemänniskor kanske inte skulle hålla med honom, så förstår man vad han menar. I valdistriktet i Stockholm där jag jobbar bor det ungefär tusen röstberättigade, och vi är sju som tar emot och räknar röster. I hela Stockholm lär vi vara sex tusen, så i hela landet borde vi vara ungefär tio gånger så många. Mycket folk i rörelse alltså.
En provisorisk gemenskap uppstår, under det knappa dygn som vi har ansvar för distriktets folkvilja.
Postnord skulle levererat röster
Det är kommunerna som rekryterar oss. Det är en lite brokig skara som lockas av detta uppdrag- spridningen i ålder, bakgrund och utbildning är stor. Några behöver dryga ut kassan (för jo, man får betalt, till skillnad från i riktiga folkrörelser). Andra vill meritera sig för spännande valobservationer utomlands. Samhällsintresserade människor är klart överrepresenterade. De flesta bärs av en vilja att göra något nyttigt- men faktum är att det är rätt kul också. En provisorisk gemenskap uppstår, under det knappa dygn som vi har ansvar för distriktets folkvilja.
Några kanske oacceptabla, men begränsade incidenter lyfts upp av dåliga förlorare, rasistiska opinionsbildare och ryska nättroll.
Detta knappa dygn börjar klockan åtta, när några morgonpigga väljare med låga nummer i röstlängden kommer och ”vill få det gjort”. Förmiddagen är lugn, alltför lugn. Postnord skulle nämligen redan på morgonen leverera rösterna från förtidsröstningen, för oss att ta hand om under dagen. Men, Postnord är Postnord, så några röster har inte kommit. Det hinner faktiskt bli lite långtråkigt. Men vid lunchtid kommer många väljare på en gång, och vi får praktisera vad vi lärt oss på kursen: man vill undvika stress framme vid röstförrättningen – så se till att hålla kön utanför lokalen. Uppmana väljarna att stänga kuverten ordentligt. Se till att de har legitimationen, och gärna röstkortet, redo för förrättningen.
Hjärtat slår ett extra slag
Strax efter lunch kommer röstlängdens nummer ett, född i slutet av 1920-talet. En av oss använder sin lagstadgade tystnadsplikt, och hjälper till bakom skärmen. Vi erbjuder oss hjälpa till att ringa en taxi hem, men det är det inte tal om – hon har ju rullatorn! Lite senare kommer väljaren med högst nummer röstlängden, född i augusti 2008. Glad och spänd över sin debut. Det demokratiska hjärtat slår ett extra slag.
Framåt tretiden kommer äntligen Postnord med fyra kartonger förtidsröster. Nu finns det att göra. Varje kuvert med en förtidsröst ska granskas, sedan ska numret prickas av mot röstlängden. Samtidigt blir det kö utanför lokalen. Och så kommer det några komplicerade, men helt legitima fall. En budröst, någon som förtidsröstat men ångrat sig, någon som glömt legitimationen.
Vi räknar – och räknar igen
En person är upprörd för att vallokalen flyttat sedan 2022. Några påpekar att det inte fanns röstsedlar med namn på för alla partier (en uppgift för ett annat arbetslag). En väljare är riktigt, riktigt förbannad för att hon inte får rösta blankt med ett tomt kuvert. En svensk man som pratar engelska med sin hälften så gamla fru blir störd när de inte får gå in tillsammans bakom båset. Men det är också nu som den krumme sextiotreåringen kommer, och tackar oss för vår folkrörelseinsats.
Det lugnar ner sig framåt kvällen. När lokalen stänger efter tolv timmars arbete börjar man bli mör, men det är då det roliga börjar. Alla kuvert ska sprättas, och sedan räknar vi valsedlar, och prickar av mot listan. Vi sitter runt ett bord och räknar, tusen gula, tusen vita och tusen blåa valsedlar. Och sedan räknar vi igen.
Hoppas att kontrollräkningen får ihop det
Framåt midnatt har vi ett resultat. Partiernas röster ligger sorterade i prydliga högar, som vi lägger i genomskinliga kuvert, som vi sedan förseglar. Två i gänget åker in till Stadshuset och lämnar över kuverten för nästa omgång räkning. Vi andra har plötsligt tid att kolla valresultatet för resten av landet, och åker sedan hem och sover.
Det här är inte det perfekta systemet. Det är ibland svårt att INTE se vilken valsedel en väljare kommer med. Det finns exempel på när röstmottagare kryssat för fel person, så att denne person i praktiken inte kunnat rösta. Och vi räknar och räknar för att få listor och valsedlar att stämma, men det händer att det ohjälpligt diffar en eller två röster. Då är det inget att göra, utom att hoppas på att kontrollräkningen i efterhand får ihop det.
Rasister och ryska nättroll
Men. Det är ett system som inte kan hackas. Det är många personer inblandade i räkningen, personer som inte riktigt känner varandra, så sannolikheten för en konspiration bland rösträknarna är nära noll. Och, kanske viktigast enligt expertisen, ingen väljare kan slutgiltigt BEVISA vad hen röstat på. Vilket drar undan mattan för eventuella försök till storskaliga röstköp (varför betala för något som man inte vet om man verkligen får?)
Ändå sprids misstron i år. Några kanske oacceptabla, men begränsade incidenter lyfts upp av dåliga förlorare, rasistiska opinionsbildare och ryska nättroll. Många engagerar sig, och oroar sig – har allt verkligen har gått rätt till?
Kolla själv vad som pågår
Men känner man oro, har jag ett bättre förslag på hur man hanterar det, än att sprida misstro på sociala medier. Nämligen, att komma ner till vallokalen medan rösterna räknas, och kolla vad som pågår. Det är nog inte så spännande att se sju sammanbitna personer runt ett bord räkna röster och prata korthugget – men förhoppningsvis förtroendeingivande.
Vi som sitter där runt bordet får inte ta emot gåvor. Inte ens kaffe eller godis, fast det skulle behövas framåt den andra omräkningen av regionfullmäktigerösterna. Men ett tack för vår insats, det får vi ta emot.
