Plötsligt dyker en liten AI-assistent upp överallt i min dator och erbjuder sin hjälp.
Vill du ha hjälp att städa i excelarket? Nej tack. Jag kan tänka mig att det ser rörigt ut för någon som har en numeriskt baserad intelligens, men jag behöver faktiskt allt som finns där.
Ska jag skriva färdigt det där mejlet åt dig? Nej, min lunchkompis blir nog förvånad om jag inte skriver med vår vanliga fåniga jargong. Kanske ska jag leta rätt på några passande ord och fraser till dig i det här dokumentet? Alltså jag VET vilka ord jag vill använda.
It-jättarna vet precis hur dåliga de kan göra sina plattformar utan att vi lämnar dem.
Det påminner lite om hur det är att ha en nyfiken sjuåring hängande över axeln, när man jobbar hemma. Många nyfikna frågor, och många mer eller mindre genomtänkta förslag, när man bara vill koncentrera sig och göra sitt jobb. Fast helt utan vanliga sjuåringars charm. Till och med Clippy, det jobbiga gemet som poppade upp i Microsofts program på 1900-talet för att på liknande sätt ”hjälpa till”, hade faktiskt mer charm än den här AI-assistenten.
Så jag börjar leta efter avstängningsknappen. (Det är så jag brukar reagera på nya tekniska saker: jag stänger av det så länge, jobbar som jag alltid ha gjort, tar vartefter motvilligt till mig det nya, och vill sedan aldrig göra annorlunda).
Avstängningsknappen finns någonstans bland inställningarna, läser jag mig till. Eller nej, den försvann i den senaste programuppdateringen. Till skillnad från hur det var med Clippy, går det alltså inte att stänga av den här ocharmiga AI-sjuåringen. Microsoft har bestämt att den ska ge beskäftiga råd, oavsett om jag vill det eller inte.
Som Google. Först, en sökmotor helt i klass för sig. Sedan, lite sämre för användare, men toppen för annonsörerna.
Sådana här upplevelser av att it-jättar som vi är beroende av avskaffar användarens valfrihet, har fått författaren Cory Doctorow att utnämna vår tid till ”enshittocen”. I en nyutkommen bok utvecklar han de tankar om enshittifiering (på svenska kanske ”skitifiering”) som han först lanserade på en blogg för ett par år sedan. Ursprungligen handlade det om hur internettjänster går från att vara jättebra för användarna, över ett skede då de är dåliga för användarna men jättebra för annonsörer, till att vara jättedåligt för såväl användare som annonsörer, men bra för plattformens aktieägare.
Som Google. Först, en sökmotor helt i klass för sig. Sedan, lite sämre för användare, men toppen för annonsörerna. Och nu, en kass sökmotor som mest är till för att samla data om användarna, men som inte längre har några konkurrenter.
Eller Facebook. Wow-känsla i början, när man fick kontakt med hela sin bekantskapskrets, från högstadiet och framåt. Sedan lite mer mediokert, när det dök upp annonser och andra riktade budskap. Till dagens sörja av skräp av innehåll som ingen har bett om, men där vi är kvar eftersom de vi känner också är kvar. Som Doctorow skriver, it-jättarna vet precis hur dåliga de kan göra sina plattformar utan att vi lämnar dem.
Man skulle kunna tro att det här bara gäller gratistjänster, men betaltjänsterna har gått samma väg. Min artificiella sjuåring till exempel: Microsoftprogrammen i min dator är inte gratis, men avstängningsknappen är alltså ändå borttagen.
I grunden uppstod enshittocen genom dålig konkurrens, förstärkt av allt svagare amerikansk konkurrenslagstiftning. Och det största problemet är så klart inte den irriterande sjuåringen i min dator utan utförsbacken för yttrandefriheten, arbetsmarknaden, demokratin och miljön som följer med den. Doctorows dåliga nyheter är att enshittifieringen sprider sig till allt fler branscher, när fler och fler prylar kopplas upp mot internet. I bilar, köksmaskiner, rullstolar, ja till och med i insulinpumpar stoppar tillverkarna in mjukvara som egentligen inte behövs, mer än för att de ska kunna ta betalt för uppdateringar och samla in data om användarna.
Men de goda nyheterna är att det finns en motrörelse.
Men de goda nyheterna är att det finns en motrörelse. Inte genom konsumentmakt – det är ju bristen på sådan som ÄR enshittocen. Däremot har Doctorow några exempel på amerikanska delstater som med framgång stämt it-jättar till viss underkastelse. Facklig organisering bland personalen i it-industrin verkar också kunna göra skillnad.
Framförallt står Doctorows hopp till den europeisk regleringen. Faktum är att han är den enda jag vet som har något snällt att säga om GDPR (alltså EU:s byråkratiska monster till regelverk för att reglera behandlingen av personuppgifter).
Men ännu högre förväntningar har han på den nya EU-lagstiftning, med akronymerna DSA och DMA, som började gälla 2024. Den ger nämligen EU-kommissionen makt att tvinga it-jättarna till åtgärder som främjar konkurrensen. Exempelvis att Apple måste släppa in konkurrenter på lika villkor på plattformar som App Store, att de inte får konkurrera oschysst med sina egna underleverantörer, och att de inte får skapa egna teknikstandarder för tillbehör som laddkablar.
I bästa fall, hoppas Doctorow, kommer allt det här att tvinga it-jättarna att bry sig om vad användarna vill ha igen. Vi får hoppas att han får rätt, och att det leder ända fram till att AI-sjuåringen får en avstängningsknapp igen. Men vid det laget kommer jag säkert att ha vant mig, och inte vilja stänga av.