Det går smidigt att ta tåget från södra Sverige till skidbacken. Om skidbacken ligger i Österrike i alla fall. Kitzbühel, Zell am See, Mayrhofen – alla kan de nås med direkttåg från Sverige, eller med direkttåg och ett lokaltåg sista biten.
I den alpdal i Tyrolen som jag har råd att åka till vart tionde år pilar ett sådant litet lokaltåg fram och tillbaka i halvtimmestrafik, med avstigning direkt vid liften som går upp till 2500 meters höjd.
Det går för all del att åka tåg till svenska fjällen också. Men, det är glest mellan avgångarna, och tåget går inte hela vägen till de flesta skidorter. Och ska man få plats till vintern 2026, ja då behöver man boka NU. I praktiken blir det bil för de flesta sportlovsfirare, med timslånga bilköer genom skogen i Hälsingland och Dalarna.
Det finns en annan skillnad mellan svenska och österrikiska skidorter också, och det är småbruken. I en alpby med ett par hundra invånare räknar jag till åtminstone tio ladugårdar med djur. Ett lokalt mejeri skryter med att snittet för de djurbesättningar som levererar mjölk är nio kor, och att dessa nio kor är en del av familjen. Uppe från liften ser man fäbodar, många nybyggda, där djuren kan gå in på sommaren. När snön smält blir pisterna pittoreska betesängar nämligen.
”Familjejordbruk” är ett skällsord bland svenska jordbruksbyråkrater.
I svenska fjällen står de gamla ladugårdarna tomma och fallfärdiga. Det är allt glesare, mellan allt större gårdar, i hela Sverige. Det är tveksamt om det ens går att hitta en enda mjölkbesättning med nio kor, bland Sveriges cirka 2500 mjölkgårdar. Snittet är i alla fall över hundra kor per besättning, och ”familjejordbruk” är ett skällsord bland svenska jordbruksbyråkrater.
Och ja, jag blir avundsjuk. Inte nog med att österrikarna har mycket längre skidbackar – de har alltså en väl fungerande järnväg, och en levande landsbygd med betande djur också! Miljövänligt, hållbart, trivsamt. Hur har de lyckats med det?
Här kommer en Svepande GeneraliseringTM till svar:
Österrike styrs av särintressen, medan Sverige styrs av samhällsekonomiska kalkyler.
Det ena av de två partier som dominerat österrikisk politik under efterkrigstiden, borgerliga ÖVP, är nämligen väldigt starkt på landsbygden. Det bevakar sedan årtionden småbrukarnas intressen av statliga bidrag, och mindre samhällens intressen av fungerande kollektivtrafik.
På något sätt har Österrike lyckats få 25 procent mer i jordbruksstöd från EU än Sverige, och använder det stödet för att utjämna större och mindre bönders inkomster. ÖBB, det statliga järnvägsbolaget, är en klenod som alla värnar – inte minst eftersom det andra stora partiet, socialdemokratiska SPÖ, har järnvägsarbetare som en viktig kärntrupp.
Ingen politisk kraft sedan Thorbjörn Fälldin har haft kraft att utmana detta.
I Sverige visar de samhällsekonomiska kalkylerna, på Regeringskansliet och Jordbruksverket och Trafikverket och alla andra myndigheter, sedan årtionden att småskalighet och investeringar i glesbygd är ineffektivt. Och ingen politisk kraft sedan åtminstone Thorbjörn Fälldin har haft kraft att utmana detta.
I det stora hela bor jag gärna i ett land där det samhällsekonomiska effektiviteten hålls högt. Men, särintressen kan uppenbart medföra trevliga bieffekter. Och med tanke på att Österrike ligger högre än Sverige i välståndsligan, var det tydligen inte en samhällsekonomisk katastrof att hålla igång småbruk och lokalbanor ändå.
Går det att vända trenden i Sverige för järnväg och jordbruk? För några år sedan hade jag sagt att det vore troligare att det blir lag på att alla måste ha lederhosen i riksdagshuset.
Men, världen ruskas om, och gamla sanningar med den. Kalkylerna omprövas. Fantasifulla projekt vädrar morgonluft, om de kan säljas in som beredskap eller civilt försvar. En bro mellan Finland och Sverige till exempel. (Nej förresten- TVÅ broar mellan Sverige och Finland!)
Och det visar sig, att moderaterna faktiskt redan lovat tio miljarder till att rusta upp Inlandsbanan, för att den behövs för beredskapen. Alltså samma järnväg som stryker förbi flera stora skidområden…
Även matproduktion är en högaktuell beredskapsfråga. Som ett tecken i tiden river civilförsvarsministern en lekplats för att odla potatis att ha om det smäller till. Och när salmonella hos en jättefarm slår ut en femtedel av äggproduktionen i Sverige, börjar i alla fall jag fundera över småskalighetens fördelar i kris.
Kommer de här omprövningarna leda hela vägen, till betande kor i svenska slalombackar, och fungerande tågförbindelser till alla fjäll? Det är nog ändå inte det troligaste scenariet.
Men då får jag väl, om tio år, ta tåget till Österrike igen för min trivsel.