Vår nya kulturkanon andas verkligen mellanchef. Dina mest mellanmjölkiga kollegor har samlats för att kompromissa fram ett ordmoln.
”Ja, Dan Andersson borde vara med men nu får vi nöja oss med Nils Ferlin för annars får inte Tranströmer plats.”
“Vi borde tänka på värdegrunden men är det inte lättare om allt är minst 50 år gammalt så slipper vi diskutera invandrare, rent tekniskt är det ju inte diskriminering?”
“Men VI SA JU att det skulle vara ett verk per upphovsperson – varför har du valt ALLA Hilma af Klints målningar till templet, Börje? I sådana vill jag ha med ALLA Fredmans epistlar!”
Ordmoln ersätter som bekant inte resurser och en budget.
Här någonstans ger kollegorna upp. Det som står på tavlan får stå kvar, ingen orkar ta fler strider. Ännu en pappersprodukt är född. Den ska upp på hemsidan men sedan är den glömd.
Det finns nog ingen som på allvar tror att denna kulturkanon kommer bli mer värdefull än någon annan workshop. Ordmoln ersätter som bekant inte resurser och en budget, men vi kommer sannolikt ändå tvingas döpa resten av halvåret till svenskhetens höst.
Som sverigefinsk med dubbelt medborgarskap blir jag alltid lika ambivalent. Susanna Alakoski skrev vid något tillfälle att det numera finns invandrare som “är mer invandrare” än vi. Små fördomar finns kvar men hatet, språkföraktet och barn som blir slagna i skolorna för sin finskhet är borta. Sverige gjorde oss svenskare när det fanns andra att förfrämliga. Det är en märklig insikt.
Jag råkar dessutom veta mycket om svensk kultur, mer specifikt tack vare att jag pluggade på kulturvetarprogrammet i Linköping. Därmed kan jag slå fast att alla rykten om den svenska kulturens avskaffande är falska. Visst har jag läst en del genusvetenskap och postmodern teori – men jag kan rabbla kungalängden både framlänges och baklänges och skulle sannolikt kunna hitta på Nationalmuseum i beckmörker. Också.
Det är märkligt att se något så lustfyllt som böcker, litteratur, konst och historia förvandlas till samtidens stora politiska slagträ. Samtidigt ligger det i kulturens makt: Den bygger vår kollektiva identitet och därmed kan den också bygga ett vi i relation till ett dem.
Så gick det också som det gick. Kulturkanon såg dagens ljus och Jessica Stegrud (SD) fick ur sig att det var “talande” att de som fick debattera kanon i Aktuellt var en “svenskfödd kurd” och en “perser”, alltså Socialdemokraternas kulturpolitiske talesperson Lawen Redar och kulturminister Parisa Liljestrand.
För en gångs skull reagerade till och med borgerliga ministrar på vad som insinuerades, även om det från läktaren är värt att påpeka att detta knappast är en sverigedemokrats värsta påhopp på namngivna personer med utomeuropeisk bakgrund.
Biståndsminister Benjamin Dousa skrev långt i DN om sina mångbottnade rötter och hur ”proppen gick ur” för honom efter Stegruds kommentar. Han älskar Sverige. Han känner sig svensk. Han har ansträngt sig. Ändå känner han sig nu ”utknuffad” från något han har varit med och byggt.
Det finns politiska krafter som vill frysa kulturen.
Men se det är också poängen när kulturen blir nationalismens vapen. För oss som älskat den och studerat den är kulturen kontentan av den mänskliga existensen – den finns här och nu, i historien och den återskapas och förändras gång på gång. ”Kultur” må ursprungligen betyda ”odling” men kulturen är en flod. Den är i ständig rörelse, full av liv.
Det finns politiska krafter som vill frysa kulturen. I en fiktiv tid och i ett fiktivt rum har kulturen varit perfekt och där ska den stanna och stå still. Här är den, svenskheten, och passar det inte kan du dra. Det är godtyckligt för att det är så falskt. Poängen är nämligen inte att bevara något, utan att ha argument för att knuffa ut människor, även Benjamin Dousa när han väl är förbrukad.
Vi kan nog alla peka ut typiskt svenska saker, ibland på skämt, ibland som en konsekvens av vilka böcker och vilken musik vi växt upp med, även om Abba inte kvalade in i kanon. Här fastnar vi ändå bara i en teoretisk lek. Vi umgås nämligen aldrig med svenskheten. Vi umgås med individer. Ingen av oss, invandrade eller infödda, är heller svenskheten. Vi är bara oss själva.
Och om nu varje invandrare blir bättre på Tranströmer, Åkesson, Bellman, Lindgren och statens porträttsamling än resten av befolkningen – vad blir svenskheten då? Ännu en workshop för Kulturdepartementets mellanchefspersonligheter?
Ett som är säkert är att det inte var tack vare Nils Ferlin eller Fredmans epistlar som vi finnar fick bli svenska.