Många ropar nu på att Riksbanken ska sänka räntan ytterligare för att få fart på den stapplande svenska ekonomin. Och det ligger förstås en hel del i det. Men lika viktigt är att vi rullar igång ett större långsiktigt investeringsprogram med staten iklädd ledartröjan där den eftersatta infrastrukturen, som järnvägen och eldistributionen, bör vara den mest prioriterade.
Sverige och omvärlden skulle må bra av om vi och andra länder med stora bytesbalansöverskott absorberar mer av vårt egna sparande och kanaliserar det till investeringar som både driver tillväxt och hanterar de växande klimatriskerna.
Det är dags för staten att lätta på lädret.
Vi lever i intressanta tider, som det (enligt uppgift) kinesiska ordspråket säger. Vi har kriser, konflikter och utmaningar runt snart sagt varje hörn, både här hemma och globalt.
På den ekonomiska fronten har Riksbankens och andra centralbankers inflationsbekämpning haft företräde. Regeringen har hållit hårt i plånboken både av gammal vana, överskottsmålet, men under de senaste åren även med argumentet att man inte vill spä på inflationen. Kommuner och regioner har på den offentliga sidan fått ta smällen av den stapplande svenska ekonomin. De räntekänsliga svenska hushållen har också haft det mycket kämpigt.
Men när nu inflationen är på väg ner, och Riksbanken är inne på att sänka styrräntan tre gånger till under detta år, så är de flesta överens om att det är dags för staten att lätta på lädret. Det vill säga det är den vanliga budgetvalsen som vi nu är mitt uppe i, även om den nu ska gå i dur i stället för de tidigare molltonerna – att gneta, spara, gneta. Regeringen säger sig ha 60 miljarder kronor till olika reformer, däribland ökade satsningar på infrastrukturen.
Alla är överens om att vi behöver öka investeringarna i vår infrastruktur mer än så, men de flesta har svårt att hitta det skohorn som gör att det ska få plats några större satsningar inom det rådande ”finanspolitiska ramverket”. De mest ivriga argumenterar för att vi ska tillåta att staten går med ett visst årligt underskott, typ 0,5 procent av BNP under någon period.
Jag är övertygad om att det finns anledning att lyfta ambitionsnivån och perspektivet från det årliga kattrakandet om budgeten, och istället sjösätta ett större investeringsprogram som faktiskt kan lånefinansieras till största delen. Det enda som hindrar det är det självpåtagna finansiella ramverket.
De privatfinansierade inhoppen i offentligt drivna verksamheter har inget vidare ”track record”.
Svenskt Näringsliv lyfter förstås att de vill öppna upp för privat finansiering av infrastrukturen. Det är väl mer en ideologisk käpphäst än sprunget ur något egentligt samhällsbehov. De privatfinansierade inhoppen i offentligt drivna verksamheter har ju inget vidare ”track record” på den svenska arenan. Tänk Arlandabanan, som är ett av världens dyraste pendeltåg, till Nya Karolinska och utförsäljningen av samhällsfastigheter till SBB och andra aktörer. Blickar vi utomlands, exempelvis till Storbritannien med den konkursmässiga vatten- och avloppsjätten Thames Water, så blir det ännu sämre.
Eftersom kapitalkostnaderna är den tunga biten vad gäller infrastruktur, och svenska staten alltid finansierar sig billigare än någon privat aktör, är det svårt att se någon poäng med privata lösningar. Att statens självpåtagna finansiella tvångströja ska tvinga fram en för medborgarna dyrare finansiering är inte vettigt.
Att det går att rucka på ramverket om viljan finns visar ju det upplägg som regeringen presenterade för sin kärnkraftssatsning. För den är regeringen beredd att låna upp 300 miljarder kronor för att stå för 75 procent av kostnaderna för de första reaktorerna. Man kan naturligtvis diskutera denna satsning, men att staten går in och tar en betydande del av risken för att säkerställa att vi har en trygg elförsörjning, som möjliggör för hela landet att driva tillväxt och grön omställning, är för mig självklart.
Det var kanske företagsekonomiskt vettigt att stänga de båda Ringhalsreaktorerna, men ett samhällsekonomiskt klavertramp av mycket stora mått.
Sedan är jag av åsikten att statliga Vattenfall i första hand ska drivas av samhällsekonomiska prioriteringar och inte som nu som en renodlad och historiskt sett misslyckad vinstoptimerare. Det är därför det bör vara statligt. Det var kanske företagsekonomiskt vettigt att stänga de båda Ringhalsreaktorerna för att få upp elpriset, men ett samhällsekonomiskt och försörjningsmässigt klavertramp av mycket stora mått.
Men är det inte farligt för staten att ta på sig stora skulder undrar någon? Nej svarar jag. Inte för Sverige med vår mycket låga statsskuld, och så länge staten lånar i kronor. Men kronan då, finns det inte risk att den börjar gunga ännu mer med ökade statsskulder? Nej inte högre än tidigare. Vi har sedan 90-talet fört en mycket stram finanspolitik och har ett stort bytesbalansöverskott. Kronan har trots detta svajat rejält och över tid försvagats kraftigt. Och kronan har haft sällskap av andra länder och deras valutor som likaledes har stora löpande bytesbalansöverskott, som Norge, Japan och Sydkorea.
Det verkar vara de finansiella flödena som styr valutakurserna, och inte handeln med varor och tjänster. Dessa flöden har drivit investeringar till dollarn och amerikanska finansiella tillgångar. De amerikanska börsföretagen står idag för 65 procent av det samlade värdet av världens börsföretag. Och även om det finns många fantastiska amerikanska bolag, inte minst de sju ”magnifika” techgiganterna, så är det svårt att få ihop att just dessa över tid ska generera det kassaflöde som motiverar deras börsvärden.
Svenska statsobligationer är nog i sammanhanget en bra diversifiering.