Har Anders Tegnell missat svenskarnas utveckling? Gymnastiksal blir Covid-19 avdelning i Kristianstad. Jenny Maria Nilsson om den eroderande tilliten i spåren av covid. Foto: TT

Krönika Har Anders Tegnell missat svenskarnas utveckling?

Krönika Lever Anders Tegnell kvar i det gamla tillits-Sverige där svenskarna hade en skandinavisk välfärdsmodell? Innan vi blivit kunder på en marknad? Det frågar sig Jenny Maria Nilsson.
26 jan 2021

Hur återfår vi tilliten till samhället, myndigheter och varandra när pandemin är över? En fråga jag har sett ställas, som är rimlig. Problemet är att de som menar att tilliten tagit stryk gör det utifrån olika, ibland motsatta, åsikter om varför det blivit så. Medan några anser att krishanteringen misskötts för att restriktionerna varit för få, vilket inneburit fler döda, anser andra att inskränkningarna varit för omfattande och att vi är på väg mot en totalitär stat.

Så här i halvlek (eller vad man ska kalla det) tycks vi klara covid-19-krisen sämre än våra nordiska grannar. Varför? För att få en uppfattning om det började jag ta del av norsk, dansk och finlandssvensk media, de vanliga och sociala, för att se om jag märkte skillnader i attityd. Nog fanns uttryck för frustration, gnäll, ifrågasättande och oro överallt och min undersökning är anekdotisk, men hos oss tyckte jag mig skönja en större brist på det man kallar sisu på finländska: Uthållighet och härdighet, och vi svenskar verkar mer benägna att utgå från egna behov också under pandemin.

Vi är inte längre samma folk som vi var. Känner Anders Tegnell till det?

”Vad fan får jag?!”- synsättet, finns kanske inte bara hos Leif Östling? Fler svenskar än medborgare i våra nordiska grannländer förväntar sig att stat, kommun eller berörda myndigheter är skyldiga att ordna nån sorts personlig kris-anpassning som de kan trivas med.

Varför inte? De senaste decennierna är det vad vi fått lära oss – att efterfråga och upphandla vår egen välfärd på en marknad, kräva vad vi vill ha och skapa konkurrens tänkt att vässa till exempel skolverksamhet. Ibland svindlar det för mig när jag inser hur snabbt människors förhållningssätt förändrats. Min föräldrageneration hade knappt någon kontakt med skolan utöver kvartsamtal och skulle aldrig drömma om att ha idéer om hur lärare skötte sina jobb. Föräldragenerationen nu, flera i den, ser skolan som en köpt service för dem och deras barn och mailar och ringer lärare med sina anspråk. Vi är inte längre samma folk som vi var och kanske har vi, gällande omsorg om gemenskapen, blivit mindre lika våra nordiska grannar?

Känner Anders Tegnell till det? Han och Folkhälsomyndighetens ständiga förvåning över utvecklingen beror möjligen på att han är kvar i ett mer pliktmedvetet och sammanhållet Sverige? Äldrevårdens svagheter, med timvikarier utan skyddsutrustning, förutsågs inte och man kan ha överskattat hur många som skulle klara frihet under ansvar-strategin. Kanske är vi svenskar fel folk i förhållande till rätt åtgärder, eller tvärtom?

Ibland får jag för mig att svenskar tror att de kan straffa den politiska makten genom att vägra vara resilienta.

I december, i Studio Ett, sa Marta Szebehely (professor emeritus i socialt arbete med äldre) att det inte är Sverige som avviker negativt angående pandemin utan våra nordiska grannländer som avviker i positiv mening. Ja, såklart! De nordiska ländernas kombination av socialförsäkringssystem och individuell frihet har gjort oss bäst i klassen när det gäller att hantera svåra perioder. Vore det inte dystert om vi i det avseendet inte är nordiska?

Nyheter

Vår välfärd bygger på konkurrens och att högljutt kräva saker mer än pliktkänsla och professioners omdöme, det fragmenterar och eroderar känslan av omsorg om gemenskapen. Att Dan Eliasson, en av landets högst ansvariga för krishantering, inte har åtföljt rekommendationerna eller ens känt sig nödgad att stanna i landet är symboliskt: Gällde detta mig? Systemen förväntar sig mer av medborgarna men medborgarna förväntar sig mer av systemen. Min hypotes är att den marknad som skulle göra oss mer självständiga gjorde oss osjälvständiga.

Vi är det arga barnet i förhållande till vår regering bland de nordiska länderna och ibland får jag för mig att svenskar tror att de kan straffa den politiska makten genom att vägra vara resilienta. Det är inte bra för nån, anledningen till att vi har ett samhälle är för att medborgare ska kunna utveckla resiliens och att vi utvecklar sådan gör också samhället motståndskraftigt.

”Hur återfår vi tilliten till systemet?” är kanske fel fråga. ”Hur skapar Sverige och svenskarna så stor hållbarhet och återhämtningsförmåga som möjligt för att klara kriser, i med- och motgång?” är en bättre fråga.

26 jan 2021
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan