”Den svenska skolan har utsatts för ett världsunikt experiment”, konstaterade läraren Filippa Mannerheim i en rasande uppgörelse med marknadsskolan, i form av ett öppet brev i Expressen nyligen. Det är inte nya upptäckter som redovisas där. Resultaten har varit tydliga ända sedan 90-talets stora omläggning.
Därefter har ett flertal nya ”reformer” gjort att marknadiseringen av skolan har fördjupats. Som Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson häromdagen sammanfattade Mannerheims slutsatser: ”Marknadsskolan segregerar, saboterar barns framtid och undergräver demokratin”.
Detta kommer på toppen av ett muller som har pågått en stund inom skolvärlden. Den hårt arbetande lilla tankesmedjan Balans har bland annat följt upp den bisarra expansionen av skolkoncernen Internationella engelska skolan, som omvandlar offentliga medel avsedda för allmän utbildning till feta bolagsvinster.
Penga- och kontaktstinna lobbyorganisationer för denna typ av förmögenhetsöverföring har förvisso varit framgångsrika i att dränka mången utredares och skolforskares larmrapporter i propaganda, men allt fler lärare har kommit på banan och vittnat om sin verklighet. De har helt enkelt fått nog.
Samtidigt har det pågått upprop och uppror även bland yrkeskårerna inom vården. Inte heller här är effekterna av marknadisering och systematisk underfinansiering så värst nya, men pandemin har satt dem i viss blixtbelysning. Särskilt sticker Stockholmsregionen med sitt vårdval ut i detta avseende. Det är här det aggressiva skapandet av pseudo-marknader inom vården gått längst under långvarig ledning av mångförslagna Moderater.
Här etableras mottagningar i rask takt på Östermalm med sin osedvanligt friska men kravstora befolkning, samtidigt som resurserna tryter där behoven är som störst. Här har världens (ja, världens!) dyraste sjukhusbygge fungerat som ett eldorado för byggentreprenörer och konsulter, men resulterat i problem som avloppsläckor på sterilt material och avsaknad av skåp och omklädningsrum för icke-konsultande personal.
Här har också de privata nätläkarbolagen haft glada dagar. I praktiken betyder det att vårdresurser effektivt förflyttas från mer komplexa behov till ängslig snabbkonsumtion hos relativt friska. I oktober rapporterades det om hur det hårdlanserade bolag Kry uppmuntrat ”fullistning” av sina nätpatienter på egna vårdcentraler, vilket ger klirr i kassan (”kapitering”). Finansborgarrådet Irene Svenonius (M) tyckte därvidlag att Kry ”varit lite väl innovativa” när de agerat just i den anda som systemet uppmuntrar till.
Massiv kritik från läkare och sjuksköterskor som samlat vittnesmål om kaos och resursbrist har också följdriktigt avfärdats som ”den enskildes upplevelser av enskilda händelser” av Svenonius. ”Må nu republikanerna ta senaten och huset, så inte politiken går fööör långt åt vänster”, twittrade samme Svenonius angående valet i USA, där sjukvården är privatiserad, exceptionellt kostnadsdrivande samt ångestladdat otillgänglig för miljoner. Så man får ju ha förståelse för att det är besvärligt med stockholmarna ibland.
Kanske hade allt i region Stockholm utspelat sig precis likt, även om upphandlingschefen på Nya Karolinska hade varit någon helt annan än Irene Svenonius make.
”Ordet ni söker är korruption”, lyder rubriken på Karin Petterssons artikel om skolan. Betingelserna inom vården har mycket gemensamt. Det är både en produkt av och en förutsättning för ett karaktäristiskt drag hos vårt samtida ekonomiska system: placerandet av kommersiella sugrör ned i skattemedel som tas in för välfärdstjänster. Dessa strukturer skapas och upprätthålls via det politiska systemet. Kanske hade allt i region Stockholm utspelat sig precis likt, även om upphandlingschefen på Nya Karolinska hade varit någon helt annan än Irene Svenonius make.
Men, det är inte bara en slump att Krys Public Affairs-ansvarige tidigare varit kommunikationschef för moderaterna i Stockholm, att VD för Friskolornas riksförbund är tidigare moderat borgarråd i Stockholm, eller att nämnda lobbyorganisation regelmässigt hämtat sina ordföranden från tunga politiska poster – nu senast en tidigare utbildningsminister. Detta är snarare organiskt framvuxet ur affärsmodellen, där det handlar om att hålla nere det branschen kallar ”politisk risk”, det vill säga effekterna av beslut fattade i demokratiska församlingar.
Professionsupproren inom välfärden är därför viktiga demokratiska motståndshandlingar. Såväl inom skolan som vården bär dessa grupper genom sin yrkeskultur upp viktiga delar av vårt moderna välfärdssamhälle. Jag tror att det som vaknat till liv här i någon grad är en reaktion på att den reellt utövade marknadsfundamentalismen så synligt angriper kärnan i dessa professioner.
Det är en sak med oenighet om vilka framtidens ”utmaningar” är och hur vi ska ta oss an dem. Men här handlar det om att reagera mot en systematisk ödeläggelse av det de flesta faktiskt önskar för såväl sig själva som andra i samhället: fungerande utbildning av uppväxande generationer, kvalificerad vård efter behov. Marknadiseringen av välfärdstjänsterna förstör för dem som försöker göra sitt jobb där. Låt oss ta deras parti.