I Frankrike har det nästan räckt med en hostning från Elyséepalatset för att sätta ett helt folk i husarrest. I vart fall har den franska regeringen utan större åthävor kunnat lägga större restriktioner på medborgarnas rörelsefrihet än de som gällde för huvuddelen av dem under den tyska ockupationen. I andra delar av det kontinentala Europa har medborgare som joggar ensamma i skogen eller tar ett enskilt dopp i Medelhavet kunnat ådömas drakoniska bötesbelopp.
I Sverige går det inte lika lätt att inskränka medborgarnas grundlagsfästa fri- och rättigheter, vilket vi ska vara mycket tacksamma för. Samtidigt kan inskränkningar i sådana rättigheter ibland vara nödvändiga om fredstida kriser, som till exempel en pandemi, ska kunna bemästras. Men det är viktigt att åtgärderna då vidtas under lagarna – och att dessa lagar är genomtänkta och proportionerliga.
Härvidlag är Sverige dock inget föredöme. Vi har ingen genomtänkt lagstiftning som kan tillämpas vid fredstida kriser, i vart fall inte om det inte råder direkt krigsfara.
I våras fick vi tillfälliga lagar som möjliggjorde bolagsstämmor på distans och möjligheter för kommunerna att kräva och övervaka distansering på restauranger. Och framför allt gjorde Riksdagen – hals över huvud – tillägg till smittskyddslagen som gav regeringen befogenhet att begränsa folksamlingar, stänga köpcentra, krogar, sportanläggningar, kulturevenemang, transporter med mera. Lagen gjordes tillfällig under tre månader. Den tillämpades aldrig och den förlängdes inte heller.
När hösten och den andra coronavågen kom var regeringen följaktligen tillbaka på ruta ett. Regeringen saknade de extraordinära befogenheterna och fick följaktligen ta till de ”ordinära” det vill säga i praktiken alkohollagen och ordningslagen.
I Studio Ett intervjuades ett kommunalråd i Växjö som glatt fann det helt naturligt att kommunen, trots domstolsutslag, bryter mot lagstiftningen.
Det var därför vi fick begränsningar i restaurangers utskänknings- och öppettider. Inte därför att smitta sprids på kvarterskrogar efter klockan 22, utan därför att alkohollagen erbjöd en av få möjligheter för regeringen att visa sin handlingskraft. Och med stöd av ordningslagen kunde regeringen begränsa allmänna sammankomster till åtta personer. Kyrkan protesterade och begränsningen höjdes till 20 för begravningsgudstjänster. Också en märklig historia. Högmässor må vara allmänna sammankomster men begravningar är i min värld enskilda sammankomster.
Begränsningar i restaurangers utskänknings- och öppettider fick vi inte därför att smitta sprids på kvarterskrogar efter klockan 22, utan därför att alkohollagen erbjöd en av få möjligheter för regeringen att visa sin handlingskraft, skriver Mikael Odenberg. Foto: Amir Nabizadeh / TT
I dagarna har regeringen nu aviserat en ny, tillfällig pandemilag. Den föreslås gälla i ett år från den 15 mars. Det är en något märklig timing. Det är väl ungefär då som dagens smittovåg har ebbat ut.
Hanteringen av lagstiftningen på statlig nivå ter sig alltså från början till slut som mycket märklig. Lika illa är det på regional och kommunal nivå. När gamla människor på kommunala institutioner fått förkylningssymptom har de i stort antal fått palliativ vård, utan den föregående läkarbedömning som ytterst är lagstadgad. I realiteten har många av dem dött helt i onödan.
Till yttermera visso har de fått dö ensamma, eftersom många vårdgivare – också i strid mot lagen – infört besöksförbud till vad som är, om än inom ramen för ett äldreboende, de gamlas privata hem. Särskilt upprörande blir detta när man beaktar att det inte är de anhöriga, utan vårdpersonalen, som i huvudsak har stått för smittspridningen på äldreboendena.
Land ska med lag byggas. Vi behöver en genomtänkt, adekvat och proportionerlig lagstiftning.
I Sörmland hemlighöll regionen – i strid mot grundlagen – hur smittläget såg ut på regionens olika äldreboenden. För flera kommuner har förvaltningsrätterna nyligen prövat och underkänt de besöksförbud som man infört på sina äldreboenden. I Studio Ett intervjuades ett kommunalråd i Växjö som glatt fann det helt naturligt att kommunen, trots domstolsutslag, bryter mot lagstiftningen. Det var motiverat, eftersom syftet – att skydda gamla från smitta – är så behjärtansvärt.
Land ska med lag byggas. Vi behöver en genomtänkt, adekvat och proportionerlig lagstiftning som täcker förhållandena och regeringens befogenheter under fredstida samhällskriser. Men vi behöver också politiker och vårdgivare som respekterar våra lagar. Vi kan inte ha en ordning där lagstiftningen blir valbar och där olika aktörer tar sig friheten att avstå från att följa dem när de själva anser att de har ett tillräckligt högt och gott syfte.
Coronakommissionen har sannerligen en hel del att ta tag i!