Jag som var Muf:are, varför frågar min son om jag är kommunist? Per Lindvall har en kluven relation till Spendrups - frihetssymbol eller skatteflykting? Foto: TT

Krönika Jag som var Muf:are, varför frågar min son om jag är kommunist?

Krönika Vår krönikör Per Lindvall brukade som ung köpa Spendrups för att bekämpa DDR-Sverige. Men någonting hände under åren på Handelshögskolan, som finansanalytiker och ekonomijournalist.
21 dec 2020
+1
16
+1
1
+1
1
+1
0
+1
2
+1
11

För en tid sedan frågade min yngste son mig om jag blivit kommunist. För en person som varit muf:are i Ludvika på det tidiga 80-talet kändes det som ett slag under bältet. ”Du vet inte vad kommunist är”, blev mitt retoriska svar.

Jag gick som 15 åring med i Moderat Skolungdom för att jag var övertygad antikommunist. Jag hade plöjt Gulag-arkipelagen av Alexander Solzjenitsyn tidigare och prickat in alla fångläger på den Sovjetkarta, som trillat ur min fars cirkulationsexemplar av National Geographic, flera år tidigare. När vår teckningslärare, aktiv i VPK, uppmanade oss elever att göra affischer mot förtrycket i Latinamerika så beskrev min affisch förtrycket på Kuba.

Väl med i MSU, sedan MUF så övertygades jag också att Sverige var en kapitalistisk variant på DDR. Vår valfrihet var begränsad med enbart statlig TV och radio, statligt monopol på alkoholförsäljning. Intresset för den senare frågan hade i de senare tonåren vaknat på allvar. Statliga Bryggeri-invest höll på att köpa upp alla privata bryggerier. Och som medlem i Muf i Ludvika blev man bekant med valfrihetens och det ”privata alternativets” främsta celebritet, familjen Spendrup. Vilka fester det var på Domargården!

Jag hade glidit lite längre åt vänster när jag stötte på Jens Spendrup, då ordförande i Svenskt Näringsliv, i en hiss.

Men redan på Handelshögskolan så började jag tappa tron på att Moderaterna och jag var ett och samma. Självbilden hos de flesta medlemmar, inte alla, som jag träffade var att paritet borde vara en politisk variant av Rotary, där nya medlemmar borde röstas in beroende på om de var något att ha.

Jag hade glidit lite längre åt vänster när jag stötte på Jens Spendrup, då ordförande i Svenskt Näringsliv, i en hiss och frågade om han inte egentligen borde vara ordförande i Arubas näringsliv. Moderbolaget för Spendrup var ju trots allt lokaliserat till denna ö i Nederländska Västindien. Att Spendrup och danska Carlsberg, som köpte statliga Pripps, nu har byggt upp ett duopol  (ett monopol med två aktörer) vad gäller ölutbudet på svenska krogar, visar ganska tydligt att det gamla ”valfrihetsargumentet” väger lätt. Idag är jag övertygad om att Systembolaget är den bästa garanten för valfrihet på den svenska alkoholmarknaden.

De andra partierna, från moderater till socialdemokrater, halkar fortfarande omkring på de nyliberala skridskor som de snörade på sig under 90-talet.

Och efter att ha jobbat som kreditriskanalytiker på S&P, börskrönikör i de flesta svenska affärstidningar och numera allmänekonomisk kommentator lite här och där i snart 30 år har jag övertygats om att finanskapitalismen som den har vuxit fram har mycket stora inneboende brister och risker, vilka behöver tyglas.

Så någonstans därinne kunde jag ändå förstå min sons fråga. Jag har själv slagits att jag tyckt att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt under sin tid som partiledare har haft bäst argument och varit mest klarsynt i många frågor.  Och när jag läser Ali Esbatis krönikor här på Arbetsvärlden så klockar många av dem också in i de tonarter som jag gillar. Det gäller inte minst kritiken mot vinstdrivande så kallade välfärdsföretag, framför allt skolor.

Även Sverigedemokraterna som klev in över högersargen har i sin anpassning till salongsfähighet köpt ett par begagnade rör från Svenskt Näringsliv.

Det jag gillar hos Vänsterpartiet är den systemkritik som de i många frågor är helt ensamma om att företräda. De andra partierna, från moderater till socialdemokrater, halkar fortfarande omkring på de nyliberala skridskor som de snörade på sig under 90-talet. Även Sverigedemokraterna som klev in över högersargen har i sin anpassning till salongsfähighet köpt ett par begagnade rör från Svenskt Näringsliv. Ingen vill visserligen kalla sig nyliberal längre, den etiketten har förlorat klistret, men i stort sett alla lösningar följer de gamla uppåkta skären.

Det gäller inte minst inställningen till vinster i skolan som åter har kommit upp på agendan. Min egen tes att denna fråga kommer att plåga borgerligheten och sossarna tills de inser att ”incitamentsstrukturen” i detta system leder helt snett, med betygsinflation, växande segregation och förlorad lärarauktoritet. Det har funnits några borgerliga debattörer som har insett detta, som den förra moderata riksdagskvinnan och ekonomen Ann-Marie Pålsson, men det är en ytterst tunn liten kör.

Baksidan av att ”konkurrensutsätta” andra välfärdstjänster pratar de inte heller om. Den viktigaste och ibland enda parameter som en privat aktör har att spela med för att skapa den marginal man eftersträvar är personalkostnaderna. Konsekvenserna med låg personaltäthet och hög andel ”flexibla” timanställda kommer som ett sorgligt brev på posten, som nu i coronatider.

Vinstdrivande privata vårdcentraler, i synnerhet de så kallade nätläkarna, blir kostnadsdrivande för systemet, genom att de är intäktsfokuserade. De leder till att vården blir efterfrågestyrd istället för behovsstyrd, vilket tar resurser för de mera komplicerade sjukdomsförloppen. Det gäller i synnerhet hos de multisjuka äldre, där ”vårdval” är en absurditet.  Även här urholkar ”incitamenten” till vinst tilltron till den berörda läkarkårens prioriteringar.

Här har det byggts parallella, men samhällsekonomiskt otillräckliga mobila nät, där det hade räckt med ett robustare nät med bättre täckning.

Men det är inte bara där som tilltron till marknadslösningar kan och har gått snett. Den digitala infrastrukturen är ett paradexempel där privatiseringen har varit både extremt kostnadsdrivande och motarbetat teknikutvecklingen. Här har det byggts parallella, men samhällsekonomiskt otillräckliga mobila nät, där det hade räckt med ett robustare nät med bättre täckning. Dessutom utgörs kostnadsmassan hos teleoperatörerna till stor del av marknadsföring och försäljning av en så basal tjänst som att koppla upp en telefon eller en dator till detta nät. I ett modernt samhälle skall alla ha tillgång till detta. De privata operatörerna driver heller inte teknikskiften, tvärtom, som nu med 5G. De motarbetar dem eftersom de urholkar de befintliga affärsmodellerna. Lägger vi till den, i dagens gråkalla geopolitiska verklighet, återuppståndna säkerhetsaspekten på denna extremt vitala och sårbara infrastruktur så framstår gamla Televerket som en smått genial lösning.

Avregleringen av elmarknaden har också halkat rejält snett. Skapandet av så kallade ”elhandelsföretag” har i princip skapat en ren bluffbransch som egentligen inte fyller någon funktion. För om de inte lyckas bluffa sina kunder så tjänar de inga pengar. Ett system, utan dessa försök till vinstmaximerande mellanhänder, där elkunderna erbjuds kontrakt med rörligt eller tidsbegränsade fasta och marknadsmässiga elpriser hade varit bättre.

En parallell till elavregleringen är att statliga Vattenfalls styrs med målet att enbart maximera sin vinst, i stället för att drivas för att maximera den samhällsekonomiska nyttan i det svenska elsystemet. Det har gjort att de sprungit bort sig totalt i sin internationella expansion, där raden av extremt kostsamma affärer är mycket lång.

Problemen med denna ensidiga och enögda styrmodell gäller för övrigt många av de statligt ägda företagen, som Sveaskog, Postnord med flera.

Den offentliga sektorn ska gå med vinst, överskott, vilket är en i alla stycken stollig idé för ett land som Sverige.

Men det finns många och än allvarligare marknadsstyrda snedsteg (reformer). Det gäller avsaknaden statliga utbudsdrivande subventioner/riskreducering på en icke fungerande bostadsmarknad. Det har drivit på segregation och utanförskap, liksom att den varit som en motor för en gigantisk kreditexpansion som inte kommer att föra något gott med sig.

Nyheter

Det är grundtanken med det statsfinansiella ramverket, som stipulerar att även den offentliga sektorn ska gå med vinst, överskott, vilket är en i alla stycken stollig idé för ett land som Sverige som har en egen fungerande och flytande valuta.

Tankekonstruktionen att staten och det offentliga är en tärande och ineffektiv aktör har också smugit sig in i de samhällsekonomiska kalkyler som underbygger våra infrastruktursatsningar, eller snarare bristen på sådana. Man belägger dem rutinmässigt med en extrakostnad för att de ”tränger ut” privata och mera vinstdrivande investeringar. Denna ”utträngningstes” har inte varit sann sedan 70-talet utan är en fossiliserad nyliberal trossats. Listan skulle kunna göras längre och utförligare och kunna fylla en rejäl bok.

Men nej, jag är inte kommunist utan något så sällsynt, eller vardagligt, som en socialliberal gråsparv med vissa radikala och andra konservativa drag, lätt vilsen bland dagens partipolitiska erbjudanden.

Relaterad läsning

Visa artikelns 21 kommentarer
Kommentera
  1. Av Seppo Laine 21 dec 2020:

    Det är vackert med varje människa som förmår att dra slutsatser av framlagd empiri.

  2. Av Geza Csikasz 21 dec 2020:

    Mest intressanta artikeln på år och dag. Tack!

  3. Av Mikael 21 dec 2020:

    Tack för en välskriven genomgång av samhällsförändringar som de senaste 30-40 åren gjort ditt 80-tals engagemang obsolet.
    Är nyfiken på vad övriga, tidigare borgerligt engagerande, personer som inte har ekonomiska intressen i välfärdsvinster tycker.

  4. Av Lars Taxén 21 dec 2020:

    Apropå avregleringen av elmarknaden som nämns i artikeln. I och med att motivet för att producera el har vänts från samhällelig nyttighet till maximal vinst åt producenterna, har incitamentet för att spara el satts ur spel. Om det osannolika skulle inträffa att alla elkonsumenter minskar sin förbrukning till hälften, minskar givetvis elproducenternas vinster i samma grad, vilket omedelbart skulle medföra ökade priser för att hålla uppe vinstmarginalerna.

    I dag är den allt överskuggande tankefiguren att avreglering och konkurrens leder till maximal effektivitet och minimalt resursslöseri. Att det inte stämmer för elförsörjningen (och förmodligen andra kollektiva nyttigheter) borde vara uppenbart för alla. Elavregleringen kallas f.ö. ett ”skräckexempel” i boken ” ”När folkhemselen blev internationell” (Kaijser & Högselius, 2007).

    Den stora frågan är förstås varför detta uppenbart absurda sätt att bygga landet på kan framstå som förnuftigt i den rådande samhällsdebatten

  5. Av Ida 21 dec 2020:

    Hoppas Per skriver den rejäla boken. Skulle uppskatta en sådan bok mycket.

  6. Av Jag heter Gunilla Bolin 21 dec 2020:

    Min kommentar Lysande krönika om den kluvenhet som många av oss känner!

  7. Av Jag heterLisbeth Wållberg 21 dec 2020:

    Min kommentar Det bästa jag läst på länge!

  8. Av Kell Petersen 21 dec 2020:

    Hastig på dålig svenska från andra sida pölen. Vad skulle Wilhelm Moberg ha sagt? Privat sektor och företag gör ju vad den skall, investera i ekonomisk produktion i jakt på vinst. Problemet är våra universitets, forskning, utbildning och skolornas misslyckande. Det eviga problemet som luftas in mitt diktum från långt tillbaka; ”beteende in politik från riksdag, regering länsstyrelsen, region, kommun och myndigheter, reflektera kunskapsnivån och de moraliska och etiska värderingarna i det samhälle som utgör ekonomin.” Allt kan föras tillbaka till bristande ekonomisk forskning och skolorna. I min forskning är jag varje dag i kontakt med välutbildad, människor i våra västerländska demokratier, och i Sverige. Som tillbringar timmar och dagar på att titta på konspirationsteorier på Youtube. Prata flytande om marknaden, om de nyaste bilmodellerna, mode, restauranger eller underhållning eller om deras nästa kryssning till vart som helst. Men i deras roll och ansvar som politiker och väljare verkar dessa samma människor ha liten eller ingen aning om vårt ”fantastiska” västerländska politiska / ekonomiska system som Amerika grundade 1787 baserat på vetenskap? ”Man har skapt ett paradis för karriärpsykopater”. Som Einstein skulle ha utryckt det; ”man kan inte lösa problem, med samma typ av tänkande som användes när vi skapade dem”. Som en röst i öknen! Kan bara fortsätta säga till varje väljare och politiker i Sverige få igen igång det Canada USA Sweden tvärvetenskapliga IISRE forskningsinitiativen (The International Institute for Sustainable Regional Economies) -igen. Vid mittuniversitetet eller annat lämpligt universitet! Det som politisk mygel of fiffel I Sverige hindrad, -är det så man blir Universitetskansler? Vad skulle Wilhelm Moberg ha sagt?

    https://kellpetersenblog.wordpress.com/2019/11/30/to-the-people-of-britain-europe-the-united-states-and-the-rest-of-our-western-democracies-on-chintzy-politics/

  9. Av Patrik Jansson 21 dec 2020:

    Bland det bästa jag läst på länge, tack!

  10. Av bob hansson 21 dec 2020:

    Tackar!

  11. Av Jag heter Kjell Ekström 22 dec 2020:

    Per Lindvall är inget annat än den mest klarsynte ”liberal” som gått i ett par skor sen folkpartiledaren Bengt Westerbergs dagar! Som vänsterpartist vill jag helst inte tipsa Liberalerna… men här har ni ju en stjärna och er näste potentiellt store partiledare! …om han nu inte är socialliberal socialdemokrat förstås?! Då har ju i så fall Socialdemokraterna sin näste partiledare i Per Lindvall!
    Vilken klarsyn och inte minst… vilken intellektuell och ideologisk ärlighet!!!!!
    Tack för att du finns Per Lindvall!!! …så socialliberal du är!

    Med vänliga hälsningar
    Kjell Ekström
    Vänsterpartist

    PS. Nooshi Dadgostar kan behöva en sån som dig Per Lindvall i sin närhet. Jag tänker om nu din vänstersväng bort från moderaterna skulle fortsätta ytterligare lite till vänsterut…? 😉 🙂 Ds.

  12. Av Jag heterRagnhild Alexandersson 22 dec 2020:

    En meningsfrände! Så roligt! Jag trodde jag var den enda kvarvarande med socialliberala åsikter

  13. Av Rikard 23 dec 2020:

    Mycket tänkvärt, bra skrivet.

  14. Av Dan Damsgård 23 dec 2020:

    Jag tycker att detta är bland det bästa jag läst på länge. Jag är född på 60 talet och gick ut grundskolan på slutet av 70-talet. Jag hade en period av blind komunisthat och utropade också Sverige till ett västvärldens DDR. Jag landade som socialliberal för sådär 25 år sedan efter att ha hängt på myten om valfrihet i alla dess former. Vad vi behöver idag är en socialliberal stark röst som kan hjälpa oss att hitta tillbaka till medmänsklighet och en tro på att vi tillsammans kan bygga ett välfärdssamhälle där alla är välkomna oavset om man råkar vara lönsam eller ej.

  15. Av Pentti Kinnunen 24 dec 2020:

    Per, du tar upp de viktiga exemplen på felen i nuvarande politik! Alla s.k. naturliga monopol, måste styras av samhället liksom all samhällsservice. Dessas verksamheter ska planeras efter behovet och ske till högsta kvalitet, utan vinstintresse.

  16. Av Knut 28 dec 2020:

    Oj, det kunde varit jag som skrivit detta. En annan socialliberal gråsparv 🙂

  17. Av Jag heter Urban Olsson 7 jan 2021:

    En inspirerande artikel som försöker se verkligheten utan att ha som mål att allt handlar om att tjäna pengar och att alla inom svenskt näringsliv gör allt för kundens bästa. Förhoppningsvis kommer fler att förstå att de ideologiska skygglapparna är till för att försvara kapitalets behov av att växa på det gemensammas bästa.

  18. Av Marie Karle 18 jul 2021:

    En fantastiskt bra artikel! Så glad att jag fick tag i den. Twitter har sina fördelar

  19. Av Ulf Mård 19 jul 2021:

    Tack! Så insiktsfullt. Instämmer i det mesta. Hur gör vi nu då? V är inte fullt rumsrena enl alla andra partier..

  20. Av Jag heter Ola 29 jul 2021:

    Det var bland det klarsyntaste jag läst sedan sagan om Kejsarens nya kläder!
    Tack 🙂

    Själv kategoriseras jag i en ruta helt obefolkad av riksdagspartierna, både progressiv, radikal o konservativ. Är det dåligt för människan är det ett dåligt system. Tänk om, gör om.

  21. Av Magnus Lundgren 20 jan 2022:

    En till både ton och innehåll personlig och tankeväckande text – en liten glimrande fyr i internetdimman.

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Hämtar fler artiklar