Under min studietid lärde vi oss att globaliseringen gör att vi på sikt knappt kommer kunna ha någon välfärd. I en allt mer gränsöverskridande ekonomi där företagen med ett knapptryck kan välja var fabriker, arbetare och vinster ska placeras, så kan vi knappast ta ut tillräckliga skatter för att finansiera en rejäl offentlig sektor.
Så lät det och det var bara en ren naturlag som inte politik rår på. En bild som bekräftades av att Sverige samtidigt kastar sig in i “skatteracet till botten”: från att jag började plugga tills idag har bolagsskatten sänkts med nästan 8 procentenheter i flera omgångar. Vår professor hann knappt med att uppdatera de stenciler vi övade skatteupplägg på.
Jag förvånas över bristen på entusiasm från många svenska fackförbund.
Men idag vi äntligen fått ett EU-direktiv om att harmonisera bolagsskatten på EU-nivå. Länderna ska tillsammans lägga ett golv på 15 procent effektiv bolagsskatt inom hela unionen för alla större företag. Detta ska räknas på koncerner, alltså bolagens högsta nivå, för att komma runt den aggressiva skatteplanering som många företag ägnat sig åt med hjälp av dotterbolag, skalbolag och extremt komplexa upplägg.
Innebär det här att vi kan börja ompröva sanningarna om ett race mot botten?
100 miljoner eller 130 miljarder?
I vågskålen ligger inte bara Handelsprofessorernas stenciler, utan även välfärdens finansiering. Exakt hur mycket pengar förslaget skulle dra in är svårt att räkna på eftersom de bygger på antaganden om hur företagen kommer agera när det inte längre går att flytta vinster till skatteparadis, och det plötsligt “kostar” mycket mindre att ta ut vinsterna där de faktiskt uppstår. Dessa intäkter räknas därför inte in i exempelvis regeringens utredares beräkningar. Därför landar de på i sammanhanget rätt futtiga belopp om några hundra miljoner.
Samtidigt vet vi med rätt ny forskning att globalt undandras mellan 2-10 triljoner kronor vilket är ofattbara summor; motsvarande eller mer än Sveriges totala skatteintäkter. För bara Sverige finns det beräkningar på att över 130 miljarder kronor flyttas bort. Det är pengar som på ett bräde skulle kunna ge tillräckliga pengar för kommuner och regioner att stoppa nedskärningarna som pågår för fullt i välfärden och dessutom få några slantar över för välbehövlig nyrekrytering.
På bordet har vi det första förslag som i modern tid faktiskt kan påverka en av våra ödesfrågor: möjligheterna för samhället att beskatta kapital.
Socialdemokraterna har svängt
Politiskt kan vi ana nya tongångar, inte minst från vårt största parti Socialdemokraterna som ofta hållit EU-apparaten på armslängds avstånd i en del skattefrågor. På det seminarium som Saco höll med internationella experter så välkomnade den förre finansministern Mikael Damberg (S) debatten och menar att förslaget är en stor framgång. “Vi måste hålla trycket uppe” är i sammanhanget efterlängtade – och nya – ord från en tung politiker.
Regeringen passiv
Finansutskottets ordförande, Edward Riedl (M), var visserligen bejakande och positiv mot förslaget. Samtidigt har inte mycket hörts från regeringen i frågan trots att den är i en viktig fas där vi kunnat bidra rejält som EU-ordförandeskapsland. Tvärtom stoppade regeringen seminariet från att ens hamna på listan över ordförandeskaps-events – en lista som istället fylldes med homeopati och lobbyorganisationer.
Som Akademikerförbundet SSR konstaterar i Social Europe ligger nu “the proof of the pudding in the eating”. Vägvalen och detaljerna i direktivets pågående implementering kommer avgöra om det blir ett hållbart ramverk eller en schweizerost full av hål. Vi konstaterar det tillsammans med en rad fackförbund över hela unionen som har samlats i ett nätverk för att försöka påverka våra respektive regeringar liksom processen i Bryssel. Denna fråga utspelar sig i alla EU-länder just nu, och vissa har gått längre som exempelvis Spanien. Deras förslag att träffa fler gränsöverskridande bolag genom att sänka tröskeln för när golvet träder in har Saco tagit fasta på i remissvaret gentemot direktivets införande.
Varför är facken tysta?
Jag förvånas över bristen på entusiasm från många svenska fackförbund. På bordet har vi det första förslag som i modern tid faktiskt kan påverka en av våra ödesfrågor: möjligheterna för samhället att beskatta kapital. Något som skulle innebära en seger för de som arbetar inom den skattefinansierad välfärden, men framförallt skulle det vara en seger för alla medborgare.
Som löntagare får du idag betala högre skatt för din inkomst och din konsumtion för att en handfull stora företag smiter undan sitt ansvar – och för att de företag som faktiskt tar sitt ansvar slås ut i skattekonkurrens. Att förslaget kan genomföras bygger på folkligt och brett stöd, eftersom en handfull högljudda särintressen som har mycket att förlora på ett rättvist ramverk gör sitt bästa för att skjuta ner förslaget. Men om vi ska lyckas mobilisera det stödet krävs mer engagemang från fackligt håll, och jag riktar en uppmaning mot både TCO och LO på central nivå. Att åtminstone besvara remissen skulle vara en bra början!