Ju mer skruvad den politiska och ekonomiska samtiden är, desto oftare kan småbitter internethumor framstå som den mest fruktbara ingången till debatten. På sistone har jag allt oftare kommit att tänka på en replik från teveserien Simpsons, som blivit ett så kallat meme: ”We’ve tried nothing and we’re all out of ideas” – vi har prövat ingenting och nu har vi slut på idéer. Ja, apropå detta med inflation och inflationsbekämpning då.
Här hemma har regeringens hantering som bekant präglats av tämligen intensivt icke-agerande. Likt ett mantra upprepar nu företrädare fraser om att inflationsbekämpning är en central uppgift – vanligen som en talepunktsbaserad undanmanöver från att hjälpa hårt drabbade hushåll (såtillvida de inte råkar äga ett elbolag eller en matvarukedja), eller vidta strukturella grepp för att göra samhällsekonomin bättre rustad för framtiden.
Denna infallsvinkel är dock inte producerad i isolation på regeringskansliet. Den springer snarare naturligt fram ur en världsbild och ekonomiförståelse, som utgör något av en inträdesdogm vid vårt samhälles kommandohöjder. Det är den religiöst präglade idén om Marknaden som meningen och målet.
Bit ihop, kolla priser, undvik mat
I mötet med stora och konkreta ekonomiska problem – säg, dramatiskt höjda priser på bränsle, el och mat – intar därför ledande politiska makthavare sin plats bredvid det ortodoxa prästerskapet (vanligen nationalekonomer) för att agera själavårdande.
Befolkningen instrueras att skaffa sig sinnesro att acceptera det som inte kan förändras, till exempel genom att ”bita ihop” (statsministern), kolla priser mer noga (finansministern), eller undvika att handla mat när man är hungrig (finurlig sparekonom).
Det avgörande är varningar för handlingar som vredgar Marknaden. Politiskt agerande som utmanar Marknadens förmodat korrigerande mekanismer, antas riskera att bringa plågor och olycka över landet.
Dessa varningar tar sig i vår tid vanligen formen av referenser till mytologiserade historiska händelser. Typ: ”Vi har prövat priskontroller förr – och det har inte fungerat”, utan närmare förklaring av vad som kan ha varit likadant eller annorlunda ”förr”, och inte minst vad som avses med ”fungera”.
Mer begripligt blir det om man förstår detta som en reaktion mot hädelse, snarare än relevanta ekonomiska och historiska analyser.
Marknaden är ”naturlig”
Kampen mot hädelse är vanligen primärt en kamp för status quo. Det finns konkreta vinnare och förlorare.
I frågan om inflationsbekämpning handlar det till exempel om att en förändrad prissättningsmodell för el – vi kan kalla det för ”Sverigepriser” – skulle innebära en utmaning mot såväl vissa profiter i elbolagen som idén om att elektricitet kan hanteras som generisk marknadsvara. En hantering där staten istället bara betalar ut pengar – mest till folk i gods och herrgård – utan att röra vid grundproblemet, blir då mer ”naturlig”.
Något liknande har vi sett vi när det gäller matpriserna. Tanken på att det skulle vara möjligt att genom politiskt agerande på systemnivå, fördela bördorna av en ekonomisk chock på ett mer rationellt och rättvist sätt, blir blasfemisk.
Den krafsar nämligen på idén om att marknadsprissättning svävar fritt ovanför historia, geografi och ekonomiska maktförhållanden. Svenska barnfamiljer med små marginaler måste då dessvärre offra nattsömn och glassinköp för att inte störa mathandelsbossarnas bonusar. Ty Marknadens vägar äro outgrundliga.
Paul Krugman – ingen riktig ekonom?
Våra föreställningar om vad som är orubbligt och blasfemiskt är dock inte eviga, utan föremål för ständig dragkamp. Ekonomen och författaren Isabella M. Weber skrev nyligen om hur hennes forskningsbaserade förslag om priskontroller och andra marknadsregleringar för att bekämpa den konkreta, samtida inflationen, år 2021 avfärdades av den sanna trons försvarare bland ledarskribenter och ortodoxa nationalekonomer.
Vid Chicago-universitetet – marknadsfundamentalismens högsta elfenbenstorn – fick nationalekonomistudenterna i tentamensuppgift att läsa en kolumn av henne och ange hur en ”riktig ekonom” skulle ha resonerat istället.
Men, konstaterar Weber; det rör på sig även i tidigare reflexmässigt fientliga kretsar. Den namnkunnige och produktive Paul Krugman är en av de senare debattörerna att motvilligt vrida sig och lufta några blasfemiska tankar i denna riktning.
Nya paradigm föds i skrattet åt de gamla
Ett förändrat perspektiv på inflationsbekämpning berör två svåra men nödvändiga paradigmskiften i den ekonomiskpolitiska debatten: Att basera teorier och analyser om ekonomin mer i reellt existerande förhållanden av makt, historia och mänskliga relationer, snarare än fantasier om Marknaden, vilka behöver försvaras med orealistiska och fördummande antaganden om världens beskaffenhet.
Och: att synliggöra folkflertalets arbete, vedermödor och vardagsekonomi som ett legitimt, ja, centralt tema för politiskt beslutsfattande och strategisk samhällsplanering.
Vi är idag mycket långt ifrån detta, inte minst i Sverige, där den ekonomiskpolitiska debatten tycks krampaktigt fast i marknadsvördnad och trauman från 90-talet. Men lyssnar man noga hör man skratten åt tanken på att vi skulle ha prövat ingenting och därmed uttömt idéerna. Det är i sådana skratt som nya, rimligare paradigm väntar på att födas.