I Dagens Ekos radiodokumentär Ilija Batljan och SBB – fastighetsimperiet som kraschade, kan man höra den dynamiske affärsmannen och tidigare S-politikern Ilija Batljan berätta, några år före den pågående kraschen, hur hans bolag Samhällsbyggnadsbolaget (SBB), kommer att ”leverera till aktieägarna”, mycket och länge.
Argumentationen är frapperande: ”Våra intäkter är troligen de tryggaste intäkterna i världen”, säger Ilija Batljan, ”därför att vår exponering är mot Nordens välfärdsstater”.
Det anmärkningsvärda med detta uttalande är att det är sant. SBB:s idé om att ”äga och hyra ut social infrastruktur” förutsatte dels att avancerade välfärdsstater plöjt ned mångåriga resurser i fysiska byggnader ämnade att möjliggöra utförande av välfärdstjänster; dels att skattemedel även långsiktigt ska insamlas för att driva dessa tjänster.
Det förutsätter förstås också att kommersiella ägandet av dessa fastigheter lämnats över till Batljan & co, som då fått möjligheten att affärsmässigt glatt ta del av de skattemedel som avsatts för äldreomsorg, domstolsverksamhet eller skolutbildning.
Konceptet, som kan verka lite likt ett så kallat pyramidspel, inte minst för att det är lite likt ett så kallat pyramidspel, renderade under många år hyllningar i affärsvärlden.
Själva stingen i affärsmodellen har så varit att använda dessa stabilt inflödande medel som hävstång för att låna mer och köpa på sig ännu fler tillgångar som genererar mer avkastning. Konceptet, som kan verka lite likt ett så kallat pyramidspel, inte minst för att det är lite likt ett så kallat pyramidspel, renderade under många år hyllningar i affärsvärlden.

Detta till glädje inte minst för Ilija Batljan, som i november 2021 var god för 11 miljarder kronor – det blir i runda tal en halv miljon ackumulerade kronor per arbetstimme sedan han lämnade den politiska scenen och tog med sig sina kontakter.
Jag återkommer strax till SBB, Men först några ord om järnvägsunderhåll.
Det går i Sverige inte så bra med det. Det kan man notera genom att försöka åka tåg. Man kan också ta del av analyser och statistik. Förra året publicerade fackförbundet Seko vid Infranord, en gedigen rapport om detta, skriven av utredaren Mats Wingborg.
Där påpekas att det svenska järnvägsunderhållet hör till de ”mest privatiserade, uppstyckade och konkurrensutsatta i Europa”. Trafikverket bedriver numera inget underhåll självt. ”Genom att inte vara praktiskt involverad i underhållet har Trafikverket svårt att bygga upp kunskap om tillståndet i järnvägssystemet. Det gör det svårt att vara en effektiv beställare”, konstaterar rapporten.
I rapporten finns också en kort intervju med en tidigare chefsfunktionär på Banverket och Vägverket, Bengt Jäderholm. Han påpekar att man inom den konkurrensutsatta processindustrin, som i likhet med järnvägssystemet ska fungera dygnet runt, förstår det lönsamma i att ha underhåll av kapitalintensiva anläggningar i egen regi.
Detta är kärnverksamhet, som kräver beredskap och upparbetad kunskap för att man inte ska riskera kostsamma driftstörningar. Det vi ser inom järnvägen i allmänhet och underhållet i synnerhet, är i stället att marknadsortodox teori trumfar verksamhetsspecifik kunskap, inklusive hur konkreta marknadsrelationer fungerar.
Vad har SBB-debaclet att göra med kaoset inom järnvägen? Mycket, dessvärre. Bägge är exempel på de höga samhällsekonomiska kostnader som vi betalar för den nyliberala hegemonin i svensk ekonomi.
Medan en förenklad och förskönad idé om nyliberalismen är att staten eller det offentliga ska göra så lite som möjligt, har den reellt existerande nyliberalismen snarare handlat om att mycket aktivt använda staten för att skapa pseudomarknader.
Genom dessa blir det möjligt att inom många viktiga områden, snarare än att flytta bort verksamheter till ”rent” kommersiell drift, kanalisera offentliga medel till kommersiella aktörer. Inom välfärdstjänsternas område – skolkoncerner, reklamintensiva nätläkare – är detta mer uppenbart.
Men exemplen ovan flyttar också runt miljarder i intäkter från en stabil välfärdsstat med beskattningsmakt– gärna till färre och större aktörer, i och med de stora inträdeskostnaderna.
Det blir, naturligtvis, dyrare för de flesta av oss när skattemedlen ska finansiera kommersiell profit. Den marknadsortodoxa idén om att detta ska kompenseras genom magisk dynamik – innovationer och förbättringar sprungna ur (den politiskt framkommenderade) ”konkurrensen” – är världsfrånvänd inom dessa sektorer.
Det som SBB och andra aktörer med liknande affärsidé (också de gärna med ex-politiker i ledande ställningar) hittar på med fastigheterna, kommer inte att handla om att ge dem, säg, spännande tekniska funktioner som tillför samhällsekonomiskt värde.
Vi är i akut behov av en folkrörelse mot denna utdaterade, förödande, systematiska dumhet.
Och på tågunderhållets område är det snarare motsatsen till produktivitetsförbättringar som sker. Personal som tidigare genomförde olika uppgifter vid samma utryckning gör nu bara det som just deras upphandling kontraktfäst. Kunskaper om och kontroll över viktiga systemeffekter eroderar.
Så fungerar i verkligheten ”exponeringen mot Nordens välfärdsstater”, med Sverige som ett av de länder i Europa där nyliberalismen – sedan länge utan någon folklig appell – behåller ett starkt grepp om den offentliga ekonomin och om de kommandohöjder där den styrs och diskuteras.
Det dränerar och deformerar samhälleliga värden och strukturer uppbyggda över tid. Vi är i akut behov av en folkrörelse mot denna utdaterade, förödande, systematiska dumhet.