I facktidningen Kommunalarbetaren kunde man nyligen läsa ett reportage om läget i äldreomsorgen runt om i landet, när en majoritet av kommuner nu gör aktiva besparingar. “Äldre som ligger nedkräkta och nedbajsade i sina sängar. Hela demensavdelningar som lämnas obemannade i flera timmar.”
Flera av exemplen handlar om det som sker när man “effektiviserar”, genom minskad nattbemanning, ibland med idén att det ska kompenseras av teknisk övervakning. Men det är – som de flesta som inte är bokstavstroende nationalekonomer eller patologiskt peppiga kommunbyråkrater förstår – inte möjligt att göra så utan att själva innehållet i omsorgen förändras.
I det konkreta fallet visar det sig dels att kameror har svårt att upptäcka om en människa med nedsatta förmågor har bajsat eller kräkts på sig själv. Och att det likafullt är omöjligt för personalen att göra något åt situationen om flera personer behöver hjälp samtidigt, utan att ha koordinerat detta med varandra eller personalens minutscheman.
Inom vård, omsorg och skola är utrymmet för att hantera det oväntade, mänskligt spretiga, en omistlig del av själva tjänsten. Det är det som ger den grundläggande trygghet att vila i, och värme att växa i, som ett rikt och välordnat samhälle kan erbjuda. Det som gör vår färd genom livet bättre – välfärd.
Sett med marknadsfundamentalistiska glasögon framstår sådana överskott däremot som ineffektiviteter som kan och bör hanteras tekniskt. När den slimmade organisationen möter verkligheten, försvinner inte kostnaderna för underdimensionering. De delas på olika sätt av medborgarna som får sämre välfärd, och den personal som kläms åt fysiskt och mentalt av förväntningar, krav och frustrerad önskan att göra ett gott arbete.
2023 var ett extremt år. 2024 blir ännu värre.
Det är denna nota som Vårdförbundet synliggör i sin arbetskonflikt med SKR. De som gör jobbet inom svensk sjukvård har varit pressade länge. Problemen har tagit ett akut språng, när regionernas pensionskostnader ökat med inflationen. 2023 var ett extremt år. 2024 blir ännu värre. När Vårdförbundet påpekar att deras medlemmar (sjuksköterskor med flera) förra året arbetade tre miljoner timmar övertid, och att var tredje medlem övertidsjobbar regelbundet, så är det uppenbart ett genuint systemfel som blir belyst.
Det är inbyggt i hur vi organiserar resursfördelningen till de offentligt finansierade välfärdstjänsterna. Låt oss först titta på sådant som vanligen inte fördelas offentligt. Till exempel tv-apparater och frisörbesök. Den tekniska utvecklingen har medfört att tv-apparater blivit väsentligt billigare i förhållande till en klippning. Individer och hushåll hanterar detta med att förskjuta tyngdpunkten i fördelningen av vilka utgifter som intäkterna spenderas på. De rika kan lägga mer på både tv-apparater och frisörflärd, och det finns en hel massa saker – både varor och tjänster – som vissa aldrig får råd till.
Det finns dock en generell tendens: då tjänster blir dyrare relativt industriproducerade varor, så lägger människor vanligen en större andel av inkomsten på tjänster. De flesta tänker inte att de nu bör dra in på klippning, konsertbesök och yogatimmar för att passa på att köpa fler tv-apparater när dessa blivit relativt sett billigare.
När det gäller välfärdstjänster, har vi på mycket goda grunder organiserat dem som i stor utsträckning gemensamt finansierade. Samtidigt sker industriproduktion, där ny teknik gör att man kan producera mer och snabbare, nästan helt under privat ägande. Det kräver en fungerande modell – en annan än plånboksbeslut på hushållsnivå – för överföring av resurser till de välfärdstjänster som befolkningen både behöver och önskar sig.
Välfärdsgapet är politiskt framorganiserat.
Men: idag har vi riggat oss ett offentligtfinansiellt system som är helt inriktat på att försvåra snarare än underlätta denna överföring. Ty det äŕ faktiskt den centrala innebörden i de ramverk, statsbidragsmodeller och beräkningskonventioner som styr finanspolitiken. Statsbidragen som ska möjliggöra välfärdstjänster i regioner och kommuner har systematiskt urholkats. Och skatteuttaget som påverkar kanaliseringen av resurser till just de gemensamt finansierade tjänsterna, är aktivt missanpassat för att ge välfärdstjänster den prioritering som breda folkmajoriteter återkommande önskar sig. Välfärdsgapet är politiskt framorganiserat.
Istället för att lösa detta systemfel ägnar sig stora delar av politiken och byråkratin åt produktion av bortförklarande narrativ. Vi ska förmås acceptera att de offentliga tjänsterna ska bli sämre, i takt med att vår genomsnittliga köpkraft blir större. Vägen ut ur denna surrealistiska historia pekar ut sig själv: Att det behövs privat betalning för att få tillgång till anständiga välfärdstjänster, medan de (huvudsakligen kvinnor) som gör jobbet idag får dämpa fallet nedåt genom att slita ut sig – “jobba mer agilt och effektivt” kan man säkert betala någon konsult för att skönmåla det.
“Frågan rymmer mycket mer – det handlar om att rädda svensk sjukvård”, skriver Vårdförbundet om de krav som lett dem till konflikt. Onekligen så. Det handlar om själva den nordiska välfärdsmodellen, där de gemensamma välfärdstjänsterna inte ska utgöra ett ihopskramlat sistahandsalternativ för de marginaliserade, utan det bästa vi kan bjuda varandra på. Det är mer kostnadseffektivt jämfört med kommersialiserade och försäkringsbaserade modeller. Och det bidrar till ett samhälle som håller mer ihop – där vårt ofrånkomliga beroende av varandra bättre speglas i hur centrala funktioner i vårt samhälle är organiserat.
Om vi då har konstruerat ett system som gör att vi låter demenspatienter ligga i sin avföring, ger undersköterskor sömnbrist istället för anständig lön och bränner ut sjuksköterskor på löpande band – samtidigt som svenska folket önskar sig en annan kvalitet och vi mer än väl har råd att realisera mer av denna önskan – ja, då är det rimligen systemet för finansiering som måste ändras.