Jag måste ha varit tolv år när jag fick mitt livs första blandband. I verkligheten var det såklart en bland-cd, där olagligt nedladdade mp3-filer bränts på en plastskiva och skickats från en nästan-tonåring till en annan. Goth-blandning 1 hette skivan. Den förändrade mitt liv.
Efter Goth-blandning 1 hade musiken i mitt liv bara två vägar att gå. Antingen fick det vara riktigt riktigt mörkt – som att skåda mot botten i en brunn full av tjära – eller riktigt riktigt sorgligt, som en ursorg.
Man har helt enkelt lärt sig att upptäcka de riktiga fascisterna och undvika dem
På den där musikaliska vägen är det lätt att hamna i en och annan obekväm situation. Det mörkaste mörka visade sig till exempel ibland bestå av galna norska ungdomar som både bränt kyrkor och mördat varandra. Nazismen ligger utspridd som minor bland banden inom black metal eller neofolk-genren. Blinkningar till fascismen finns från David Bowie till Siouxsie and the Banshees till Sisters of Mercy.
På vissa spelningar har jag och mina vänner behövt upprätta mentala kataloger över onda vikingarunor och goda vikingarunor. Utöver musiken blir kvällarna en enda lång lek i att skilja aktiva nassar från normala fans.
Det har helt enkelt varit en nästan livslång lektion i att skilja konst från politik, eller annorlunda uttryckt: yta från innehåll. En kollega och kulturredaktör menade att vi med subkulturell bakgrund kanske är extra skickliga på att skilja den typen av agnar från vetet i en allt mer auktoritär samtid.
Man har helt enkelt lärt sig att upptäcka de riktiga fascisterna och undvika dem vid varje givet tillfälle – särskilt då de varit förvillande lika alla andra.
Folks estetik och politik är inte nödvändigtvis samma sak och efter den politiska utvecklingen i USA samt liknande tendenser i Sverige är det hög tid för fler att lära sig. Inte minst för att fascismen och andra totalitära krafter så gärna förvillar mellan estetiken och innehållet.
Det är till exempel därför Nordkorea formellt döpt sig till Demokratiska folkrepubliken Korea, hur lite folk, republik eller demokrati som faktsikt har med landets styrelseskick att göra. Det är också därför den journalistiska strategin att bara referera politikers utspel är lika otillräcklig mot Trump som den är mot Putin eller Kim Jong-Un.
Medan traditionell media kör i diket byggs en stor alternativ mediesfär på att låna den klassiska journalistikens uttryck – alltså estetik.
Efter skjutningarna av demonstranterna Renée Good och Alex Pretti av gränspolisen i Minneapolis påstod regeringen att båda varit inhemska terrorister i färd med att mörda gränspoliserna som sköt dem. Lögn, kunde man snabbt slå fast. Både händelserna filmades från flera vinklar och videomaterialet analyserades snabbt av sakkunniga, bland annat av det undersökande forskar- och journalistnätverket Bellingcat. Ändå kunde man i Aftonbladet i Sverige läsa rubriker som “fyra sanningar” om Alex Prettis skjutning i Minneapolis, när sanningen alltså bara var en och lögnerna flera.
Även i Dagens Nyheter kunde svenska nyhetskonsumenter läsa artiklar om orden som stod mot orden.
FLASH: Kim Jong-Un tycker Nordkorea är världens enda sanna demokrati. Demokratiforskare hävdar motsatsen, men vem kan egentligen säga säkert? Läs hela rapporteringen och döm själva!
Medan traditionell media kör i diket byggs en stor alternativ mediesfär på att låna den klassiska journalistikens uttryck – alltså estetik. Med kameror och mikrofoner ger sig så kallade medborgarjournalister ut på gatorna och konfronterar allt annat än makthavare.
Sanningen spelade ingen roll, fascismen såg snygg ut och dess enkla svar tröstade.
Strax innan ICE intog Minneapolis och Minnesotas gator fick högerprofilen och Youtubern Nick Shirley enorm spridning av innehåll där han ”avslöjar” en bedrägerihärva bland somaliska förskolor i staden och delstaten. Shirleys videos har hyllats av högerprofiler också i Sverige.
I själva verket är innehållet rasism förklätt i den grävande journalistikens kappa. Shirley missar till exempel helt att hänvisa till de faktiska siffror som finns i de utredningar som redan gjorts av bedrägerier i förskolor inom den somaliska diasporan. ”Grävet” är långt ifrån nytt.
Trots att det alltså finns verkliga belägg för delar av Shirleys påståenden använder han sig istället av anonyma vittnen, spekulationer och förstorar missförstånd som uppstått ur hans egen okunskap, allt för att skapa en mer spektakulär story om en nära nog genetisk skurkaktighet bland Minnesotas somaliska befolkning.
Shirley blev känd tack vare sin estetik. I hela västvärlden finns numera mängder med profiler och plattformar som går runt på att sprida samma typ av innehåll – allt med samma agenda.
Ytan ska få dig att köpa innehållet.
Det påminner mig lite om de tonårsbekanta som lyssnade på musiken och tittade på runorna och bestämde sig för att gå djupare. Sanningen spelade ingen roll, fascismen såg snygg ut och dess enkla svar tröstade.
I dag gör jag allt för att undvika dem när vi går på samma spelningar. Bäst är det när bandet också fördömer dem från scen.