Jag har ett oanständigt förslag: Lönelyft för poliser och lärare kan bli ett lyft för svensk exportindustri, menar Per Lindvall. Foto: Fredrik Sandberg /TT.
Krönika

Jag har ett oanständigt förslag:

Krönika Genomför ett rejält lönelyft för lärare, poliser och andra i civilisationens frontlinje. Finansiera det (helst) med ett statligt budgetunderskott. Otippad vinnare - svensk exportindustri!
11 apr 2017 | 10:24
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

Ekonomin är fylld av paradoxer. En är den svenska lönerörelsen, som är i gång på allvar nu. Sedvänjan i den svenska avtalsrörelsen är att industrin ska gå före och sätta taket, märket, för de övriga arbetstagargrupperna. Resonemanget bakom detta går ut på att industrin är utsatt för internationell konkurrens och att en livskraftig industri är avgörande för att finansiera landets välstånd och inte mins skattekraft och därmed även andra sektorers finansiering och överlevnadsförmåga. Vi kan inte slå ihjäl en livskraftig industri med oansvariga lönehöjningar är ett av slagorden.

Många av de underliggande argumenten är ihåliga och överspelade.

Detta förhållningssätt som varit i kraft sedan andra halvan av 1990-talet ”har tjänat löntagarna väl”. Flertalet arbetstagare har fått erfara reala löneökningar och den svenska ekonomin står stark. Och det är sant, men många av de underliggande argumenten är ihåliga och överspelade och förfarandet har skapat en extremt statisk lönebildningsmodell.

Och där har vi den första paradoxen. Många ekonomer anser att den svenska ekonomin är närmast överhettad i dag. Det råder enligt dessa brist på arbetskraft på många områden. Det märkliga är att detta efterfrågeöverskott inte påverkar priset på arbetskraft. En viktig förklaring är att industriavtalen har hållit nere de nominella löneökningarna och löneglidningarna har närmast gått mot noll. De flesta ekonomer anser att detta inte är bra. För en ekonomis anpassningsförmåga är det viktigt att relativpriserna kan anpassas efter utbud och efterfrågan.

Med mycket låg inflation sjunker anpassningsförmågan, och kostnadsanpassningar tar vägen över uppsägningar.

Det är också det som är argumentet för att det är bra med en viss inflation, sannolikt högre än många centralbanker (som Riksbanken) har som mål: omkring 2 procent. Vissa priser som löner, men även andra viktiga kontrakt, är trögrörliga och de är mycket svåra att sänka i nominella termer. Med mycket låg inflation sjunker anpassningsförmågan, och kostnadsanpassningar på lönesidan tar därför vägen över uppsägningar och ökad arbetslöshet. Ett recept på depression om deflationsspiralen får fäste (fråga Grekland.)

Det var också detta som föranledde Riksbanken att blanda sig i fjolårets lönerörelse. Med allt för låga löneökningar så får Riksbanken mycket svårt att nå sitt inflationsmål. Detta retade upp arbetsgivarsidan och det kom många argument från den sidan om: med en omvärld med låg inflation så kan inte Sverige ha högre kostnadsökningar utan att välståndet hotas. Enligt dessa och en handfull bankekonomer, (det vill säga i stort sett alla) så gör internationella faktorer som sjunkande råvarupriser och ökad konkurrens genom globalisering och digitalisering att Riksbanken har svårt att påverka inflationen. Många har även argumenterat för att inflationsmålet är överspelat.

Att Sverige inte skulle kunna ha högre inflation än omvärlden för att folk handlar kläder på nätet är naturligtvis en lögn.

Sådana resonemang är inte bara stolliga utan även farliga. Det är förvisso svårt för Riksbanken att påverka inflationen med sin penningpolitik när den och räntorna har gått mot noll och numera minus. Men det är inget nytt – att penningpolitiken tappar styrförmågan just när inflation och räntor går mot noll har varit känt sedan Keynes dagar.

Men att Sverige inte skulle kunna ha en högre inflation än omvärlden för att folk handlar kläder på nätet och Ericsson har ett callcenter i Indien är naturligtvis en lögn. Men det är sant att Riksbanken har svårt att påverka detta.

Men det är sant att Riksbanken har svårt att påverka detta. Såvida de inte blandar sig i lönerörelsen.

Såvida de inte blandar sig i lönerörelsen. För det är de svenska löneökningarna som är den absolut största och viktigaste faktorn för svensk inflation. Ungefär två tredjedelar av vår uppmätta ekonomi, det vill säga BNP, utgörs av lönebetalningar. Fallande priser på träskor, stereoapparater och bakmaskiner har väsentligt mindre påverkan.

”Men om vi har högre löneökningar och inflation än omvärlden så hotas ju välståndet”, skriker någon. ”Vi kommer att hamna i 1970-talets kostnadskriser”, hojtas det från ett annat håll. Svaret är nej, inte alls. Vi har sedan tidigt 1990-tal en flytande växelkurs. Har vi en högre inflation än omvärlden så sjunker värdet på kronan. Och skulle inflationen klättra över de mer hälsosamma nivåerna på runt 4 procent så finns det en part som enkelt kan parera detta, Riksbanken.

Så vägen att få upp den svenska inflationen till mera hälsosamma nivåer handlar om att få upp de nominella löneökningarna.

Så vägen att få upp den svenska inflationen till mera hälsosamma nivåer handlar om att få upp de nominella löneökningarna. Två grupper som de flesta är ense om att behöver få högre löner för att samhället ska må bättre på kort och lång sikt är lärare och poliser. Ge dem det! Och det kan (läs ska) finansieras med statlig upplåning. För det finns en annan helig, men falsk, ko som kan slaktas på den vägen. Den om att ”ordning och reda i statsfinanserna” kräver minst balans och helst överskott. Även detta är helt stolligt för en ekonomi som studsar nära deflationsranden. Kravet på budgetbalans och framför allt överskott – att ta in mer i skatt än vad man gör av med – skapar inga resurser utan är bara deflationistiskt.

Ökade budgetunderskott som finansierar löneökningar för väl valda grupper har alla förutsättningar att öka penningcirkulationen och skapa den måttliga och hälsosamma inflation som Riksbanken eftersträvar, men har så svårt att nå.

Och så har vi möjlighet att komma tillbaka till det inledande påståendet. Om poliser, lärare, brevbärare, busschaufförer, en och annan statstjänsteman (men inte alla) med flera får klart högre löneökningar än de som den konkurrensutsatta industrin ger så kan vi utse en tydlig vinnare. Svensk exportindustri.

11 apr 2017 | 10:24
Om skribenten
Ekonomijournalist

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera
Hämtar fler artiklar
Få koll på de senaste nyheterna och åsikterna om arbetsmarknaden!
Nyhetsbrev