En av många utmaningar som fackföreningsrörelsen brottas med är den om fripassagerare, med andra ord möjligheten att åka snålskjuts.
När facken lyckas förbättra arbetsvillkor i kollektivavtalen så krävs det inte medlemskap för att få del av dessa, det får alla som omfattas av kollektivavtalen. När facken lyckas få politiken att fatta beslut och lagstifta om något som gör arbetslivet bättre, gäller det inte bara de som är medlemmar, det gäller för alla. Det går att åka snålskjuts.
Forskning visar att skälen att bli medlem inte i första hand är de kollektiva, utan framför allt är individuella.
Facken argumenterar för att det krävs att så många som möjligt är med i facket för att uppnå dessa förbättringar. Det är medlemmarna som ger styrkan. Det räcker inte att det finns kollektivavtal, det är innehållet i avtalet som avgör och det är facken som driver på för att förbättra det.
Hög avtalstäckning med svagt fackligt inflytande kan till och med försämra villkoren, eftersom lagstiftningen ofta är dispositiv (kan avtalas bort) och avtal därmed kan ge sämre villkor än lagen.
Men forskning visar att skälen att bli medlem inte i första hand är de kollektiva, utan framför allt är individuella. Det handlar om inkomstförsäkring, hjälp vid tvister och a-kassan. Fack och a-kassa är formellt olika organisationer, men så ser inte många löntagare på det. Det bör den som vill sära på dem ha i tankarna.
För att skapa den kollektiva nytta som är fackens grunduppgift, att förbättra villkoren för alla löntagare, krävs många medlemmar och det kräver i sin tur fokus på individuella nyttigheter. Det handlar med andra ord inte om att antingen fokusera på individen eller kollektivet, det handlar om att fokusera på både och.
För att man som fackförbund inte ska gå vilse måste man utifrån den insikten ställa sig frågan vad man ska ha medlemmarna till, vad som är syftet och meningen med föreningen. Svaret på det är att leverera trygghet, utveckling och bra villkor i arbetslivet genom kollektiva lösningar.
En del fackförbund har insett att det är individuella nyttigheter som ger fler medlemmar, men har samtidigt tappat bort att syftet är att skapa kollektiva nyttigheter för de många löntagarna.
Andra fackförbund ser det kollektiva som både syftet och som medlet för att få fler medlemmar. Båda dessa kommer i längden misslyckas, antingen kommer man stå där med många medlemmar men utan fackligt syfte, eller så kommer man stå där med tydligt fackligt syfte men med få medlemmar.
Det är där villkoren är som sämst som risken för utnyttjande och utslagning är som störst.
Det sägs ibland att ett samhälles storhet mäts i hur det behandlar sina mest utsatta. Samma sak gäller för fackföreningsrörelsen. De individuella nyttigheter som ger fler medlemmar är ofta mest värda för de som redan har det bra. Den som är visstidsanställd med låg lön går knappast med i facket för inkomstförsäkringens skull.
Men även de mest utsatta på arbetsmarknaden måste få del av nyttigheterna och man kan inte skuldbelägga dem för att vara fripassagerare och åka snålskjuts.
Även om de inte är medlemmar så är det ytterst där det avgörs hur framgångsrik den svenska fackföreningsrörelsen är. Det är där villkoren är som sämst som risken för utnyttjande och utslagning är som störst. Det är också där som risken finns för underbud som försämrar villkoren för alla.
Att de mest utsatta får del av nyttigheterna utan att vara medlemmar är inte ett problem, det är i linje med syftet. Fripassagerarfrågan ser alltså olika ut beroende på var på arbetsmarknaden man befinner sig.
För de som har det relativt bra handlar det om individuella nyttigheter som gör medlemskapet värt att betala för. För de mest utsatta handlar det om att förbättra villkoren utan att kräva medlemskap. När de får det bättre kommer även de att efterfråga det som facken erbjuder.
Frågan facken behöver ställa sig är alltså inte bara hur man får fler medlemmar, utan vad man ska ha dem till och för vems skull. Den som åker snålskjuts i dag kan vara morgondagens medlem.
