Jag borde vara Liberalernas våta dröm: invandrarunge från Rinkeby. Flicka från en grekisk bergsby. Första akademikern i familjen. Journalist. Författare. Företagare. Demokratinörd. Om svensk politik vore en reklamfilm för integration skulle jag springa genom rapsfälten i slow motion.
Det är Liberalernas dag i Almedalen och jag minns när jag stod på stora scenen och ledde Folkpartiets program. Jag minns ett parti som talade om bildning med samma självklarhet som andra talar om skattesatser. Ett parti som trodde att fler böcker kunde lösa fler problem. Ett parti som såg världen som en möjlighet snarare än ett hot.
Jag saknar den där liberalismen. Inte för att världen såg bättre ut då, utan för att liberalerna såg bättre på världen. I dag hör jag ekot från en politisk trend som sveper över Europa och USA. Liberalerna har börjat spela på motståndarnas hemmaplan. Men publiken brukar föredra laget som uppfann spelet. Den som vill ha kulturkrig går sällan till biblioteket. Och just biblioteken brukade vara Liberalernas naturliga habitat.
Hotet mot det svenska
När Simona Mohamsson häromdagen använde midsommaren för att tala om svenskhet slog det mig hur mycket av dagens politik handlar om berättelser. På ytan är hennes text inkluderande. En kvinna med invandrarbakgrund berättar om sin kärlek till Sverige, om friheten, möjligheterna och tacksamheten. Känslor som många av oss delar.
Men under ytan byggs en annan berättelse upp. Först skapas ett idealiserat Sverige. Friheten. Jämställdheten. Utbildningen. Möjligheterna. Sen introduceras motbilden: klanerna, hederskulturen, de som påstås hota friheten och ”flytta fram sina positioner”.
Plötsligt uppstår ett vi och ett dom. Vi som firar midsommar. Dom som hotar det svenska.
Vi som står för friheten. Dom som står för ofriheten.
Arméer och fiender
Och visst finns hedersförtryck, klanstrukturer och kriminalitet. De problemen måste bekämpas med full kraft. Men orden spelar roll. När Mohamsson skriver att klaner har ”tillåtits flytta fram positionerna” använder hon ett språk hämtat från slagfältet. Positioner flyttas fram av arméer och fiender. Plötsligt handlar det mindre om människor och mer om territorier. Mindre om medborgare och mer om hot.
Det är skicklig retorik. Och just därför är den värd att granska.
Det som gör mig beklämd är att Liberalerna en gång stod för något annat. För tron på individen framför gruppen. För idén att människor ska bedömas efter sina handlingar snarare än sitt ursprung. Idag hör jag oftare ett språk som delar upp människor i de som självklart hör hemma här och de som ständigt förväntas bevisa att de gör det.
Vi lämnade inte våra hemländer för midsommarstången. Vi kom för friheten, demokratin och jämställdheten. För möjligheten att leva våra liv utan rädsla. Kanske är det värt att påminna om att dessa värden inte är svenska uppfinningar. De är universella ideal som människor över hela världen har kämpat, lidit och ibland dött för.
Blodprov, kulturkanon och gränskontroll
Politik handlar ytterst om berättelser. Om vilka människor som får representera nationen och vilka som ständigt förväntas förklara sig och försvara sig. Jag blev svensk mellan bokhyllorna på biblioteket i Rinkeby. Där fanns inga blodprov på svenskhet, ingen kulturkanon och ingen gränskontroll vid entrén. Bara böcker, idéer och berättelser från hela världen. Det var där jag lärde mig att frihet inte blir mindre när fler får ta del av den. Tvärtom.
Jag trodde att det var den idén liberalismen byggde på. Att människor skulle bedömas efter sina handlingar, inte sitt ursprung. Att individen är större än identiteten. Att bildning är starkare än misstänksamhet. Att nyfikenhet och öppenhet är modigare än rädsla.
Varje gång ett parti beskriver nationen som ett vardagsrum där vissa känner sig självklart hemma medan andra ständigt förväntas legitimera sin plats uppstår frågan: Vem äger egentligen huset?
Kanske är det därför så många gamla liberaler idag låter som människor som har tappat bort sina hemnycklar. De känner igen huset. Men inte längre de nya ägarna.
