− Det finns ingenting jag önskar mig mer än ett arbete.
Luke Samaita står vid sitt stånd vid en av gatorna i ett bostadsområde i centrala Harare. Här säljer han avokados, citroner, tomater och cigaretter 12 timmar om dagen. Varje morgon går han från sitt hem vid klockan fem för att först köpa in varor från andra försäljare, sedan gå två mil in till stället han står på varje dag. För sju år sedan arbetade han som kock på en kycklingrestaurang i Harare, men restaurangen stängde och med den försvann möjligheten till ett formellt jobb. Luke Samaita säger att han har det bättre än många andra, han har kunder som handlar av honom varje dag. Men det är ett hårt liv.
− Jag går inte med någon vinst. Just nu tjänar jag högst tio dollar om dagen, det räcker inte till mer än att överleva.
Majoriteten har inget riktigt jobb
I Zimbabwe står 94 procent av befolkningen utanför formella ekonomin. Och det går snabbt utför: Varje vecka förlorar många hundra människor sina jobb utan att några nya bildas. I ett land utan sociala skyddsnät hänvisas de till att på något sätt försöka försörja sig bäst de kan, de allra flesta som gatuförsäljare. Även om det finns valuta rör det sig i mångt och mycket om byteshandel, eftersom i princip ingen går med vinst.
Läs mer: Så kollapsade Zimbabwes ekonomi
Ta en sådan sak som att öppna ett bankkonto. De allra flesta banker i Zimbabwe kräver tre saker av en ny kund: Bevis på arbete eller inkomst, vilket 94 procent av arbetskraften inte har. Ett nationellt ID-kort, vilket kräver en födelseattest som många heller inte har. Bevis på bostad, vilket i princip bara går om du äger din egen bostad och inte heller bor på ockuperad mark.
Står helt utanför samhället
Ungefär hälften av världens arbetskraft uppskattas ingå i den informella ekonomin, i stora delar av Afrika och södra Asien är siffran runt 90 procent. De betalar inte skatt, men har inte heller någon som helst trygghet och skyddsnät. Den som blir sjuk har ingen möjlighet att försörja sig, inte heller den som blir för gammal för att arbeta. Den informella ekonomin präglas generellt av låg läskunnighet, av slitsamma och farliga jobb, av långa arbetsdagar sju dagar i veckan och av oklara förhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetarna i den informella ekonomin står allt som oftast helt själva.
På många ställen i världen är andelen kvinnor i den informella ekonomin också mycket högre än andelen män. De formella jobb som finns att få går till männen. I Zimbabwe, ett land med hög utbildningsnivå generellt, är det långt ifrån bara analfabeter eller lågutbildade som ingår i den informella ekonomin, den sträcker sig över alla – före detta – samhällsskikt. Det enda möjliga alternativet är att försöka finna en stabilare inkomst i Sydafrika, ett i alla fall till ytan sett stabilare land.
Läs mer: Kooperativ kan vara vägen till formell ekonomi
Vill organisera den informella sektorn
Även om situationen i Zimbabwe på många sätt är utan hopp, görs det från flera håll försök att formalisera ekonomin i landet. Ett av dem organiseras av ZCIEA, Zimbabwean Chamber of Informal Economy Associations. Ledningen för ZCIEA sitter tillsammans med den fackliga centralorganisationen ZCTU i centrala Harare, tio trappor upp utan fungerande hiss i samma slitna byggnad som även inhyser landets utbildningsdepartement. Organisationens mål är att organisera informella arbetare och knyta dem till fackföreningsrörelsen. På så sätt skulle de bättre kunna tillvarata sina rättigheter. Medlemmarna får viss möjlighet till utbildning i saker som stärker dem som arbetare, men framför allt får de en möjlighet att kollektivt göra sin röst hörd. Tillsammans kan de kräva att lokala myndigheter tar itu med allt från tillgång till toaletter till priset på el.
”Vi behöver kapital för att vända ekonomin.”
Satsar på lokal verksamhet
ZCIEA rekryterar medlemmar i flera steg. Till att börja med försöker de hitta ett antal personer som kan leda organiseringen lokalt. De får sedan utbildning i både rent praktiska saker som hur man bäst gör affärer, men också grundläggande kunskaper i organisering och ledning. Ledarna kan sedan rekrytera fler medlemmar i sitt grannskap och föra vidare de kunskaper de själva fått. Målet är att de lokala avdelningarna ska kunna sköta sin egen verksamhet, om än med stöd från den centrala organisationen. Men det uppkommer ständigt nya hinder för att organisationen ska fungera ordentligt.
− Den zimbabwiska ekonomin är på väg utför, och det går snabbt. Varje vecka förlorar 300-400 personer sina jobb. De slussas direkt in i den informella ekonomin, de är helt utan skyddsnät. Landet kommer inte heller att kunna komma på fötter över en natt. Just nu är cirka 25 procent av landets industri i funktion. Förutom alla anda problem så har den alltför gammal utrustning, om den ens har någon utrustning alls. För att förändra situationen behövs en total omvändning av lagar och regler så att någon kan investera i landet, och investera stort. Vi behöver kapital för att vända ekonomin, säger Emmanuel Mutemeri.
Formalisering skulle hjälpa landets ekonomi
Han pekar på vikten av att regeringen också måste erkänna de inom den informella ekonomin som de arbetare de faktiskt är, och hitta ett sätt att inkludera deras affärsverksamhet i den formella ekonomin. Många som verkar inom den informella ekonomin är trots allt mycket skickliga affärsmän. Om de bara fick chansen att ha en formell verksamhet skulle deras företag kunna växa och anställa andra, vilket naturligtvis skulle gynna hela landets ekonomi.
− Även med en organisation som vår har de här arbetarna ingen som helst trygghet utom sitt sociala nätverk. Den som blir lämnad ensam har inte rätt till någonting.
Läs mer: ILO vill skapa verktyg för formalisering
Zimbabwe
Zimbabwe befriades från det brittiska kolonialstyret 1980. Innan dess hade landet, som då hette Sydrhodesia, varit först under styre av det brittiska företaget British South Africa Company 1988-1923 och annekterades därefter av Storbrittanien.
Frihetskampen leddes av Robert Mugabe, som också varit landets president sedan självständigheten. Mugabe är idag 91 år gammal, och det har under en längre tid också pågått en intensiv maktkamp om vem som ska efterträda honom.
Många västländer har sedan många år tillbaka tillämpat sanktioner mot Zimbabwe på grund av Mugabes styre. EU beslutade så sent som i april i år att sanktionerna mot landet inte kommer att lyftas.
Landet har cirka 13 miljoner invånare varav cirka 82 procent tillhör folkgruppen Shona och 14 procent Ndbele. Förutom de två språken talas nästan uteslutande engelska.
Informell ekonomi
FN-organet ILO, International Labour Organization, definierar informell ekonomi som all ekonomisk aktivitet av arbetare och ekonomiska enheter som inte omfattas av formella ramar – antingen genom att lagen förbjuder aktiviteten eller genom att implementeringen av lagen inte ger arbetaren möjlighet att verka inom den formella ekonomin.
När man i Sverige och EU talar om informell ekonomi är det ofta i termer av skattesmitning, svartarbete eller grovt kriminell verksamhet såsom trafficking eller droghandel. Internationellt sett är detta dock en mycket liten del av den informella ekonomin. De allra flesta arbetare blir tvingade in i den informella ekonomin av den enkla anledningen att det inte finns några formella jobb att få, eller för att de jobb de utför inte anses vara riktiga jobb. Exempel på vanliga sektorer är gatuförsäljare, skräpplockare och mycket småskaliga bönder eller arbetare på plantager.
