Fackligt bistånd hjälpte i krisen

Zimbabwe Teachers’ Association (ZIMTA) organiserar en av de sektorer i Zimbabwe som faktiskt till stor del är formell.  Förutom lärare, som i Zimbabwe är statligt anställda, inkluderar förbundet alla yrkesgrupper i skolan: från rektorer till administrativ personal. Att vara lärare är inget höginkomstyrke, men det garanterar en månatlig inkomst vilket är mer än vad de allra flesta har i landet.

Idag arbetar 66 personer på ZIMTAs kontor, nationellt och regionalt. Utanför huvudkontoret i Harare står ett gäng nya stora bilar som används för att koordinera arbetet ute i landet.

Under den värsta hyperinflationen såg det annorlunda ut.

Sifiso Ndlovu.

– Jag anställdes som VD för ZIMTA 2008, men var förutom det också nattvakt här, säger Sifiso Ndlovu. Eftersom vi inte hade någon annan möjlighet att vakta kontoret sov jag här. Mellan augusti 2008 och februari 2009 hade jag ingen lön, bara ett litet bidrag till en måltid per dag.

Han berättar att han precis som många andra under den tiden levde efter principen 0+0+1 eller 0+1+0 – antingen åt du ingen frukost, ingen lunch, men middag, eller så åt du endast lunch den dagen.

De allra flesta utan lön

Situationen för ZIMTA speglade också situationen för organisationens medlemmar. Mycket få lärare kunde arbeta eftersom de allra flesta skolor var stängda. I de skolor som var öppna fanns inte heller mycket till arbete eftersom många föräldrar inte hade råd att skicka dit sina barn. Och den lön som gick att få ut var heller inte värd någonting.

Tom Mozundo.

– Jag tillbringade mer tid på banken än någon annanstans den tiden, säger Tom Muzondo, som idag är vicepresident för ZIMTA. Från att jag fick min lön på mitt konto gällde det att skynda sig att ta ut den om den skulle vara värd någonting alls. Från banken gick jag direkt för att handla mat. Hade jag någon tid över försökte jag sälja saker på gatan för att kunna få mat på bordet.

Privatlektioner inom den grå ekonomin

Det var under denna tid som systemet med privatlektioner tog fart i landet, någonting som gjort att den formella lärarsektorn än idag kantas av grå ekonomi. Lärare började ge lektioner var som helst – i sitt hem, ute på fält – till dem som kunde betala men inte hade tillgång till en öppen skola. Idag är det mer eller mindre ett måste för skolbarn att ta privatlektioner om de ska lyckas inom den ordinarie skolan. En del av verksamheten är idag formell, men största delen är utanför de officiella systemen. Även om läraryrket garanterar dig en månatlig inkomst så tjänar du inte speciellt mycket pengar. Och det finns också väldigt många arbetslösa lärare i landet.

Ekonomisk hjälp från Lärarförbundet

Under krisåren var relationen till svenska Lärarförbundet särskilt viktig. De har haft ett samarbete sedan tidigt åttiotal, men i slutet av 00-talet var den ekonomiska situationen akut på ett sätt den inte varit tidigare. ZIMTA behövde ekonomiskt bistånd till precis hela sin verksamhet, även så små saker som att kunna köpa in pennor och papper till kontoret. Lärarinternationalen Education International och svenska Lärarförbundet satte upp en speciell nödfond till organisationen som därmed överlevde.

Men krisen sätter fortfarande djupa spår, också inom områden ZIMTA knappt ens har hunnit börja se över ännu. Kassan för pensionspengar blev över en natt värdelös. Det är fortfarande oklart hur stora delar av lärarkåren ska få ut sina insparade pensioner.

– Värst är ändå att en hel generation förlorade minst ett års utbildning. De som idag går i sjunde klass och uppåt har stora kunskapsluckor, de yngre lärde sig aldrig grunderna tillräckligt bra för att sedan ha kunnat hämta in kunskap högre upp i skolgången.

Samarbete kring organisationsutveckling

Idag har samarbetet med Lärarförbundet återgått till den form det ursprungligen hade. Lärarförbundet bistår ZIMTA med stöd i demokratisk organisationsutveckling, regionalt och lokalt, och med utbildning av förtroendevalda. Och precis som för många svenska fackförbund är det någonting som bitvis går trögt.

­ – Det är svårt att hitta bra förtroendevalda och sedan få dem att stanna. Vi lägger väldigt mycket resurser på att utbilda nya, som sedan snabbt går förlorad. Även om organisationen fungerar bra nationellt och regionalt är det ibland svårt att få till välfungerande demokratisk organisering på arbetsplatser, säger Angelina Lunga, utbildningsansvarig ZIMTA.