Hemlig plan bildade skola för kampen om opinionen

Marknadsföring Även om idéburna organisationer numera har tillgång till en uppsjö nya uttryckssätt och kanaler bygger mycket av opinionsbildningen och varumärkesbyggandet på klassiska idéer. Ett framgångsrecept som fortfarande inspirerar är arbetsgivarnas strategi för att vända den politiska vänstervinden i början av 1970-talet.
Carl von Scheele
17 mar 2015 | 15:08
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

Det var ovanligt kallt i mars 1971 när den högsta ledningen i SAF, numera Svenskt Näringsliv, samlades till styrelsemöte. Inte bara temperaturen var låg. Näringslivet ryste inför vänsterns hårda iskalla kritik mot dåliga arbetsförhållanden och kapitalets rovdrift. Det var i detta samhällsklimat som Las, MBL och tankar på löntagarfonder föddes.

Men Sture Eskilsson, informationsdirektör på SAF, hade fått nog. Han lade fram ett omfattande PM till sin styrelse. Arbetsgivarna skulle ta upp kampen mot vänstern och vända opinionen genom uthållig och omfattande opinionsbildning.
Hans PM var strängt hemligt, men läckte ut så småningom. Man kan säga att arbetsgivarnas kampanjande tillsammans med några andra faktorer suddade ut vänstervinden, men i början möttes deras initiativ ofta av kritik och åtlöje. I slutet av årtiondet lät de en talande docka åka på turné och sjunga företagandets lov. Dockan, fabrikör Johansson, hånades av många. Kampanjen ”Satsa på dig själv” på 1980-talet mötte också kraftig kritik.

Långsam övergång till näringslivets linje

Även om det tog tiotals år svängde samhällsklimatet sakta i den riktning som arbetsgivarna önskade. Inte minst ändrades mediernas bevakning av näringslivet. DN döpte om sin ekonomibilaga Arbete och Pengar till Ekonomi. Radioprogrammet Jobbet, som brukades sändas efter morgonekot, lades ner och ersattes av ekonominyheterna. Arbetsmarknadsreportrar försvann från de stora tidningarna och etermediernas redaktioner, in tågade näringslivsreportrar.
I arbetslivet ersattes de lokala fackliga förhandlingarna om löner till stor del av individuella lönesamtal och många frågor hamnade i individuella utvecklingssamtal istället för på det lokala förhandlingsbordet.

Men vad stod det i PM:et som startade denna utveckling? I handlingen drogs riktlinjer upp för opinionsbildning på flera plan. På ena kanten fanns den kvalificerade debatten på hög teoretiskt nivå, på den andra en bred information till skolor och arbetsplatser.

Den kanske viktigaste punkten var SAFs stöd till unga akademiker som förde fram andra idéer än socialistiska.
”Jag tror att en debatt av detta slag är kanske det allra viktigaste momentet i opinionsbildningsarbetet”, konstaterade Eskilsson.
Arbetsgivarna lade även stora pengar på en moteld till vänsterns debattböcker och tidskriftsartiklar. Under ”utvecklandet av rätt stor diskretion” finansierade SAF ett antal debattböcker, samtidigt som man översatte mängder av utländsk antimarxistisk litteratur.

Ökad satsning på skolinformation

Det var även på 1970-talet som arbetsgivarna inledde sin uthålliga satsning på skolinformation, som fortfarande pågår. ”Det kanske viktigaste slaget utkämpas just nu inom skolan”, skrev Eskilsson och anklagade Utbildningsradion för att vara ett specialproblem ”genom de ofta ogenerat osakliga och indoktrinerande programmen”.
Ett annat problem var att många av näringslivets företrädare hade tappat sugen när vänstervågen var som starkast. Dåtidens samhällsdebatt hade ”spritt en tendens till resignation och tvivel långt in i företagsledningarna”, konstaterade Eskilsson.
Genom konferenser och möten peppades de egna företrädarna. Tanken var att via dessa 100 000 individer nå 1 miljon anställda med budskapet om det privata näringslivets fördelar. Kommunikation via arbetsplatserna var ett mycket starkt verktyg för den som vill påverka, enligt PM:et.

Hård kamp för individualism

Då som nu var fackets främsta arbetsmetod kollektiva lösningar. Arbetsgivarna ville hellre möta enskilda individer när löner eller villkor skulle sättas, inte starka lokala fack. Därför började SAF i alla sammanhang tala om individen.
”Jag tror vi har mycket att vinna genom att konsekvent hävda individernas intressen, där de riskerar att komma i kläm i den kollektiva kvarnen”, rådde Eskilsson styrelseledamöterna i SAF.
TCO:s främsta målgrupp är idag politiker och samhällsdebattörer. Inte heller detta är ett nytt arbetssätt. På 1970-talet diskuterade arbetsgivarna så här:
”Vi kommer att fortsätta med kontakterna med väsentliga målgrupper. Det är bland annat journalister, riksdagspolitiker, student- och ungdomspolitiker. Vidare vore det bra om vi kunde åstadkomma sådana kontakter med den stora och något diffusa skara, som går under beteckningen kulturarbetare och som betyder rätt mycket för opinionsbildningen.”
Arbetsgivarnas arbete med opinionsbildning på 1970-talet födde en kultur som lever än. Inte minst är man orädd inför nya kommunikationsvägar.

Carl von Scheele

/ Kontakta skribenten

17 mar 2015 | 15:08

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera
Hämtar fler artiklar
Få koll på de senaste nyheterna och åsikterna om arbetsmarknaden!
Nyhetsbrev