Den svenska debatten om ekonomi och energi är ofta plakatmässig och ibland stollig. Valrörelsen var i sig ett litet koncentrat för denna degenerering av intellektuell energi. Men det har fortsatt även i eftervalsdebatten. Senast ut att veva var DNs fristående ledarskribent Hanne Kjöller.
I sin ledarkolumn Hanne Kjöller: En regering med bara SD vore bra för Sverige – DN.SE hävdar hon att det är ”överbudspolitik” att kompensera för höga elräkningar. Kjöller hävdade vidare att det vore ”nationalekonomiskt vansinne” och att ”inflationen..är ett större hot mot människors ekonomi än elräkningen”. Kanske försökte Kjöller med dessa påståenden ta rygg på sin ekonomiskt mer skolade kollega, professorn i nationalekonomi Lars Calmfors.
Jag vill hävda att Kjöller inte riktigt förstår vad hon skriver om. Calmfors är naturligtvis mer nyanserad Lars Calmfors: Politikernas elmiljarder förvärrar krisen i Sverige och Europa – DN.SE men även Calmfors har dessvärre en del stora fel i sin analys enligt kopplingarna i min tankelåda.
Energiprischocken, med dess påtagliga sekundäreffekter för varor och tjänster med högt energiinnehåll i kostnadsmassan, typ transporter och livsmedel, är i det korta perspektivet mycket allvarligare än en mer allmän inflation där både löner och priser stiger. De stigande energipriserna har drivit upp inflationen, som vi mäter den, men ska framför allt ses som en stor förändring av relativpriset, där hushåll och företag som konsumerar el måste lägga en allt större del av sina disponibla inkomster på el. Dessa har i ett slag blivit mycket fattigare.
Och det handlar om mycket stora omfördelningar. Den brittiska ekonomen Tim Harford skriver i Financial Times att i Storbritannien har andelen av britternas disponibelinkomster som går till energi ökat från 10 till 20 procent. Det innebär att utrymmet för annan konsumtion har minskat rejält, vilket för hushåll med stora lån, där räntorna också stiger kan bli en katastrof.
Det finns en ’vinnare’ som verkligen sticker ut i sammanhanget
På motsidan finns det ett fåtal energiföretag och andra som får motsvarande stigande intäkter av de ökade energipriserna. Om inte dessa aktörer cirkulerar tillbaka dessa intäkter i ekonomin, genom investeringar och utdelningar, så innebär högsamlandet en mycket kraftig broms för den ekonomiska aktiviteten.
Eftersom Sverige är en nettoexportör av el så sker detta högsamlande i Sverige. I skrivande stund så exporterar vi runt 20 procent av vår produktion. Och ligger då produktionen vid de båda reaktorerna Forsmark 1 och Ringhals 4 ligger nere.
Det naturliga vore att de tre stora dominerande elproducenterna Vattenfall, Fortum och Uniper är de som i det här läget täljer guld. Men så ser det inte ut. Dessa tre har sålt större delen av sin årsproduktion på termin. För Vattenfalls del till så hade de sålt 80 procent av sin svenska elproduktion i år till ett snittpris på 26 öre.
”Vinnarna” i det fallet är de som sitter på andra sidan av dessa terminskontrakt, som har mycket låga elpriser relativt spotpriset. En del aktörer, såsom exempelvis massaproducenten Rottneros, har beslutat stänga ett massabruk och sälja den kontrakterade elen vidare.
Men det finns en ”vinnare” som verkligen sticker ut i sammanhanget och det är Svenska Kraftnät. Pengarna formligen forsar in hos Svenska Kraftnät genom sina kapacitetsavgifter. Under första halvåret handlade det om drygt 30 miljarder kronor. Men utvecklingen har snarast accelererat under sommaren så en god gissning är att det kan handla om ytterligare minst 60 miljarder kronor för resten av året.
Kapacitetsavgifterna faller ut som mellanskillnaden i spotpriser mellan olika elområden och hälften av prisskillnaden vid exportöverföringarna.
Den stora ”tullen” i det svenska kraftnätet sitter i snittet mellan elområde 2 och 3 där det uppskattningsvis förs över 6000MW, max kapacitet 7300MW, hela tiden. Det är där som prisskillnaderna inom Sverige är som störst. Under augusti var den genomsnittliga prisskillnaden mellan elområde 2 och 3 hela 1,73 kronor. Gör vi en servettkalkyl på det (1,73 6000000×24*31) så flödade det in 7,7 miljarder kronor i kapacitetsavgifter där i augusti. Lägger vi på de resterande avgifterna så handlar det om minst 10 miljarder kronor som rann in i augusti. September bör hamna i samma härad. Och om mönstret från i fjol är något att gå efter så bör prisskillnaderna och därmed kapacitetsavgifterna öka ännu mer under årets sista och kallaste månader.
Den svenska inflationen skulle då vara märkbart lägre
Vad ska då Svenska Kraftnät göra med dessa pengar? Att bara sitta på dem är direkt fel enligt mig. Att ta in skatt, som kapacitetsavgifterna också kan kallas, som inte cirkulerar vidare, är bara ett sätt att bromsa och dra in köpkraft ur ekonomin.
Rätt svar är att föra tillbaka större delen till elkonsumenterna. Att säga att utbetalningar ”riskerar att driva på inflationen” visar att man inte riktigt har förstått hur ekonomi fungerar. Rent teoretiskt, och det borde även vara praktiskt möjligt, skulle man kunna reducera elpriserna genom att direkt dra av dessa kapacitetsavgifter från elräkningarna. Den svenska inflationen skulle då vara märkbart lägre. Den reella nettoeffekten av att föra tillbaka pengar blir densamma.
Svenska Kraftnät har beslutat att sänka transmissionskostnaderna för nätbolagen, vilket kostar 11 miljarder kronor. Det är bra, men det är mindre än en tiondel av den hög av pengar som Svenska Kraftnät håller på att samla ihop på sitt konto hos Riksgälden.
Större delen av högen med pengar bör regeringen, när den nu kan formeras eller om Riksdagen kan enas redan i nästa vecka, omgående besluta att föra tillbaka till de elkonsumenter som har haft de högsta elpriserna. Det vill säga de i elområde 3 och 4. Om möjligt och görligt så bör naturligtvis återföringen kopplas till elbesparande åtgärder och så att den inte driver ytterligare elkonsumtion.
Därutöver bör pengarna också används för att handla upp produktionskapacitet från de kraftvärmeverk som av någon anledning stått och idisslat de senaste åren. Det handlar om en el-produktionskapacitet på upp till 3000 MW. Det vill säga lika mycket som de fyra senast stängda reaktorerna kunde producera.
Därmed torde vi kunna säkra vårt elsystem för en effekttopp under kommande vinter och även kunna hjälpa våra grannländer som lider väsentligt mer än vi.