Den gemensamma nämnaren för de flesta av industrisatsningarna i norra Sverige är att de vill muta in den stora tillgången på förnybar energi. Men ett mycket kraftigt väderomslag har tagit form i den ekonomiska och energimässiga omgivningen. Det är knappast givet att produktion av fossilfritt stål är det samhälls- eller företagsekonomiskt bästa nyttjandet av denna knappa resurs som energi just nu utgör.
Den 1 juli fick det helt oprövade företaget H2 Green Steel ja från Mark- och miljödomstolen för att starta bygget av sitt fossilfria stålverk i Boden. Enligt plan ska produktionen vara igång redan 2024 och till 2030 ska stålverket producera fem miljoner ton råstål per år. Det kan relateras till de fyra miljoner ton stål som idag produceras i Sverige där den än så länge konventionella stålproducenten SSAB dominerar. Men även SSAB ska ställa om sin produktion i Luleå (och i Oxelösund som är först ut) till fossilfritt stål. Där är det den störste ägaren, statliga LKAB som ska leverera fossilfritt reducerad järnmalm, så kallad järnsvamp till anläggningarna. LKABs planer är större än att bara leverera järnsvamp till SSAB. Hela produktionen ska inriktas mot produktion av denna fossilfria järnsvamp. För det behövs det väldigt mycket el.
Men det är fler som är med på denna huggsexa om Norra Sveriges fossilfria el. Batteritillverkaren Northvolt, är redan i gång med sin batteriproduktion. Och planerar redan en utbyggnad av fabriken i Skellefteå, liksom i Borlänge och i andra delar av Europa. Men till detta kommer även energiintensiva planer på bland annat produktion av andra metaller och av konstgödsel.
Det ekonomiska väderomslaget innebär att det finansiella begreppet risk har förvandlats från en möjlighet att tjäna pengar till en växande sannolikhet att förlora pengar.
Peter Carlsson, vd Northvolt (längst till vänster i bild), värmer upp – tillsammans med andra inför starten av det 9 km långa loppet mellan Stadsparken i centrala Skellefteå och Northvolt Ett under invigningen av batterifabriken den 5 juni 2022.
Foto: Erland Segerstedt / TT
Det samlade elbehovet för de annonserade industriplanerna i Norrland uppgår till 80TWh, vilket är mer än halva Sveriges årliga elproduktion. Det är en tredubbling av den mängd el som idag produceras i Sveriges nordligaste elområde.
Gemensamt för dessa planer är att de tog sin form före och i inledningen av pandemin, när energipriserna var mycket låga, i synnerhet i Norra Sverige, räntorna historiskt extremt låga och tillgången på kapital var tillsynes oändlig.
Men det har hänt saker sedan dess, som har vänt upp och ned på det mesta. Energipriserna har rusat och Rysslands angreppskrig på Ukraina har ställt EU:s Rysslandsberoende för sitt energi- och elbehov i ett mycket kallt ljus. De europeiska elpriserna har tiodubblats sedan 2020. Att både kort och långsiktigt minska energiberoendet av Ryssland har fått mycket hög prioritet.
Även om de involverade aldrig skulle erkänna det så är finansieringen av dessa jätteprojekt långt ifrån självklar.
Men det är inte det enda som har hänt. De höga energipriserna har inte bara i sig drivit upp inflationen, utan även börjat sprida sig till andra varor och tjänster, framför allt livsmedel. Det har tvingat centralbankerna att börja höja räntorna och dra tillbaka sina andra stimulanser. Det har fått kapitalmarknaderna att skaka ordentligt. Hårdast drabbat är de verksamheter som inte har någon intjäning eller lönsamhet ännu. Och ska man vara krass så talar det mesta för att vi bara i början på denna skakiga seglats. Det ekonomiska väderomslaget innebär att det finansiella begreppet risk har förvandlats från en möjlighet att tjäna pengar till en växande sannolikhet att förlora pengar.
Och även om de involverade aldrig skulle erkänna det så är finansieringen av dessa jätteprojekt långt ifrån självklar. H2 Green Steel har hittills dragit tagit in 900 miljoner kronor av de 25 – 40 miljarder kronor som nybygget i Boden beräknas kosta. Samma osäkerhet kring finansieringen gäller de flesta av dessa jätteprojekt.
Men osäkerheten gäller även den framtida efterfrågan på det fossilfria stålet och järnsvampen. För det är i praktiken ett land som har stått för hela den globala efterfrågeökningen under de senaste 20 åren: Kina. Kina står idag för 57 procent av den globala stålkonsumtionen och förbrukar 25 procent mer stål än vad resten av världen tillsammans konsumerade år 2000. Den större delen av den stålkonsumtionen är kopplad till landets mycket investeringstunga ekonomiska modell. Många har länge pratat om att Kinas tillväxt måste bromsa in och att den höga investeringstakten, framför allt av bostäder och infrastruktur bara måste avta. De finansiella problemen på Kinas bostadsmarknad har också blivit alltmera uppenbara. De höga energipriserna som slår hårt mot Kina kan bli strået som knäcker kamelens rygg.
Vad har detta med de stora satsningarna Norrland att göra, undrar någon? Väldigt mycket. Tänk stålverk 80, den utbyggnad av järnverket i Luleå som lämnade mängder av tomma bostäder efter sig när energikrisen begravde utbyggnadsplanerna. Många har pratat om parallellerna mellan dagens höga inflation och 70-talets stagflation. Men en annan parallell är att den punkterade tillväxt och investeringarna i den industrialiserade världen. Den största förloraren på denna utveckling var dessa länders stål- och gruvindustrier, som till stora delar slogs ut. De stålverk som klarade sig bäst under de kommande 30 åren var de som baserade sin produktion på den fossilfria insatsvaran skrot.
Vi kan snart vara tillbaka där. För ärligt talat så är ”urban mining”, det vill säga att vi återvinner dyrbara metaller ur skrot, den enda hållbara gruvnäringen i längden. Den norrländska elen lär hitta bättre avsättning till annat.