Avregleringen av den svenska elmarknaden, som ägde rum på 90-talet, har medfört det som den liberala tänkaren Karl Popper benämnde ”unintended consequences”. För även om ambitionen var att låta marknadens ”osynliga hand” dirigera prissättningen på el till optimal effektivitet av resursutnyttjandet, så har vi istället på sätt fått ett i vissa avseende ineffektivare och mer sårbart elsystem än vi hade innan.
Det mest påtagliga som har hänt är att produktionsmixen för den svenska elproduktionen har ändrats påtagligt under de senaste 20 åren. Vi har för det första fått se en massiv utbyggnad av vindkraft. Där den samlade effekten, det vill säga hur mycket el som momentant kan produceras har ökat från ett drygt 1000 MW för 20 år sedan till att det med årets utbyggnad kommer att finnas runt 12000 MW i produktion. Det kan ställas i relation till den svenska elkonsumtionen som över året svänger mellan 10000 MW under en sommarkväll till 25000 MW en kall vinterdag.
Vi har visserligen byggt ut överföringskapaciteten mot omvärlden, men eftersom den svenska elkonsumtionen minskade något under en följd av år, främst genom nedläggning av flera mycket elkrävande industrier, som tillverkning av tidnings- och journalpapper, så vindkraftsutbyggnaden fått konsekvenser för lönsamheten för andra kraftslag.
För vindkraften har låga marginalkostnader och blir i långa stunder prisledande när det blåser, vilket gör att de svenska elpriserna har pressats ner till mycket låga nivåer. Det har framför allt drabbat lönsamheten för kärnkraften men inte minst en annan i debatten mera undanskymd producent, kraftvärmen.
Mindre uppmärksammat är att det har skett en utslagning av lika mycket kapacitet för att producera kraftvärme.
Man kan som många gör blanda in politik i nedläggningen av de fyra kärnkraftsreaktorerna Oskarshamn 1 och 2, liksom Ringhals 1och 2, men den helt avgörande faktorn har varit att lönsamheten har varit så låg. Höjningarna av effektskatten och ytterligare kostnadsdrivande säkerhetskrav och Miljöpartiets tryck på att stänga reaktorer kan visserligen ha spelat in när besluten fattades. Men det avgörande för ägarna var den låga lönsamheten för denna produktion, samtidigt som en stängning skulle medföra att elpriserna skulle påtagligt lyfta lönsamheten för de två ägarnas kvarvarande svenska kärnkraft och inte minst deras storskaliga reglerbara vattenkraft. Totalt har 3000 MW planerbar kärnkraftsproduktion därmed försvunnit.
Mindre uppmärksammat är att det har skett en utslagning av lika mycket kapacitet för att producera kraftvärme. Svenska Kraftnät uppger i sina analyser att den tillgängliga kapaciteten är 5000 MW, men under det senaste halvårets pristoppar har endast 2000 MW varit i drift. En förmiddag i början av mars så ligger produktionen på knappt 1400 MW. Detta trots att elpriserna i vår två sydligaste elområden, där merparten av kraftvärmeverken är placerade, ligger på 1,25 kronor/kWh, vilket med en traditionell kalkyl skulle göra produktionen mycket lönsam.
Men det som har hänt är att många kraftvärmeproducenter på grund av den långa perioden med usel lönsamhet, kopplat bort elproduktionen och istället fokuserat på värmeaffären.
Det skulle heller inte behövas några statliga subventioner för detta, utan det skulle räcka med att vi skruvar lite på den svenska prismodellen.
Detta är ett kanske än större problem för den svenska försörjningstryggheten än nedläggningen av kärnkraften, eftersom produktionen av denna el normalt är som störst när också elbehovet är som störst. Det vill säga under kalla vinterdagar när det blåser mycket lite. Dessa är heller inte beroende av ryskt kärnbränsle utan kan försörjas med svenskt biobränsle. Vi är ju för vår egen el- och energiförsörjning helt oberoende av rysk gas. Förutom om vi måste importera el under de så kallade topplastsdygnen under våra kallaste perioder. Men genom att öka vår kraftvärmeproduktion kan vi hjälpa våra grannländer att minska behovet av rysk gas för sin elförsörjning.
Klimatmässigt är ju dessutom skadan redan skedd i och med att vi redan producerar koldioxid vid värmeproduktionen. Den är också lokal till sin natur och koncentrerad till befolkningscentra, varför den även tillför den trygghetsdimensionen.
Dessutom är det mycket billigare och mindre tidskrävande att återinstallera än att bygga nya kärnkraft. Förutom de 3-3500 MW som ligger i malpåse finns det minst lika mycket att hämta om elturbiner installeras i övriga befintliga värmeverk. Dessutom har det skett en teknikutveckling även på detta område, där andelen värmeenergi som kan omvandlas till el kan öka från runt 15 procent i ett äldre kraftvärmeverk till upp emot 50 procent i dag.
Det skulle heller inte behövas några statliga subventioner för detta, utan det skulle räcka med att vi skruvar lite på den svenska prismodellen, där den planerbara elen just får betalt för att den är planerbar.