1987 föreslog utredningen Varannan damernas att målet skulle vara att kvinnor och män delar makt, inflytande, och ansvar på samhällets alla områden. Enligt utredningen skulle det innebära en kvinnorepresentation på 50 procent i beslutsfattande församlingar, målet sattes att uppnå det tio år senare – 1998.
I dag, 34 år senare, är vi fortfarande långt ifrån jämn maktfördelning, menar Jämställdhetsmyndigheten i en kartläggning av kunskapsläget. På uppdrag av regeringen har myndigheten tagit fram en fördjupad uppföljning av det jämställdhetspolitiska delmålet om en jämn fördelning av makt och inflytande i samhället.
Transparens ökar kvinnorepresentation
Rapporten Ett sekel av rösträtt och valbarhet konstaterar bland annat att samma mönster (med några undantag) fortsätter att upprepa sig, decennium efter decennium. Jämställdheten ökar när tillsättningarna på olika maktpositioner eller i offentliga val är transparenta. Men ju fler inofficiella utnämningar, desto svårare tycks det vara att öka kvinnorepresentationen till 50 procent.
Männen utnämns oftare till operativa maktpositioner, som VD, kommunalråd, statsminister och så vidare. Medan kvinnor oftare blir ledamöter: styrelseledamöter men inte ordförande, statsråd men inte statsminister.
1973 var det en närmast total manlig dominans i regeringskansliet, då 100 procent av statssekreterarna var män och nära 90 procent av statsråden.
På regeringsnivå har dock mycket hänt under de nästan 50 år som Sverige har haft en uttalad jämställdhetspolitik. 1973 var den manliga dominansen närmast total i regeringskansliet, då 100 procent av statssekreterarna var män och nära 90 procent av statsråden. Sedan 2018 är andelen kvinnor-män som statssekreterare 50-50, och drygt hälften av statsråden är kvinnor.
Men det finns smolk i jämställdhetsbägaren, menar Jämställdhetsmyndigheten. Till exempel är Sverige fortfarande det enda land i Norden som aldrig har haft en kvinnlig statsminister.
Konservativa partier håller kvar manlig dominans
När Sverige utsågs till världens mest jämställda land 1995 var vi först i världen med 40 procent valda kvinnor i parlamentet. Det var drygt 25 år sedan. I dag har vi passerats av ett antal andra länder, och i riksdagen tycks man ha fastnat på 45-procents nivån sedan länge.
Främsta anledningen är att de konservativa partierna också är konservativa i sina nomineringar och val av vilka som ska sitta i riksdagen. Allra mest konservativa är Sverigedemokraterna, som också har ökat sin andel av riksdagsplatserna steg för steg. Numera har Kristdemokraterna lika liten andel kvinnor invalda på riksdagsplats som Sverigedemokraterna: under 30 procent.
Numera har Kristdemokraterna lika liten andel kvinnor invalda på riksdagsplats som Sverigedemokraterna: under 30 procent.
Därefter kommer Liberalerna och Centerpartiet, som bara når en kvinnorepresentation på 40 procent i riksdagen. Medan Moderaterna och Socialdemokraterna har en jämn balans de senaste mandatperioderna finns två andra partier som i rikspolitiken domineras av kvinnor: Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Riksdagsvalet är transparent, här kan också väljarna kryssa för nominerade som man vill se framför andra. Men vad händer sedan, när ledamöter i utskotten ska väljas av partigrupperna själva? Utskotten är ju riksdagens viktigaste forum när det gäller förberedelsen av besluten, därför är också representationen just här intressant att titta närmare på.
Totalt i riksdagen har utskotten en fördelning kvinnor-män som motsvaras nästan exakt av riksdagsledamöternas representation i riksdagen. Efter senaste valet består utskotten av 45 procent kvinnor och 55 procent män.
De mest jämställda utskotten, också tillbaka i tiden, är arbetsmarknadsutskottet och utbildningsutskottet.
Men när man tittar närmare på hur kvinnliga respektive manliga ledamöter fördelar sig över olika utskott, blir könssegregationen mer tydligt. I de tunga utskotten, inte minst där pengarna till bland annat välfärden finns – i finans- och skatteutskotten – har männen hela tiden varit i majoritet och fortsätter att vara det (se diagrammet). Samma sak i trafik-, försvars- och utrikesutskottet. Utvecklingen mot en jämnare fördelning har till och med backat något de senaste åren. Medan socialutskottet ständigt har en majoritet av kvinnor i stället.
Bland de mest jämställda utskotten, också tillbaka i tiden, är arbetsmarknadsutskottet och utbildningsutskottet. 2016 hade de båda utskotten till och med en helt balanserad fördelning: 50-50.
Jämställdhetsmyndigheten konstaterar att utvecklingen i praktiken har stått och stampat i 25 år ute i kommunerna, utan att komma vidare.
Ute i kommunernas fullmäktige ser fördelningen mer ofördelaktig ut för kvinnorna än i riksdagen. Här når andelen kvinnor strax över 40 procent men inte 45 procent någon mandatperiod. Jämställdhetsmyndigheten konstaterar att utvecklingen i praktiken har stått och stampat i ett kvarts sekel ute i kommunerna, utan att man lyckats komma vidare.
2018 backade andelen jämfört med 2014 års val. I landets kommunfullmäktige är kvinnor underrepresenterade med 7 procent, och män överrepresenterade med 7 procent.
SD skiljer sig från de flesta andra
I sin rapport har Jämställdhetsmyndigheten tittat närmare på hur ofta män respektive kvinnor toppar de lokala partiernas listor, en signal om vem som ses som viktigast i de lokala partierna. Bäst på att toppa sina listor med lika många kvinnor som män över landet, är Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Kristdemokraterna och Moderaterna väljer fortfarande främst män i kommunalpolitiken; bara strax över 30 procent av deras toppnamn i kommunerna är kvinnor.
Men det som kanske ännu mer har bidragit till att kvinnorepresentationen har sått och stampat på kommunal nivå, det är att Sverigedemokraterna ökat sin andel fullmäktigeplatser. Det partiet skiljer sig kraftigt från andra partier genom en tydlig minoritet av kvinnor på sina partilistor.
Efter valet 2018 är 32 procent av landets kommunstyrelseordföranden kvinnor och följaktligen är 68 procent män
I kommunstyrelserna har andelen kvinnor stadigt legat runt 40 procent under nästan 15 år tillbaka. Representativiteten är ännu lägre när det gäller kommunstyrelsens ordförande: efter valet 2018 är 32 procent av landets kommunstyrelseordföranden kvinnor och följaktligen är 68 procent män, den andelen har till och med backat på en mandatperiod. Liknande mönster syns i regionstyrelserna: 65 procent av ordförandeposterna innehas av män. Däremot är mansdominansen marginell vad gäller vanliga ledamöter i regionstyrelserna.
Stora skillnader i synen bland unga
Ibland talas det om att låta jämställdheten öka automatiskt i takt med att nya och mer jämställda generationer växer upp. Men det är ingen hållbar metod, menar Jämställdhetsmyndigheten. En attitydundersökning som myndigheten låtit SCB göra för ett år sedan med 6 400 slumpmässigt utvalda personer i Sverige, visar att det bland unga män under 30 år är vanligast att ha könskonservativa uppfattningar, om man undantar gruppen äldre män.
De tar i mindre utsträckning avstånd från påståenden som rör att män är bättre politiska ledare och chefer
De unga männen instämmer i högre grad än andra i att vi redan lever i ett jämställt samhälle, och de tar i mindre utsträckning avstånd från påståenden som rör att män är bättre politiska ledare och chefer. En av fyra unga män instämmer helt i påståendet att ”många kvinnor överdriver hur ojämställt kvinnor behandlas i Sverige”.
Unga kvinnor kvinnor är samtidigt den grupp som är mest positiv till jämställdhet som samhällsmål.