Thord Jansson står utanför Sis LVM-hem Rällsögården i Kopparberg, tre mil från Lindesberg, sju mil från Örebro.
– Här jobbade farsan i närmare 25 år fram till sin pension.
Själv utbildade han sig till snickare och hade inte alls tänkt följa föräldrarnas yrkesbana.
Men så behövde han det där extrajobbet och Rällsögården låg nära till hands, så han ”halkade in” utan tanke på att bli långvarig. Han blev kvar i 26 år.
Fick missbruksvård med modersmjölken
Inte så konstigt ändå, tycker han själv. Missbruksvården fick han mer eller mindre med modersmjölken. Båda föräldrarna jobbade, och bodde, på Venngarns alkoholistanstalt utanför Sigtuna när han kom till världen. Där bodde han sin första tid i livet.
Efter några mellanlandningar på bland annat Morängens ungdomsvårdsskola och Bistagårdens missbrukshem utanför Uppsala, slog familjen sig ner i Lindesberg och pappa Herbert Jansson började jobba på Rällsögården.
Året är 1973 och Thord Jansson var sju.
Han har bott kvar i Lindesberg sedan dess och har fortfarande kvar sin grundanställning på Rällsögården.
Straff är bara en politisk lösning
Det gjorde något med värderingarna, tror han, den där tidiga kontakten med både anställda och intagna. Han återkommer till begreppet humanism och insikten att en människa längst inne alltid bär på hoppet om en andra chans.
Som facklig företrädare ser han det som sin främsta uppgift, att personalen ska få förutsättningarna att nå dit, in.
– Det är grunduppdraget på Sis. Att vårda och motivera.
Straff ser han som en kortsiktig lösning. Framförallt en politisk.
Hur samhället ska förhålla sig till den som kommit så långt från frivilliga vårdinsatser att inget annat återstår än tvångsvård, har debatterats ända sedan Thord Jansson halkade in på det där extrajobbet. Och längre än så.
Frågorna är i grunden de samma: Resurser. Vem ska betala?
Staten sågs som mer stabil
Efter en omfattande reform i början av 1990-talet bildades Sis, Statens institutionsstyrelse, som då tog över huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen och för vård enligt lagen om vård av missbrukare, LVM.
Staten sågs som en mer stabil och rättvis huvudman är de mer nyckfulla kommunerna och landstingen, som ju har olika ekonomiska förutsättningar.
När Thord Jansson anställdes blåste optimistiska vindar i de statliga institutionerna. Nya behandlingsmodeller, ny syn på behandlingsrollen, det skulle bli bättre för både intagna och anställda.
Han blev snabbt engagerad.
– Jag hade vilda diskussioner med en kollega som jobbat lika länge som farsan och hon sa alltid ”jaja du och jag kan ju tycka så här men vi kan inte göra någonting åt det”.
– Kan vi inte?
Thord Jansson var snart ordförande i klubben på arbetsplatsen.
Där fortsatte diskussionerna, det fanns mycket som arbetsgivaren staten inte levererade. Brister som spillde över på personalens möjlighet att göra det där bra jobbet.
– Vi gick in i diskussioner och förhandlingar med inställningen att vi ville göra skillnad.
Det händer att han längtar tillbaka till den där tiden. Den andan.
Personal och tid behövs
Målsättningen var hög personaltäthet, små behandlingsgrupper, lång vårdtid, lämplig och utbildad personal, anpassade lokaler.
Sånt som krävs för att lyckas hjälpa den patientgrupp som hamnar inom Sis, de mest utsatta, där inga andra vårdinrättningar lyckats.
Men resurserna uteblev. Istället började problemen hopa sig.
Thord Jansson lämnade mer och mer sin roll som behandlingspedagog för att bli facklig på heltid.
Som nytillträdd ordförande för ST Sis började han skriva sina första debattartiklar om personalens utsatta situation.
Överbeläggningar, ensamarbete, allt fler svårt psykiskt sjuka och utagerande klienter innebar en näst intill ohållbar arbetssituation för personalen.
Ett steg framåt, två steg bakåt. Så kan han beskriva de senaste åren som huvudförhandlare för personalen inom en av de för tillfället mest kritiserade myndigheterna.
Vad vill regeringen med Sis?
Just nu försöker han utröna åt vilket håll regeringen vill gå. Flera förslag på reformer som kan komma att få stor påverkan på den framtida statliga barn- och ungdomsvårdens omfattning och uppdrag bereds nu samtidigt.
Myndigheten själv ska utredas, för att sedan stöpas om i grunden.
– Min största funktion just nu är att bevaka att vi får en utredning som leder till bra arbetsvillkor för personalen, att det inte tappas bort i ”ivern att ta i med hårdhandskarna”.
Men att myndigheten ska skrotas så som det formulerats i medier tycker Thord Jansson ger fel signaler. I direktivet uttrycks att myndigheten ska genomgå en översyn, vilket är en viktig skillnad, menar han.
Överord skapar oro.
– Ska man våga söka ett jobb som man inte vet om det finns kvar? Det finns risk att vi tappar folk på det sättet.
Rekrytering är redan en av myndighetens stora utmaningar. Personalomsättningen är hög, arbetsuppgifterna komplexa på myndigheten som har cirka 4 500 anställda.
Få personalgrupper har dessutom fått utstå så mycket kritik den senaste tiden.
Till många delar obefogad, menar Thord.
– De allra flesta gör ett fantastiskt jobb och trivs på sina arbetsplatser.
Att det finns problem vill han inte sticka under stolen med. Fel människor på fel plats ska inte vara kvar, resonerar han. Men många problem kan lösas med rätt utbildning och noggrann rekrytering.
– Många som börjar jobba på Sis är inte beredda på hur tuff situationerna kan vara. Man kan lätt bli manipulerad och tappa sitt professionella förhållningssätt. Därför fortsätter vi trycka på för att personalen ska få all grundutbildning de har rätt till. Tyvärr får inte alla den när de börjar utan får vänta av resursskäl.
Otillåten påverkan, hot, våld, trakasserier påverkar hur personalen vågar sätta gränser. Där måste myndigheten steppa upp, menar han.
Det handlar om lämpliga lokaler som är säkerhetsklassade för vissa aktiviteter.
Det handlar om att få möjlighet att agera i situationer där lagstiftningen många gånger varit hämmande, något som nu ses över i de pågående utredningarna.
Bra arbetsliv krävs för att orka konflikter
Lagändringar kring visitering och låsta rum är verktyg som kommer att göra skillnad för personalen, men det räcker inte resonerar han. Frågor som lön, övertid, scheman, semester, möjlighet till utbildning är lika viktiga.
– Ett väl fungerande arbetsliv kan inte förbises om man vill behålla personal som mår bra och orkar ta konflikter.
– Det här intresset från regering och ledning har vi efterfrågat i många år. Foto: Per Knutsson.
Tre semesterperioder är ett typiskt exempel på hur fel myndigheten väljer att gå, menar han.
– Personal blir frustrerad över sådana beslut. Att först tvingas ha semestern tidigt i juni innan barnen slutat skolan och sedan förväntas ställa upp och jobba övertid resen av året. Det håller inte och är en anledning till att folk slutar.
Idag är han på Rällsögården för att mbl-förhandla. Den fackliga vardagsverksamheten rullar på.
”Det värsta är att jag kan inte svara”
Att den statliga missbruksvården enligt de nya utredningarna ska övergå till regionerna innebär att personalen på Sis elva LVM-hem står frågande: Ska de läggas ner?
– Det värsta är att jag inte kan svara, för jag vet inte. Det kommer att ta tid innan den nya reformen är på plats. Vi måste fortsätta verksamheten varje dag 24-7. Inom ramarna för det forsätter jag att bevaka frågor som möjliggör för personal att göra det där bra jobbet.
Hur känns det då, när de arbetsplatser han företräder är så starkt ifrågasatta? Ser han det som ett misslyckande?
– Jag tänker att huvudsaken är att myndigheten är villig att ta till sig kritiken, som också vi inom facket har, och börja lära av sina misslyckanden.