– Detta är en del av vår kamp för en sann demokrati i Hongkong, säger Chan Chiu-wai, facklig representant i proteströrelsen Occupys Centrals styrkommitté.
Occupy Central hade planerat en aktion mot den kinesiska regeringens beslut att inte låta Hongkongborna själva nominera kandidater till val av stadens ”regeringschef”. Den skulle börja i anslutning till nationaldagen den 1 oktober då många fastlandskineser besöker Hongkong. Men studentrörelsen hann före. De bojkottade lektionerna och gick ut på gatorna några dagar tidigare. Folket följde med och som mest var 200 000 Hongkongbor ute. Den 28 september satte polisen hårt mot hårt och gick till attack med tårgas och pepparspray. Demonstranterna försvarade sig med paraplyer, därav namnet paraplyrevolutionen.
Stort engagemang från facket
Tårgasattacken ledde till att centralorganisationen HKCTU uppmanade sina medlemsförbund att gå ut i en endagsstrejk dagen därpå. Universitetsanställda och socialarbetare var med bland de omkring 10 000 som deltog i strejken.
– Vår främsta prioritet just nu är att engagera oss i paraplyrörelsen. Om vi ska få ökad rättvisa och bättre social välfärd måste vi få nominera egna kandidater i nästa val, säger Fook Sun Pok i Socialarbetarförbundet.
En månad efter tårgasattacken träffar vi Chan Chiu-wai från HKCTU i fackets lilla stånd vid Admiralty i centrala Hongkong, precis utanför regeringsbyggnaden. Platsen för ockupationen är väl vald. Det är omöjligt för de styrande att inte bli påminda om protesterna när de går till jobbet. En sträcka på ett par hundra meter har spärrats av och demonstranternas små färgglada tält dominerar gatubilden.
– Jag har varit här nästan varje dag sedan det började. Vi i facket har mer erfarenhet av att ordna demonstrationer och kommunicera sådant här till våra grupper än de från akademin, säger han.
Skulle behöva ett bättre ledarskap
Den här eftermiddagen är det – liksom de flesta dagar – lugnt på området. Några studenter sitter och pluggar, en talkör skanderar. Mest av allt verkar det vara ett ställningskrig som pågår. Demonstranterna är fredliga, de lokala myndigheterna kan inget göra och Peking verkar ta hela saken med ro. Chan Chiu-wai vet inte riktigt vad som kommer att hända härnäst. Han tycker att studenterna har ställt upp bra, men nu skulle rörelsen behöva ett mer ordnat ledarskap.
Vi tittar in i ett av tälten. De tre 17-åriga flickorna Leng, Rosa och Kathy har just kommit från skolan och ska tillbringa kvällen och kanske natten där.
– Vi kämpar för demokrati och sover här nästan varje natt, säger Kathy.
Är ni aldrig rädda?
– Nej, det är lugnt här. Vi är unga och orkar kämpa tills vi får det vi vill ha, säger Rosa.
Får inte audiens hos Kinas regering
Senare frågar jag även Monina Wong – chef för världsfackets kontor och själv uppvuxen i Hongkong – om hon deltar i ockupationen. Hon svarar med en motfråga.
– Hur kan man inte vara där när det händer en så stor grej? Jag var där nästan varenda natt i början. Något liknande har aldrig hänt här. Jag är imponerad. Folk bara går ut och visar att nu vill vi ha demokrati. Det måste vara resultatet av en långvarig frustration, säger hon.
Åter i Sverige nås vi den senaste veckan av rapporter om att polisen utan större motstånd har börjat rensa bort demonstranter både vid Admiralty och vid Mong Kok på Kowloonsidan. Flera demonstranter har gripits. Myndigheterna hävdar att en majoritet av Hongkongborna har tröttnat på ockupationen och vill att gatorna öppnas för trafik igen. Ledarna för studentrörelsen har begärt audiens hos regeringen i Kina, men nekats inresetillstånd. Talespersoner för demonstranterna säger att protesterna kommer att fortsätta, men flyttas till andra mindre trafikerade områden.
