– För oss i väst är strejken en sista utväg, men i Kina är det snarare den första. Genom att strejka kan man få i gång förhandlingar, säger Tim Pringle, Asienforskare vid University of London.
Han påminner om att för 20 år sedan var det ingen som ens pratade om kollektiva förhandlingar och demokratiska val av fackliga ledare på arbetsplatserna i Kina.
– Nu finns det trots allt möjligheter att förhandla. Det regimtrogna kinesiska facket ACFTU ser som sin uppgift att skapa harmoni – något som ofta kan uppnås via förhandlingar. Det här är ännu ingen success story, men det är en förändring, säger Tim Pringle.
Måste delta i hemlighet
Vi träffas på en internationell konferens i Hongkong om hur förhandlingssystemet och arbetstagarnas rättigheter i Kina kan stärkas. Här finns deltagare från många länder, inklusive en stor delegation från TCO och LO. Här finns också forskare och aktivister från Fastlandskina som deltar i hemlighet. Arbetsvärlden får bevaka konferensen mot löfte att inte röja kinesernas identitet.
Tim Pringle är optimist. Det finns också pessimister i salen, men alla tycks vara överens om att något har hänt de senaste åren.
De många strejkerna är ett tydligt tecken. På konferensen framträder personer som deltagit i strejkerna på Walmart, Foxconn, Pepsi Cola, Honda och andra multinationella och inhemska storföretag eller som har studerat hur dessa tvister löstes.
Intrycken är blandade. Det tycks finnas en lätt yrvaken medvetenhet bland arbetstagarna. Allt fler kräver sina rättigheter. Det officiella facket inser mer och mer att de måste medverka till att lönerna höjs för att nå den eftertraktade harmonin. Arbetstagare som får några hundra yuan mer i månaden nöjer sig ofta med det och struntar i att de inte fått välja fackliga företrädare.
Myndigheterna i flera städer och provinser har börjat utarbeta regler för hur arbetskontrakt ska vara utformade. Även om de inte håller internationell standard så är det en början. Många stora arbetsgivare hävdar sin rätt att bestämma själva, men också där finns undantag. Samtidigt är det illavarslande att protesterna ofta slås ner med våld och att aktivister arresteras.
Brist på förtroendevalda stort problem
Kina har inte ratificerat de grundläggande ILO-konventionerna 87 och 98 om skydd för organisationsrätten och rätten att förhandla kollektivt. Ändå sker förhandlingar för att skapa harmoni och stabilitet. Optimisten Tim Pringle igen:
– Kollektiva förhandlingar är ingen revolutionär förändring, men det kan vara en bra kompromiss i ett land som inte har ratificerat 87-an och 98-an och som har en potentiellt mäktig arbetarklass.
Men han får mothugg av professor Anita Chan, gästforskare från Australien.
– Jag har studerat fem stora strejker och i inget fall har det funnits valda representanter för arbetstagarna. ACFTU har inget intresse av demokratisering. Utan valda representanter kan man inte tala om kollektiva förhandlingar.
Anita Chan och flera andra påpekade det grundläggande problemet att dagens ”top-down”-fackföreningar måste ersättas med ”bottom-up”. Hon medgav dock att vissa framsteg har gjorts och att medvetandet bland kinesiska arbetstagare har ökat.
En dialog måste utvecklas
En professor från ett universitet i en av Kinas större städer manade att skynda långsamt:
– Vi måste ta det steg för steg. Man kan inte få allt på en gång. Ett land ska byggas med lagar och regler. Att tala om klassmedvetenhet leder bara till motsättningar. Det blir som att ett barn uppfostrar en vuxen.
Han stötte på högljutt motstånd från de kinesiska människorättsaktivisterna. Ett av svaren löd:
– Vi talar inte om våldsamheter, utan om att få göra vår röst hörd. I andra länder har man utvecklat en dialog, där har vi något att lära.
CSR är inte vägen framåt
Hur kan då övriga världen stödja en utveckling mot ett mer demokratiskt arbetsliv i Kina?
Flera förslag ventilerades, till exempel att fackföreningar i utländska bolag påverkar ledningen att tillåta facklig verksamhet på samma sätt som i hemlandet. Globala ramavtal är ett konkret exempel på hur man kan gå före.
Stöd till utbildning av fackliga aktivister och till organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, påverka regeringar att öka trycket på Kina att ratificera ILO-konventioner, sociala klausuler i handelsavtal och att använda sig av OECD:s riktlinjer för multinationella företag var andra förslag som kom upp.
Däremot blev det tummen ner för CSR, alltså ensidigt socialt ansvarstagande från företagens sida.
– Det är en irrelevant fråga. CSR är företagens eget val och det ger oss ingen makt, sa Hidayat Greenfield från IUF Asia/Pacific i Indonesien.
Kina är med drygt 1,3 miljarder invånare jordens folkrikaste land. Arbetskraften består av ungefär 650 miljoner människor. Många multinationella företag har etablerat sig, inte minst i Guangdongprovinsen i södra Kina som gränsar till Hongkong. Löntagare i Kina är anslutna till den regimkontrollerade fackföreningen All-China Federation of Trade Unions, ACFTU. Inga andra fackföreningar är tillåtna. I Hongkong råder dock ett undantag. Sedan den forna brittiska kolonin införlivades med Kina 1997 råder en begränsad form av demokrati. Det är bland annat tillåtet att bilda oberoende fackföreningar. Den fackliga centralorganisationen i Hongkong, HKCTU, består av ett 90-tal förbund eller fackföreningar med totalt 180 000 medlemmar. Invånarantalet i Hongkong är drygt 7 miljoner.
Kinas arbetsmarknad
Förr var en majoritet av kineserna statligt anställda, men idag arbetar de flesta i privata företag.
Här har flera stora strejker ägt rum under senare år. De börjar även sprida sig till resten av landet. I år har antalet strejker fördubblats jämfört med förra året, enligt China Labour Bulletin. Skälen är ofta krav på löneökningar eller uteblivna avgångsvederlag.
