Världsfacket IFS är en federation av demokratiskt uppbyggda och självständiga fackliga organisationer, där exempelvis LO, TCO och Saco ingår. Det officiella facket i Kina, ACFTU, är inte med, eftersom det är nära knutet till kommunistpartiet.
Under senare år har dock IFS under ledning av generalsekreteraren Sharan Burrow visat en allt öppnare attityd gentemot ACFTU. Ett flagrant exempel är att IFS medverkade till att ACFTU valdes in på ett arbetstagarmandat i FN-organet ILO:s styrelse. Det skedde på bekostnad av Nordens plats och ledde till protester inte minst från TCO och LO.
ACFTU ingen gräsrotsrörelse
De svenska facken får medhåll i protesterna från Lee Cheuk-yan, generalsekreterare i Hongkongs fackliga centralorganisation, HKCTU, som till skillnad från ACFTU ingår i världsfacket.
– Vi är besvikna på IFS. De har en alltför okritisk inställning och verkar glömma det här med organisationsfrihet och oberoende. Fackföreningar ska byggas nerifrån. Att acceptera ACFTU i ILO:s styrelse är att ge organisationen en legitimitet som den använder i sin propaganda, säger Lee Cheuk-yan, som också är ordförande i det socialdemokratiska partiet och ledamot av den lagstiftande församlingen Legco.
Vad anser du att Sharan Burrow ska göra?
– Hon ska fokusera mer på att stödja fackliga rättigheter och organisering i Kina. Att bara prata med ACFTU hjälper inte, då blir man bara manipulerad.
Kina måste acceptera internationella regler
IFS har ett eget kontor i Hongkong som dagligen bevakar vad som händer i Kina. Där är Monina Wong chef och hon instämmer i att Världsfacket idag har en mer öppen attityd till det kinesiska facket.
– Visst har utbytet mellan Peking och Bryssel ökat i omfattning. Kina är ett stort och viktigt land och IFS kan inte ignorera vad som händer där. På ILO-nivå har vi även möjlighet att demonstrera vad som gäller, till exempel att Kina måste acceptera internationella regler på arbetsmarknaden. I det ingår att arbetstagarna ska få bilda egna fackföreningar. Det är utifrån den måttstocken som dialogen med ACFTU måste utvärderas, säger hon.
Än så länge har man dock inte sett några positiva resultat. Monina Wong påpekar att det fortfarande är väldigt svårt för kinesiska löntagare att påverka det officiella facket på ett meningsfullt sätt.
– De försök som gjorts att välja sina ledare har ofta slutat i frustration.
Finns det över huvud taget några oberoende lokala fackföreningar?
– Nej, det är inte möjligt att etablera medlemsbaserade organisationer på gräsrotsnivå i Kina idag.
För egen del kan hon inte göra annat än att konstatera att det råder delade meningar om hur klok IFS:s hållning är.
– Det där är en fråga för IFS:s styrelse. Jag har noterat att uppfattningarna går isär, men det är inget för det här kontoret att uttala sig om.
Grundläggande arbetsrätt saknas i Hong kong
Hongkongfackets generalsekreterare Lee Cheuk-yan döljer dock inte sitt missnöje med IFS:s linje. Själv leder han en demokratiskt uppbyggd organisation med cirka 180 000 medlemmar. När HKCTU bildades 1990 var lärarnas och socialarbetarnas fack pådrivande och än idag är detta i stor utsträckning en tjänstemannaorganisation. Det mesta av tillverkningsindustrin har sedan länge flyttat över gränsen till Kina eller till låglöneländer. De billiga ”Made in Hongkong-leksakerna” är ett minne blott. Servicesektorn har tagit över. Även inom bygg- och transportsektorn finns väletablerade fackförbund. Förra året gav en stor hamnarbetarstrejk eko i omvärlden.
Men även om fria fackföreningar tillåts är arbetsmarknaden i Hongkong ingen dans på rosor, försäkrar Lee Cheuk-yan:
– Det är en fientlig miljö här. Arbetsgivarna är inte intresserade av förhandlingar eller att skapa en maktbalans, de vill bestämma själva. Samtidigt saknas en grundläggande arbetsrätt, det finns exempelvis ingen arbetstidslagstiftning och ingen allmän pension. Minimilön har vi slagits för länge och nu lyckats få upp den till 30 kronor i timman.
Vilken roll kan HKCTU spela för utvecklingen i Fastlandskina?
– Förhoppningsvis kan vår existens inspirera löntagarna att se möjligheter. Det var vad som skedde efter hamnstrejken. Men HKCTU kan inte organisera där och personligen är jag förbjuden att åka dit sedan jag var aktiv i demokratirörelsen för över 25 år sedan, säger Lee Cheuk-yan.
Han tycker att den internationella fackföreningsrörelsen kunde spela en mer aktiv och annorlunda roll än idag.
– Man måste ner på arbetsplatsnivå. ACFTU ägnar sig bara åt att bevara stabilitet och tar sig inte an de anställdas krav. Därför uppmanar vi till en ”bottom-up-approach”. Det kan till exempel ske genom att facken i multinationella företag sätter press på sina arbetsgivare att uppmuntra arbetstagarinflytande eller genom att stödja de NGO:s som arbetar med att utbilda och organisera löntagarna i Kina. Det är inget lätt arbete för det kan inte ske öppet, men här finns ändå ett utrymme om man är försiktig, säger Lee Cheuk-yan.
Kina är med drygt 1,3 miljarder invånare jordens folkrikaste land. Arbetskraften består av ungefär 650 miljoner människor. Många multinationella företag har etablerat sig, inte minst i Guangdongprovinsen i södra Kina som gränsar till Hongkong. Löntagare i Kina är anslutna till den regimkontrollerade fackföreningen All-China Federation of Trade Unions, ACFTU. Inga andra fackföreningar är tillåtna. I Hongkong råder dock ett undantag. Sedan den forna brittiska kolonin införlivades med Kina 1997 råder en begränsad form av demokrati. Det är bland annat tillåtet att bilda oberoende fackföreningar. Den fackliga centralorganisationen i Hongkong, HKCTU, består av ett 90-tal förbund eller fackföreningar med totalt 180 000 medlemmar. Invånarantalet i Hongkong är drygt 7 miljoner.
Kinas arbetsmarknad
Förr var en majoritet av kineserna statligt anställda, men idag arbetar de flesta i privata företag.
Här har flera stora strejker ägt rum under senare år. De börjar även sprida sig till resten av landet. I år har antalet strejker fördubblats jämfört med förra året, enligt China Labour Bulletin. Skälen är ofta krav på löneökningar eller uteblivna avgångsvederlag.
