Facken måste växla upp kampen mot arbetslivskriminalitet och exploatering. Åsikten har uttryckts många gånger. Då oftast kanske främst med riktning mot LO-facken verksamma i de hårt drabbade bygg-, städ- och restaurangbranscherna. Men det räcker inte. Det anser arbetsmarknadsforskarna Anna Sonnsjö Andersson och Niklas Selberg, båda vid Lunds universitet. Arbetslivskriminaliteten måste bli en prioriterad fråga för alla parter på arbetsmarknaden och inte minst för tjänstemannafacken. Även de har dessutom medlemmar i utsatta branscher.
– Lämnar man över allt mandat till staten att kontrollera förlorar man i längden som fackföreningsrörelse och tappar sin egen agens. Man behöver vara på tårna så att inte tjänstemannarörelsen görs meningslös, säger Anna Sonnsjö Andersson.
Hållningen är punkt 20 i den lista på 21 åtgärder och perspektiv som forskarna anser behöver ingå i ett effektivt och hållbart bekämpande av arbetslivskriminaliteten. Listan presenterades i en debattartikel i tidningen Lag & Avtal.
Nuvarande linje en motkraft mot facket
Artikeln vänder sig främst emot tanken att det är i huvudsak staten som ska få bukt med en allt mer utbredd arbetslivskriminalitet.
Ur forskarnas åtgärdsförslag (redigerat):
1. Fackföreningar, arbetsgivare och politiker måste samtliga erkänna att missförhållanden på arbetsmarknaden ökar och är ett allvarligt samhällsproblem i behov av slagkraftiga lösningar.
2. Insatser mot missförhållanden på arbetsmarknaden måste utgå från ett tydligt brottsofferperspektiv. Insatserna måste leda till förbättringar för de som arbetat.
3. Insatser mot missförhållanden på arbetsmarknaden måste utformas med respekt för arbetsmarknadsparternas autonomi – det vill säga den så kallade svenska modellen för reglering av arbetsmarknaden. Det kan inte accepteras att staten tar över fackets uppgifter och på så sätt minskar intresset av medlemskap.
7. Det är en god utgångspunkt att alla arbetar under samma regler, men om någon grupp är systematiskt utsatt bör den få särskilda skyddsregler.
8. Arbetstagare som påträffas i anslutning till missförhållanden bör i princip inte riskera utvisning.
9. Arbetstagare som påträffas i anslutning till missförhållanden får i princip inte riskera lagföring för brott.
10. Det måste råda en brandvägg mellan gränspolisen eller polisen och andra myndigheter. Ingen information som uppdagas i insatser mot missförhållanden ska få användas av Migrationsverket eller Gränspolisen.
11. Brandväggen måste gälla också mellan facken, arbetsgivare och myndigheter.
12. Arbetstillstånd ska inte upphöra på grund av arbetsgivarens regelöverträdelser.
13. Arbetsmiljöverket är i behov av förstärkta resurser för att kunna anställa fler inspektörer.
15. Diskursen om arbetslivskriminalitet innebär att fackens roll osynliggörs. Men de fackliga organisationerna skulle kunna spela en större roll i att rätta till missförhållanden i arbetslivet. Exempelvis borde facken få bättre möjligheter att lägga in veto mot oseriösa underentreprenörer.
16. Inför entreprenadansvar för offentligrättsliga sanktioner samt ansvar för förpliktelser mot arbetstagare i långt högre grad än idag.
18. De som är verksamma i företagen har ofta goda förutsättningarna för att lägga märke till missförhållanden. Skyddet för visselblåsare måste därför stärkas.
19. Revisorerna har en god insyn i företagen och kan identifiera missförhållanden. Revisorer är redan idag skyldiga att avslöja viss brottslighet, men denna skyldighet borde bli mer omfattande.
20. På företagens kontor arbetar personer som har god insyn i verksamheterna och bra förutsättningar att identifiera missförhållanden. Tjänstemannarörelsen bör alltså involveras i insatserna mot missförhållanden på arbetsmarknaden.
21. Det finns viktiga lärdomar att dra av Syndikalisternas framgångsrika arbete med att sanera byggbranschen.
Det är en tanke som, enligt forskarna, tycks prägla debatt och politiska initiativ, men som kan få långtgående konsekvenser för både facken och den svenska modellen.
– Man kan till och med tolka arbetet mot arbetslivskriminalitet inom statliga myndigheter, inte som direkt anti-fackligt, men som en motkraft mot fackföreningsrörelsen. Man tar ett mandat där tidigare fackföreningarna varit en viktig kraft och lägger över det på staten, säger Anna Sonnsjö Anderson.
Kan berätta om missförhållanden
Att en ökande del av arbetsmarknaden präglas av arbetsgivares fusk, ren ekonomisk brottslighet och exploatering i huvudsak av migrantarbetare, är ett verkligt hot mot den svenska modellen, anser Anna Sonnsjö Andersson.
– I byggbranschen och flera av de branscher med utbredda problem finns det tjänstemän som jobbar på kontoret. Det är personer med insyn i företagens ekonomiska verksamhet och som kan berätta om missförhållanden.
Men vad skulle tjänstemannafacken konkret kunna göra?
– Man kan driva på för visselblåsarfunktioner och möjliggöra att de som är på kontoren på ett rättssäkert sätt kan visselblåsa så att det kommer upp till ytan, säger Anna Sonnsjö Andersson.
Facken borde agera som mot ”angiverilagen”
En annan punkt i forskarnas lista berör också tjänstemännen, särskilt de som arbetar på de myndigheter som hanterar arbetslivskriminaliteten såsom Arbetsmiljöverket, Skatteverket och Ekobrottsmyndigheten.
Det handlar om att införa regler som möjliggör rätten inte vidarebefordra viss information som kan skada offret för kriminaliteten till andra myndigheter, men ändå kunna föra vidare informationen om missförhållandena.
– Det måste kännas tryggt att lämna vidare informationen, samtidigt som det måste gå ihop med det uppdrag man redan har. Då vill man ha sitt fack i ryggen som tagit en ståndpunkt som i frågan om angiverilagen. Jobbar man på arbetsmiljöverket så arbetar man inte vid gränspolisen, säger hon.
Svenska modellen kan falla samman
Pekpinnen i debattartikeln är främst riktad till politiken, de statliga utredningarna och delegationen mot arbetslivskriminalitet. Men Anna Sonnsjö Andersson anser ändå att det är livsviktigt att även tjänstemannafacken själva växlar upp och tar initiativet att tillsammans med arbetsgivarparterna utforma nya regleringar som hjälper och inte stjälper den svenska modellen.
– Generellt tycker jag att de flesta fack varit alldeles för passiva. Lyckas vi inte lösa problemet med arbetslivskriminaliteten inom ramen för den svenska modellen riskerar den falla samman. Då är det inte längre bara enskilda som drabbas utan alla på arbetsmarknaden, säger Anna Sonnsjö Andersson.