Riksdagsbeslutet som trädde i kraft den 1 april i år innebär att möjligheten till spårbyte har avskaffats. Personer som fått avslag på sin asylansökan men tidigare fått rätt att stanna i Sverige eftersom man haft ett arbete som uppfyllt vissa kriterier, får inte längre förlängda arbetstillstånd. Nu måste de återvända till det land de flytt ifrån för att ansöka om nya arbetstillstånd.
Arbetsvärlden har rapporterat om hur detta drabbar familjen Lisodid Pena. Migrationsverket bedömer att cirka 4700 personer med arbetstillstånd i Sverige berörs.
Karin Gyllenring är advokat och vd för Asylbyrån, en advokatbyrå som är specialiserade inom asylrätt. Totalt är de 13 jurister som varje vecka har ett antal fall som berörs av riksdagsbeslutet. Särskilt det faktum att inga övergångsbestämmelser införts, gör fallen många.
Så fungerade spårbyte
Tidigare fick människor som kom till Sverige för att söka internationellt skydd eller asyl i Sverige, välja om de ville ha bidrag eller frånsäga sig bidraget och istället försörja sig genom att jobba. Om de hann jobba minst 4 månader innan det att de fick ett sista laga kraftvunnet negativt beslut i asylärendet, hade de möjlighet att få stanna om de hade ett jobb och uppfyllde vissa kriterier. Kriterierna gick kortfattat ut på att ha giltigt pass, rätt lön, rätt försäkring, löfte om att arbeta minst ett år till hos arbetsgivaren samt att facket fick uttala sig om att det var schyssta villkor på arbetsplatsen.
Detta kallades spårbyte och betydde att man bytte spår från asyl till arbetstillstånd. Personer som gjorde en sådan här ansökan kunde få uppehållstillstånd i max två år i första vändan sedan hade man också möjlighet att söka förlängt uppehållstillstånd i två år till. Därefter kunde den som berördes ansöka om permanent uppehållstillstånd.
– Det handlar om människor som har gjort allt rätt. De har jobbat, betalat skatt och nu måste de säga upp sig från jobbet, lämna landet och söka uppehållstillstånd från hemlandet. Detta trots att de har haft befogade förväntningar om att få stanna enligt tidigare lagstiftning, säger hon.
När regeringen avskaffade möjligheten att göra spårbyte försvann möjligheten att ansöka om förlängt uppehållstillstånd inifrån Sverige. När två år har gått måste människor nu säga upp sig, lämna landet och om de vill därefter göra en nya ansökan från sina hemländer eller annat land utanför Schengen och komma tillbaka till landet om ansökan beviljas.
Vill ha övergångsregler
Barnen till föräldrar som arbetar rycks upp från skola och trygghet och tvingas resa till ett land som de kanske aldrig har varit i för att sedan där på obestämd tid invänta ett beslut om att eventuellt få komma tillbaka.
– Oavsett vad man tycker om själva spårbytet och regleringen om avskaffandet av detsamma så borde det vara självklart att juridiskt värna om de människor som redan har fått uppehållstillstånd enligt gamla regler. Det hade varit naturligt att ha övergångsregler för dessa personer. Istället drabbas de nu hårdast. Detta behöver uppmärksammas och regelverket ses över, menar Karin Gyllenring.
Utvisar höginkomsttagare
Hon menar att det finns en stor paradox i regeringens retorik.
Ytterligare regeländringar
Riksdagen har utöver att ta bort spårbyte också beslutat om ändrade regler för preskriptionstid och återreseförbud. Beslut om avvisning eller utvisning ska från och med april 2025 gälla i fem år från det att en person har lämnat landet i enlighet med sitt beslut, vilket i de flesta fall även innefattar att lämna EU-ländernas territorium och Schengenområdet.
Från och med 2026 har regeringen och Sverigedemokraterna också beslutat att höja lönekravet för dem som får uppehållstillstånd genom arbete till 90 procent av medianlönen, 33 390 kronor, en lön som många som arbetar inom exempelvis sjukvård och äldrevård inte kommer upp i.
– Vår migrationsminister går ut väldigt frekvent och säger att vi ska satsa på höginkomsttagare och människor som gör rätt för sig i Sverige, medan man i praktiken gör precis tvärtom. Det är ju dessa man utvisar.
Som jurist och advokat efterlyser Karin Gyllenring rättssäker och proportionerlig lagstiftning.
– Den här lagstiftningen saknar rättssäkerhet och det blir frustrerande när man arbetar med den. Det hade varit rimligt om lagstiftaren sagt att de vill förändra lagstiftningen, men att de skyddar de som redan omfattas av den.
– Nu förlorar Sverige istället kompetens och investeringar över en natt. Det här slår inte mot oseriösa aktörer utan mot dem som har följt reglerna in i minsta detalj, säger Karin Gyllenring
– Om den politiska intentionen har varit att stärka arbetslinjen är det svårt att förklara varför människor som har arbetat under sin asylprocess ska utvisas.
Vågar inte prata
Människorna som Karin Gyllenring och hennes juristkollegor möter på Asylbyrån har det tufft.
– Generellt väcker det här en enorm oro och otrygghet hos de människor som vi kommer i kontakt med. Hela deras liv vänds upp och ner och många vågar därför inte riktigt gå ut och prata om det här.
Människor är rädda att det ska slå tillbaka och drabba deras nya ansökan från hemlandet negativt.
– De är angelägna om att vara till lags och göra allt rätt.
Karin Gyllenring beskriver osäkerheten människor känner. De tvingas säga upp sig från sina jobb, säga upp lägenheter, sälja bilar och montera ner hela sina integrerade liv för att därefter resa ut ur Sverige utan att veta när eller om de någonsin får komma tillbaka igen, berättar hon.
– Ingen kan säga om eller när de människor som ska resa tillbaka till sitt hemland eller ett annat land utanför Schengen, får ett besked om att de är välkomna tillbaka.
Migrationsministern svarar inte Arbetsvärlden
Arbetsvärlden har sökt migrationsminister Johan Forsell (M), men han har inte återkommit.
Till Aftonbladet kommenterade migrationsministern tidigare förändringarna med följande skriftliga svar:
”På ett allmänt plan kan jag säga att jag har sympati för den oro som uttrycks av dem som i dag är här på tillfälliga arbetstillstånd som utfärdats enligt de tidigare reglerna, och som riskerar att inte leva upp till det nya lönekravet”.
”Vi har idag en väldigt hög arbetslöshet och lösningen på kompetensbristen kan inte endast bestå av ökad invandring. I stället måste vi till en bättre matchning på arbetsmarknaden, så att fler som redan är här och i dag står utanför arbetsmarknaden tar de jobb som finns.”