Klockan är halv sex på morgonen. O:s alarmsignal i telefonen ringer.
Hon går upp och gör sina morgonbestyr. – – – I en annan del av staden går N upp och gör
samma sak. Q lika så. – – – Trots att O, N och Q alla har gjort sig redo för att gå till arbetet går de ingenstans. De vet nämligen fortfarande inte om de ska
arbeta. Ibland plingar telefonen till vid halv sju, ibland klockan sju,
andra gånger först vid halv nio, ibland inte alls. Denna dag plingar det
till samtidigt i alla deras telefoner klockan halv sju: ”Arbetspass i dag
07.00–16.00”. – – – Innan någon av dem hinner svara kommer nästa sms: ”arbetspasset uppbokat”.
Den här texten inleder en ny doktorsavhandling av Johan Alfonsson, lektor i sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet, om behovsanställda på svensk arbetsmarknad. Genom intervjuer med unga behovsanställda om deras vardag och möjligheter att styra sina egna liv visar han hur hela tillvaron påverkas av osäkerhet ifråga om arbetstid, arbetsplats och inkomst.
Ser en förändrad maktbalans på arbetsmarknaden
Avhandlingen Alienation och arbete tar avstamp i det faktum att behovsanställda står för en allt större del av visstidsanställda på svensk arbetsmarknad. Det är något som också Arbetsvärlden visade i våras genom en specialkörning av SCB:s arbetskraftsundersökningar.
Johan Alfonsson kopplar den utvecklingen till att maktbalansen har förändrats på arbetsmarknaden sedan 1990-talet, också globalt, till arbetstagarnas nackdel.
– Under 1990-talet ökade arbetslösheten samtidigt som skyddet för arbetslösa har gröpts ur. Utbudet på den här arbetskraften har ökat, säger han till Arbetsvärlden.
Johan Alfonsson, lektor vid sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet.
Foto: Göteborgs universitet.
Risken för att ha behovsanställningar följer utbildningsnivån: ju lägre utbildning desto större risk löper man att ha behovsanställning i stället för mer långvariga anställningar.
– Ju fler som kan ta samma jobb, desto större risk är det att det leder till sämre villkor.
Generellt, konstaterar han, kan man säga att de här osäkrare visstidsanställningarna har ökat även inom tjänstemannagrupper.
– Vanligaste visstidsanställningen i början av 1990-talet var vikariat. 2010 var vikariaten fortfarande vanligast bland mellan- och lägre tjänstemän men fram till 2015 har behovsanställningar i stället blivit den vanligaste formen för de grupperna.
Och jag misstänker att det är just införandet av allmän visstid som gjort att det ökar så mycket just bland tjänstemän på mellannivå
I datamaterialet ser han att ökningen av behovsanställningar bland arbetare sker långt innan reglerna för allmän visstid kommer 2007 (och som gjorde det lättare att stapla visstidsanställningar på varandra, reds anm). Men ökningen accelererar när den dåvarande alliansregeringen inför allmän visstid.
– Och jag misstänker att det är just införandet av allmän visstid som gjort att det ökar så mycket just bland tjänstemän på mellannivå. Vikariat och projektanställningar har tidigare varit de vanligaste visstidsanställningarna i den gruppen.
Hela livet styckas upp av arbetstimmarna
Avhandlingen visar att villkoren för behovsanställda kan se mycket olika ut. Men svårigheterna att förutsäga arbetstider, arbetsplats och inkomster gör att många får sina hela liv påverkade. Johan Alfonsson beskriver en tillvaro där den behovsanställde för sin försörjning inte bara säljer sin arbetskraft utan även hela sin tillgänglighet.
Den situationen påverkar personens relation till inte bara arbetet utan också resten av livet, till andra människor och möjligheten att styra det egna livet. Det är livet självt som fragmenteras av möjliga uppstyckade arbetstimmar. Därför, menar han, handlar inte en behovsanställning om enbart arbetet.
En viktig del handlar om ekonomin, där små oväntade utgifter kan få stora konsekvenser för privatekonomin.
Lånar pengar av vänner och familj
Formella ekonomiska skydd i samhället, som arbetslöshetsersättning och försörjningsstöd, spelar liten roll för Johan Alfonssons intervjupersoner. En av slutsatserna i avhandlingen är att förändringar av kriterierna i a-kassan och sjukförsäkringen har försämrat inte minst den här gruppens tillgång till samhällets skydd mot osäkra anställningsvillkor. I stället försöker många behovsanställda själva kompensera för den osäkerheten genom att spara under de månader inkomsten är större, för månader när timmarna inte blir tillräckliga. Det andra informella skyddet är att låna eller ibland få pengar från släkt och vänner.
Man kan fråga om det är rimligt att folk ska behöva få sina möjligheter till självbestämmande begränsat så här mycket.
– Hela deras liv påverkas mycket, också deras sociala relationer utanför arbetet. Idén om att vi ska kunna styra och planera våra egna liv begränsas alltså för stora delar av den här gruppen, och man kan fråga sig om det är rimligt att folk ska behöva få sina möjligheter till självbestämmande begränsade så här mycket.
Johan Alfonsson tillägger att Sverige är ett av de länder i världen som har lägst skydd för tillfälligt anställda, och näst lägst i EU efter Irland.
Vill forska i vad som händer på arbetsplatserna
Johan Alfonssons forskning visar att behovsanställda kan alternera mellan både många arbetsplatser hos samma arbetsgivare och mellan olika arbetsgivare. Coronakrisen fick honom att skriva en debattartikel i Svenska dagbladet om kopplingen mellan en stor andel tillfälligt anställda inom äldreomsorgen och smittspridning av covid-19.
– Många av de behovsanställda jobbar i omvårdnadsyrken, och nu skulle jag vilja gå vidare med den här gruppen i min forskning. Jag vill undersöka hur omfattningen av visstidsanställda påverkar relationerna med brukare och hur andra på arbetsplatsen påverkas av att ha många tillfälligt anställda.
Fotnot 1: En kort sammanfattning av avhandlingen Alienation och Arbete. Unga behovsanställdas villkor i den flexibla kapitalismen finns att läsa som abstract på nätet.
Fotnot 2: Frågan om allmän visstid finns med i parternas las-förhandlingar som pågår just nu. Målet är enligt parternas avsiktsförklaring och underlaget från parternas arbetsgrupper i juni att ersätta allmän visstid.