Guy Standing som arbetat på ILO, bland annat som chef för avdelningen för socialförsäkringar, har länge varit en av medborgarlönens starkaste förespråkare. Främst för att han säger sig slå vakt om alla sorters arbete. Han pekar på att idag får du betalt om du tar hand om en väns äldre förälder, men inte om du tar hand om din egen. Han menar också att prekariatet är en farlig klass, en klass där missnöjet gror.
‒ Prekariatet är första klassen i historien vars utbildningsnivå är högre än nivån på arbetet som de kan förvänta sig att få. De skapar, vad jag kallar ett prekariserat sinne, du vet inte vad som är bäst för dig att lägga din tid på. Ska jag göra det eller det? Eller lite av det och lite mer av det andra? Eller omskola mig? Eller nätverka? Du möter ständigt osäkerhet, säger Guy Standing, som också ser risken med att många av de missnöjda i prekariatet stöder högerpopulistiska organisationer.
Vill fackförbunden nå den växande skaran av människor med osäkra inkomster måste de omformas och göra andra prioriteringar.
För fackförbunden gäller det att anta de utmaningar som prekariatet ställer och börja referera till det som sker inom denna nya klass, hävdar Guy Standing.
GUY STANDING OCH PREKARIATET
Guy Standing är en brittisk ekonom som länge forskat, föreläst och skrivit böcker, nu översatta till 20 språk, om prekariatet. Idag är han verksam vid SOAS University[1] i London.
Guy Standings definition av prekariatet är en växande samhällsklass med osäkra jobb, brist på yrkesidentitet, skuldsatthet och utan mänskliga rättigheter. Standing delar in prekariatet i tre grupper, som han beskriver så här:
1. Atavisterna
Människor som ser bakåt. De har varit vana vid att ha sysselsättning, stolthet och status. Upplever sig kränkta och bär på en känsla av ha blivit fråntagna det förflutna. Många vänder sig till populistiska organisationer.
2. Nostalgikerna
Människor som inte har ett hem vare sig i det land de kommer ifrån eller det land de hamnat i. De har förlorat sina medborgerliga rättigheter. Upplever sig maktlösa, osäkra, ignorerade, demoniserade och känner sig berövade på nuet, som migranter, minoriteter och romer.
3. De progressiva
Människor som har utbildat sig. De är skuldsatta, helt arbetslösa eller med korta anställningar, ofta med uppgifter som de är överkvalificerade för. Upplever desperation, alienation, depression och saknar känslan av att ha en framtid. Ofta akademiker, i synnerhet kvinnor.
‒ Vill fackförbunden nå den växande skaran av människor med osäkra inkomster måste de omformas och förändra sitt språk. Då behöver de göra andra prioriteringar, som att erbjuda inkomsttrygghet utan tvång på motprestationer.
Han tror att 2018 kan bli en vändpunkt för politiken.
‒ 2018 kan vara det år då prekaritatet växer sig så stort och otryggt att en ny progressiv politik formas.
Som flera andra bedömare pekar Guy Standing på att automationens traditionella betydelse för varuproduktionen nu håller på att nå tjänstesektorn.
‒ Detta århundrade kommer inte att bli som nittonhundratalet då vi producerade alltfler varor i fabrikerna. Istället kommer den tekniska utvecklingen innebära att fler tjänster utförs med automation, säger Guy Standing.
Sms-anställningarna kommer att öka eftersom det snart finns appar för allting.
Guy Standing är övertygad om att de avlönade arbetstillfällena minskar samtidigt som alltfler jobb utförs utan ersättning.
‒ Redan idag är det en hel del som vi gör oavlönat vid våra datorer. Vi uppdaterar information och program, vi nätverkar, kollar mejl och utför bankärenden. Det är över huvud taget mycket arbete som vi idag uträttar utan att få betalt för det.
Branscher som Guy Standing tror direkt påverkas av automation är omvårdnad och service samt den finansiella sektorn och andra skrivbordsjobb som idag utförs av dem med fast anställning.
‒ Det som gör den stora skillnaden är apparna. Sms-anställningarna kommer att öka eftersom det snart finns appar för allting. Vill människor ha avlönat arbete måste de vara standby vid sina mobiler. Här går utvecklingen oerhört snabbt.
Han menar att osäkerheten kräver ett socialt skydd och pekar på den ojämlika inkomstfördelningen.
‒ Den rikaste mannen i Mexiko hade år 2004 en årsinkomst som motsvarade 400 000 mexikanska arbetares inkomster. Förra året motsvarade den två miljoner mexikanska arbetares inkomster. Så vad vi behöver är ett nytt distributionssystem för inkomsterna, säger Guy Standing och hänvisar till statliga investeringsfonder i Alaska (Alaska permanent fund) och Norge (oljefonden) där delar av vinsterna går till social återbäring.