Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Storsatsning på rehabforskning minskar andelen medel till arbetsmiljöforskning Samtidigt som mer pengar satsas på rehabiliteringsforskning minskar medlen till forskning om arbetsplatsernar. Foto: Stina Stjernkvist / TT

Storsatsning på rehabforskning minskar andelen medel till arbetsmiljöforskning

Arbetsliv. Regeringen har de senaste tio åren satsat betydligt mer på forskning om rehabilitering än på förebyggande arbetsmiljöforskning, enligt siffror från forskningsrådet Forte. Torbjörn Åkerstedt, forskare på KI, är kritisk. – Rehabiliteringsforskningen lär inte kunna leda till bättre arbetsmiljöer.
Bill Erlandsson
5 feb 2020

För drygt tio år sedan, 2009, beslöt regeringen att göra den största enskilda satsningen någonsin inom arbetslivsforskningen på rehabilitering av dem som drabbats av arbetsskador eller arbetssjukdomar.

Genom det statliga forskningsinstitutet Forte har de senaste tio åren 467 miljoner kronor gått till rehabiliteringsforskningen. Detta av Fortes totalt beviljade 666 miljoner kronor under denna tid.

Bakgrunden till satsningen är de snabbt stigande sjuktalen i samhället, vilka fortsatt att öka oavsett den politiska färgen på regeringarna genom de senaste tio åren.

Inga särskilda medel till förebyggande forskning

Den förebyggande och arbetsplatsnära interventionsforskningen mot dåliga arbetsmiljöer och usla arbetsorganisationer har däremot fått stryka på foten och inte fått någon motsvarande satsning.

Detta trots att antalet anmälda arbetsskador och arbetssjukdomar under de senaste tio åren ökat med 6 700, från 48 298 till 54 998, enligt Arbetsmiljöverket.

Det är regeringen och inte Forte självt som styr inriktningen mot rehabilitering medan den förebyggande forskningen fått lunka på i gamla fotspår.

Allt fler blir sjuka på grund av miljön på arbetsplatserna.
Foto: Jonas Ekströmer / TT

Fördelningen har svängt

För tio år sedan gällde 80 procent av Fortes forskningsprojekt förebyggande studier mot dåliga arbetsmiljöer och usla arbetsorganisationer, medan 20 procent handlade om rehabilitering. Därefter har fördelningen successivt svängt.

I år, 2020,  gäller 30 procent av projekten den förebyggande forskningen medan 70 procent handlar om rehabilitering. Men den har, trots ökningen på 50 procent, inte satt några synbara spår ute på arbetsplatserna. Drygt 115 000 fler människor är sjukskrivna i dag jämfört med för 10 år sedan.

Kostnaderna för sjuk- och rehabiliteringspenningen har under samma tid stigit med 14,5 miljarder kronor – från 22, 9 miljarder år 2009 kronor till 37, 4 miljarder kronor år 2019.

Statssekreterare: Regeringen gör mer

Roger Mörtvik, statssekreterare på Socialdepartementet, menar att regeringen gör mycket mer för att förebygga dåliga arbetsmiljöer än vad som avspeglas i Fortes verksamhet och vill vidga frågan.

–  Regeringens arbete bygger på en tydlig arbetsmiljöstrategi och att vi har ett stort antal myndigheter som arbetar förebyggande och ska se till att de som blir sjuka kommer tillbaka till arbetet. Framför allt handlar det om hur vi ska göra för att bryta ohälsan. Här har även arbetsmarknadens parter en viktig roll, menar han.

Men med regeringens stora satsningar på rehabilitering kan det synas som att vänta tills skadan redan är skedd och sedan sätta plåster på såren – istället för att ändra på de arbetsförhållanden som orsakar skadorna och sjukdomarna?

– Nej, om forskningen om rehabilitering ska bli effektiv måste det till ett samarbete med arbetsplatsen för att förbättra arbetsmiljöerna och arbetsplatserna, säger Roger Mörtvik.

Enligt regeringens och Roger Mörtviks synsätt, är det alltså rehabiliteringsforskningen som ska leda till bättre arbetsmiljöer. Och det är därför man viktar forskningspengarna 30/70 mellan rehabilitering och förebyggande forskning.

Rehabiliteringsforskningen lär inte kunna leda till bättre arbetsmiljöer.

Forskare kritiska

Mörtvik får dock inget medhåll från en av de mest framstående arbetslivsforskarna i Sverige:

– Rehabiliteringsforskningen lär inte kunna leda till bättre arbetsmiljöer. Den kommer ju alltid efter försämringarna i arbetsmiljön och de flesta forskare tycker att intervention är viktigare än rehabilitering i forskningen. Interventionen är det man behöver för att genomföra förändringar och nya idéer i arbetslivet. Den förebyggande interventionsforskningen har alltid varit viktigast, men också svårast eftersom den kräver väldigt mycket jobb och fotarbete.

Det säger professor Torbjörn Åkerstedt på KI, Karolinska Institutet, ansedd arbetslivsforskare som bedrivit forskning i ämnet ända sedan 1970-talet.

– Det är lättare att ta reda på att något är ett problem än att åtgärda det, men det har alltid varit svårt att få tillräckligt mycket interventionsforskning för att genomföra åtgärder mot dåliga arbetsmiljöer. Det måste till mer pengar för det. Men på Forte har medlen till den förebyggande interventionsforskningen minskat hela tiden de senaste 10 åren, säger Torbjörn Åkerstedt.

Jag tycker inte att Forte ska ha så många passiva utlysningar där forskare söker anslag, utan själva efterlysa rena interventionsprojekt – alltså sådana som kan bedrivas ute i verkligheten för att avslöja och motverka dåliga arbetsmiljöer.

För lite forskning ute i verkligheten

Irene Jenssen är professor vid Enheten för interventions- och implementeringsforskning inom arbetshälsa på KI. Hon är en ledande forskare i fronten för den arbetsplats- och verklighetsförankrade forskningen i Sverige och anser att Forte borde satsa mer på forskning som avslöjar bristfälliga miljöer.

– Jag tycker inte att Forte ska ha så många passiva utlysningar där forskare söker anslag, utan själva efterlysa rena interventionsprojekt – alltså sådana som kan bedrivas ute i verkligheten för att avslöja och motverka dåliga arbetsmiljöer, säger Irene Jenssen.

– Men väldigt få forskare arbetar med den sortens forskning. Majoriteten undersöker vilka risker det finns på arbetsplatserna, men det är inte samma sak som intervention, alltså att forskarna lägger sig i vad som sker direkt på arbetsställena.

Hon fortsätter:

– Vi måste jobba på ett annat sätt, involvera arbetsgivare och facket för att få komma in på arbetsplatserna, speciellt i  förebyggande syfte. Vi kan inte bedriva implementeringsforskningen annars, menar Irene Jenssen.

Samtidigt måste forskarna bli bättre på att övertyga arbetsgivare om nyttan med forskningen.

– Men många arbetsgivare är rädda för att det blir störningar och otrevligheter om de släpper in forskare på arbetsplatsen. Då blir det så lite forskning inom det förebyggande arbetet att vi får en mix med både rehabilitering, riskbedömningar och praktikplacerad forskning i en enda röra, berättar Irene Jenssen och tillägger: Den verklighetsnära forskningen behöver betydligt större satsningar nu när arbetsskador och arbetssjukdomar ökar så mycket.

Bill Erlandsson
5 feb 2020
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan