När Finansförbundet undersökte sina medlemmars kompetensutveckling 2016 överraskades förbundet av hur få av medlemmarna som verkligen fick en planerad och fullt genomförd kompetensutveckling under ett år. Visserligen hade två tredjedelar fått någon typ av kompetensutveckling under det senaste året, något som Finansförbundet ser som ett utslag av införandet av en rad nya regler i finanssektorn efter finanskrisen. Men endast hälften av medlemmarna hade någon individuell plan för kompetensutveckling, och i 40 procent av fallen hade planerad kompetensutveckling ställts in.
Det är inte självklart att finanssektorn skulle vara representativ för övriga arbetsmarknaden. Men när Arbetsvärlden tittar närmare på några andra privattjänstemannaförbunds undersökningar, syns likartade mönster:
Trots alla debatter och slutsatser om vikten av livslångt lärande och ständig kompetensutveckling tycks en planerad och fullt genomförd kompetensutveckling vara mycket begränsad. Resultat tyder på att en minoritet av privattjänstemännen får detta, och inom Unionen så få som 15 procent.
Samma mönster hos andra grupper
2017 undersökte både TCO-förbundet Unionen och Sveriges Ingenjörer inom Saco medlemmarnas kompetensutveckling. Förbundens undersökningar visar att 40 procent respektive 30 procent av tjänstemännen inte ansåg sig ha fått någon kompetensutveckling under det senaste året.
Fackförbunden har slutit kollektivavtal med arbetsgivarna som reglerar hur arbetsgivarna och medarbetare ska jobba med kompetensutvecklingsfrågan. Årliga utvecklingssamtal ska leda till utvecklingsplaner.
Men Unionens kompetensutvecklingsbarometer 2017 visar på samma problem som Finansförbundets undersökning året innan: 40 procent av de som hade fått kompetensutveckling saknade egentligen någon plan för det. Eftersom 40 procent av medlemmarna samtidigt inte hade fått någon kompetensutveckling alls under det senaste året, skulle det innebära att endast en dryg tredjedel i breda grupper av privattjänstemän får en planerad kompetensutveckling.
Kvar blir en liten grupp tjänstemän – cirka 15 procent – som verkligen får en planerad och fullt genomförd kompetensutveckling.
Ännu färre får en fullt genomförd kompetensutveckling. Det är vanligt att man ställer in eller skär ner det som har planerats. Unionens undersökning visar att de som verkligen får en planerad kompetensutveckling i 60 procent av fallen har fått mindre än som var planerat från början.
Så i Unionens undersökning blir en liten grupp bland tjänstemännen kvar – knappt 15 procent – som verkligen får en planerad och fullt genomförd kompetensutveckling.
Sveriges ingenjörer organiserar en tekniktät och efterfrågad yrkesgrupp på arbetsmarknaden: civilingenjörer och högskoleingenjörer. Varje år undersöks medlemmarnas kompetensutveckling i samband med en bredare medlemsundersökning.
Fram till och med 2015 svarade runt 40 procent av medlemmarna att man inte hade fått någon kompetensutveckling alls i form av ett strukturellt lärande under det senaste året.
Omfattningen ligger på ungefär samma nivå genom åren. Men i den senaste medlemsenkäten, från 2017, svarar en mindre andel än tidigare – 31 procent – att de inte har fått någon kompetensutveckling.
Utvecklingen är något motsägelsefull. För samtidigt som något fler av ingenjörerna verkar få kompetensutveckling nu jämfört med för några år sedan, har de förtroendevalda inom Sveriges Ingenjörer blivit mer bekymrade. När förbundet frågade de förtroendevalda 2017 om företagens kompetensutveckling fanns en övervikt av förtroendevalda som ansåg att insatserna har minskat under de senaste fem åren, inte ökat.
Lisa Bondesson, chef för medlemsutveckling på Sveriges Ingenjörer tolkar det som ett uttryck för ett starkt förändringstryck i omvärlden.
– Det kanske är där förändringen har skett. Med det menar jag den internationella konkurrensen i världen. Om man bara backar 10 år var de flesta andra länder långt efter oss i teknisk utveckling, även vad gäller utbildning. Men nu har många kommit ikapp och en del förbi. Det kan prägla de förtroendevaldas svar då behovet har ökat men omfattningen är hyfsat konstant.
Bristen på tid sätter krokben. Och det är inte i första hand arbetsgivarna som gör bedömningen, utan de anställda själva.
Något annat som har förändrats i Saco-förbundets undersökning är orsaken till att kompetensutveckling uteblir. Brist på pengar har tidigare varit en av de vanligaste orsakerna. Men i den senaste undersökningen var det bara drygt en tiondel som angav det som anledning.
I stället är det nu främst bristen på tid som sätter krokben. Och det är inte i första hand arbetsgivarna som numera gör bedömningen att tiden inte räcker utan de anställda själva. I Unionens undersökningar syns liknande tecken: en ökande andel medlemmar ser kompetensutvecklingen i första hand som ett eget ansvar, och inte arbetsgivarens.
– Jag tolkar det som att det egna ansvaret har ökat jämfört med tidigare, säger Lisa Bondesson på Sveriges Ingenjörer. Man tycker sig ha ett större eget ansvar för kompetensutvecklingen.
Det ansvarstagandet kan i värsta fall fungera kontraproduktivt, om det samtidigt reser hinder mot att erkänna sina egna behov av kompetensutveckling, menar hon.
– Om det egna ansvaret ökar, finns risk att man också i ökad grad undviker säga att man behöver fylla på kunskaperna. Av rädsla för att ses som utdaterad.
Vidareutbildning på eget ansvar

Unionens ordförande Martin Linder. Foto: Ewa Persson
I förra veckan presenterade Unionen en ny Novus-undersökning bland drygt 2 000 privattjänstemän, den här gången om vidareutbildning. Den visar att 43 procent tror att de kommer att behöva en vidareutbildning under sitt arbetsliv som inte arbetsgivaren står för. Många anser sig behöva utbildningen inom de närmaste tre åren.
– Det är intressant att så många anser sig behöva en utbildning som de inte tror att de ska få av sin arbetsgivare. Där skulle vi behöva grotta lite mer i svaren, för att förstå hur mycket av det som beror på att arbetsgivaren inte gör det i dag som man borde göra, säger Unionens ordförande Martin Linder till Arbetsvärlden.
Det var ju en av anledningarna till att vi ledde förhandlingarna för några år sedan för att bygga upp en stor kompetensstiftelse
Men, konstaterar han, genom åren som Unionen har undersökt privattjänstemännens kompetensutveckling ökar andelen som säger att de inte får det man behöver av sin arbetsgivare, och slutsatsen blir att det sker alldeles för lite av strukturerad, planerad kompetensutveckling för de breda grupperna tjänstemän.
– Det är nästan som en naturlag i arbetslivet: när det finns tid till kompetensutveckling saknas pengar, och när det finns pengar saknas tid. Det är en utmaning att hantera det, och det var ju en av anledningarna till att vi ledde förhandlingarna för några år sedan för att bygga upp en stor kompetensstiftelse som byggde på att finansiera kompetensutvecklingen kollektivt. Då flyttar man risken från den enskilda arbetsgivaren.
Det är en överlevnadsstrategi för mig som arbetsgivare att se om jag kan satsa på de jag redan har i företaget
Under sommarens politikervecka i Almedalen talade många arbetsgivare, både näringslivets branschföreträdare och arbetsgivare i offentlig sektor, om den stora kompetensbristen. Alla tycks ha svårt att hitta tillräckligt med rätt kompetens och alla anser att digitaliseringen gör bristen ännu större.
– Men så mycket folk finns inte tillgängligt – vi kommer att ha krig om dem. Därför är det en överlevnadsstrategi för mig som arbetsgivare att se om jag kan satsa på de jag redan har i företaget, och få dem att flytta på sig internt. Det kan bli en konkurrensfördel.
När Unionen nu i valtider undersöker yrkesverksammas möjligheter till vidareutbildning, vänder man sig i första hand till politikerna med resultatet och ställer fyra huvudkrav på politiken: Anpassa studiemedelssystemet så att det passar vuxna studenter, sätt press på lärosätena så att de tar fram fler utbildningar som passar yrkesverksamma, se till att även Yrkeshögskolan ger plats för kortare utbildningar och kurser samt utveckla och öka valideringen.
– Men det ska inte tas som intäkt för att vi som parter inte behöver göra någonting, vi behöver göra både och, understryker Martin Linder.
Hur ska samhället komma till skott med verkliga förändringar? Behovet av både kompetensutveckling och ett mer anpassat utbildningssystem för yrkesverksamma har ju diskuterats i många år utan att det ännu har förändrats på allvar?
– Tyvärr kanske man måste få en tillräcklig krismedvetenhet om att det på bredden är väldigt många som i den digitala revolutionen kommer att behöva kompetensutveckling för att kunna finnas kvar på arbetsmarknaden. Jag gillar inte att måla upp den bilden, men efter att vi har haft en situation med god arbetsmarknad kommer de här förändringarna inom ett antal år. Och då är det bättre att vi är proaktiva och kan förbereda oss, medan vi har tid.