I dag skriver de flesta stora tidningar, däribland SvD och DN att Finland inför medborgarlön. Men om det finska försöket att skapa incitament till att jobba mer ska betraktas som en medborgarlön så har begreppet tappat all mening.
De flesta av oss tänker på medborgarlön som en ersättning till alla vuxna medborgare som ska göra det möjligt att föra en dräglig tillvaro utan att känna sig pressad att ta ett jobb. Det är alltså en ersättning större än dagens ekonomiska bistånd på cirka 8 000 kronor i månaden (där kommuner i praktiken har mycket svårt att ställa krav på arbete) som vi talar om.
Argumentationen för medborgarlön – eller basinkomst – från vänster brukar handla om att människor ska kunna gå ner i arbetstid eller helt sluta arbeta, för att det betraktas som etiskt riktigt att inte kräva att alla arbetar eller för att det är rättvist att dela på jobben i tider av arbetslöshet. Från höger framförs argumentet att det minskar administrationen och behovsprövningen vid utbetalande av transfereringar.
I motsats till detta går det finska experimentet ut på att människor ska förmås att ta ett arbete. De två partierna som aktivt förespråkar förslaget, Sannfinländarna och Centern, antar att ett hinder för att ta jobb är i dag att den extra löneinkomsten inte är tillräckligt stor i förhållande till den ersättning som man går miste om. Genom att den arbetslösa nu får behålla ersättningen ska den ekonomiska vinsten att ta ett jobb stärkas. En person med basinkomst kan också tänkas vara mer benägen att ta ett jobb med relativt låg lön.
Resonemanget kan alltså jämföras med den förra svenska alliansregeringens argument för sänkt a-kassa och jobbskatteavdrag: genom att sänka ersättningar och öka inkomsten av arbete skulle den ekonomiska vinsten av att ta ett jobb öka.
Argumentationen är alltså helt motsatt de flesta basinkomstförespråkares.
Ersättningen i det finska experimentet begränsar sig också till ungefär 5 500 kronor i månaden, det vill säga lägre än det svenska ekonomiska biståndet.
Det finska experimentet begränsar sig också till en liten del av de arbetslösa: 2 000 slumpvis utvalda personer med arbetslöshetsersättning. Detta för att få ett relevant forskningsurval. Det är alltså ingen generell reform. Experimentet begränsar sig också i tid till två år. Kostnaden för de 2 000 personerna under två år beräknas bli 700 miljoner kronor för den finska staten.
Denna sista punkt, kostnaden, förklarar också varför inget demokratiskt land har varit i närheten av att införa generell medborgarlön. Om vi skulle ge alla personer i Sverige över 20 år 15 000 kronor i månaden skulle detta utgöra en kostnad på nästan 70 procent av alla offentliga utgifter. Det motsvarar utgifterna för samtliga transfereringar, hela utbildningssektorn och hälso- och sjukvården. Om vi endast skulle avskaffa alla transfereringar skulle vi landa på i runda slängar 7 000 kronor per person – knappast en dräglig levnadsnivå. Det förutsätter också att skatteintäkterna inte minskar, det vill säga att människor inte väljer att sluta jobba, vilket ju är syftet med reformen.
Man kan kalla det experimentet i Finland för mycket, men en medborgarlön så som vi vanligtvis tänker på begreppet är det inte.