”Vi är inte konsumenter i förhållande till välfärden, vi är medborgare”. Ska man sammanfatta den pågående politiska holmgången om den fråga som kallas ”vinster i välfärden”, är det den här sentensen som det handlar om. Meningen står inledningsvis i den rödgröna överenskommelse som slöts efter valet 2014 och som så småningom har lett till konkreta förslag i en gedigen statlig utredning – ”Ordning och reda i välfärden”.
De allra flesta i Sverige tycker inte att skattefinansierade välfärdsverksamheter ska utgöra ett vattenhål för obegränsad privat profit. Det hänger nog i grunden ihop med en mer eller mindre intuitiv förståelse för att detta är själva kärnan av samhällelig välfärd – att slippa vara konsument och upphöjas till medborgare, när behoven väl gör sig påminda.
”Det finns ingen bestämmelse om att restaurangnäringen ska främja jämlikhet i levnadsvillkor.”
Det här är till och med kodifierat – alltså nedskrivet i gällande lag. Sålunda står det till exempel i Hälso- och sjukvårdslagen: ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. […] Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.” Eller i Socialtjänstlagen: ”Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet [och] jämlikhet i levnadsvillkor”. Och Skollagen: ”En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.”
När vi är konsumenter på resebyrån vet vi att den som har störst behov av solsemester inte av det skälet ges företräde. Det finns ingen bestämmelse om att restaurangnäringen ska främja jämlikhet i levnadsvillkor. Ej heller finns det lagar och förväntningar som kräver av klädbutiken att i sitt utbud eller sina försäljningsråd uppväga kundernas skilda förutsättningar att inhandla och bära produkterna.
”De kommersiella bolagen hittar sätt att tjäna pengar – det är deras uppgift.”
Vi vet redan vad som händer när vinstmotivet släpps loss i välfärden. De kommersiella bolagen hittar sätt att tjäna pengar – det är deras uppgift. I den ”marknadsmiljö” som skattefinansierad välfärd erbjuder, kan detta betyda att skolor ser till att sätta omotiverat höga betyg för att stärka sin konkurrenskraft, att vårdcentraler etableras där patienterna är friskast, eller att pengar avsedda för utsatta barn på hbv-hem kanaliseras till lyxbilar för företagsamma entreprenörer.
”Att vara medborgare i förhållande till välfärden betyder att vi eftersträvar att bjuda varandra på det bästa vi som samhälle kan organisera.”
Tanken att dessa drivkrafter ska tämjas genom diffusa ”kvalitetskrav”, kombinerat med byråkratiska kontrollmekanismer vilkas storlek och kostnader man ogärna preciserar, är i bästa fall naiv. De som idag med näbbar, klor och miljontals lobbykronor försvarar den fria dragningsrätten på offentliga medel, slåss i praktiken för ett systematiskt undergrävande av den medborgerliga relationen till välfärden.
Att vara medborgare i förhållande till välfärden betyder att vi eftersträvar att bjuda varandra på det bästa vi som samhälle kan organisera. Det är inte lätt, det kommer aldrig att vara problemfritt. Men det är något annat än att vara konsument. Och det är en kärnfråga värd att kämpa för.