I veckan startar Europafacket en kampanj som man kallar ”Europa behöver en lönehöjning”.
Kick-offen var en konferens i Bryssel i veckan där bland andra arbetsmarknadsministrarna från Slovakien, Luxemburg och Portugal uttalade sitt stöd för löneökningar.
Arbetsvärlden talade med Europafackets generalsekreterare Luca Visentini, som menar att tillfället för en kampanj är väl valt och att EU:s institutioner nu har börjat svänga om den ekonomiska politiken.
Varför startar ni den här kampanjen?
– Alla fack i Europa har ställt sig bakom den här kampanjen på vårt möte för några månader sedan. Syftet är att stärka kollektivt förhandlade löner, att höja löner i länder där de är låga för att nå konvergens i Europa, och att höja minimilöner där de existerar. Dessa är våra huvudbudskap.
– Höjda löner har sedan en lång tid tillbaka betraktats som en fiende till ekonomin, till hållbar tillväxt och till ökad sysselsättning. Ökade löner ansågs döda produktivitet, konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning. Men om vi ser på vår analys som vi gjort med OECD-data så är sanningen motsatsen. Att sänka löner och motarbeta kollektiva löneförhandlingar, vilket skett i flera europeiska länder, leder till lägre löner men också till deflation, stagnation, låga nivåer på produktivitet och innovationer. Vi måste alltså röra oss mot högre löner för att öka tillväxten.
”Det var en framstöt från de europeiska institutionerna för att se till att löner minskade, att konkurrens ökade genom billigare arbetskraft.”
Ska man skylla den nuvarande utvecklingen på globalisering eller på institutioner och politiska beslut?
– Det är en blandning. Och det skiftar mellan olika grupper av länder. Det finns länder där lönerna ökat något, särskilt minimilönerna, som i Östeuropa. Ibland kan det vara 20 eller 30 procents ökningar. Men vi talar fortfarande om minimilöner på en och en halv eller två euro per timme. De här länderna är fortfarande låglöneländer eftersom de har använt låga löner för att tävla både internationellt och på EU:s inre marknad. I de här länderna berodde de låga lönerna mest på globalisering och intern och extern konkurrens.
– Men i Väst-, Nord- och Sydeuropa berodde de låga lönerna på en felaktig reaktion på den europeiska ekonomiska krisen. Till exempel på den europeiska planeringsterminen (som genom nationella rekommendationer ska samordna de europeiska ekonomierna). Det var en framstöt från de europeiska institutionerna för att se till att löner minskade, att konkurrens ökade genom billigare arbetskraft.
– Löner sänktes i offentlig sektor och genom att man förstörde institutioner för kollektiva avtalsförhandlingar. I hela södra Europa var det så, Portugal, Spanien, Grekland men också i Irland och delvis i Frankrike och Belgien.
– I Tyskland introducerades istället en återhållen löneutveckling genom att fragmentera sektorer och se till att exportsektorn kunde konkurrera på en global nivå medan resten av ekonomin straffades. EU:s institutioner rekommenderade Tyskland att höja löner, men de följde inte alls rekommendationerna, vilket ytterligare ökade obalanserna.
”Ni i Sverige har en helt annan riktning i den makroekonomiska policyn”
– I Norden är situationen annorlunda. I Sverige gick lönerna inte ned. Utvecklingen efter krisen var helt annorlunda än i resten av Europa. Sverige har ett så starkt system för ett socialt partnerskap, för kollektiva löneförhandlingar och för regeringens investeringar i ekonomin, så här fanns en helt annan agenda.
– Vi ser det svenska exemplet som en god jämförelse. Eftersom ni i Sverige har en helt annan riktning i den makroekonomiska policyn: mer investeringar, högre löner, konkurrenskraft baserad på innovation, på investeringar, på produktivitet, istället för på lägre arbetskostnader.
– Det är tydligt att vi har en stark polarisering i Europa. Den svenska modellen har visat sig vara mer framgångsrik i ekonomiska termer. Den här progressiva modellen har skapat fler jobb och bättre tillväxt.
– Så lägre löner är inte lösningen utan på grund av globalisering, EU:s landspecifika rekommendationer och åtstramningspolitiken så har lönerna minskat i sju, åtta år nu i Europa. Resultatet är en katastrof för den europeiska ekonomin.
”Kommissionen och Rådet, och ibland även IMF, kringgick reglerna och intervenerade mycket aktivt och starkt i de nationella lönesättningssystemen.”
Hur agerade EU:s institutioner för att sänka löner?
– Detta är en stor paradox eftersom enligt fördraget så kan europeiska institutioner inte lägga sig i lönesättning på den nationella nivån. Men Kommissionen och Rådet, och ibland även IMF, kringgick reglerna och intervenerade mycket aktivt och starkt i de nationella lönesättningssystemen. Man kallade det rekommendationer men de var bindande eftersom det land som inte accepterade, inte fick några pengar för att rädda banker, eller återbalansera sin budget eller betala sina lån. Så det var en sorts utpressning. Och det huvudsakliga innehållet i de här rekommendationerna vara alltid: sänk lönerna, försämra de sociala skyddsnäten, och montera ned kollektiva avtalsförhandlingar.
”Det finns många länder i Östeuropa som verkligen är trötta på att vara låglöneländer.”
– Idag ser vi en ganska signifikativ förändring i berättelsen som kommer från de europeiska institutionerna. Institutionerna börjar inse att de troligen hade fel. Och att insisterandet på lägre löner inte producerade rätt resultat.
– I sin årliga översikt 2017 är Kommissionen tydlig med att vi har en efterfrågebrist och att vi måste börja höja löner i alla länder där vi har manöverutrymme. Och vi behöver återintroducera kollektiva avtalsförhandlingar och centralisera förhandlingarna mellan sektorer.
– Det här är goda nyheter från fackens synpunkt. Därför tror vi att det här är helt rätt tillfälle för vår kampanj. Det finns många länder i Östeuropa som verkligen är trötta på att vara låglöneländer. De vill verkligen börja processen för lönekonvergens. Ministrarna från Polen, Tjeckien, Slovakien och Bulgarien bekräftade detta på vår konferens. Det finns positiva element som kan leda till en förändring.
”Endast i ett land vill facken ha återhållsamma löneökningar och det är Finland.”
Är facken medskyldiga till fokuset på en exportledd ekonomi med låga lönekostnader?
– Det har varit så i vissa länder. Tyskland började med återhållen löneutveckling i Europa och även de tyska fackföreningarna accepterade detta. Men nu har de ändrat sig och det är ingen slump att DGB (Tysklands tyngsta centralorganisation) beslöt sig för att entusiastiskt ansluta sig till vår kampanj. De är övertygade om att även de måste starta en process för löneökningar.
– Endast i ett land vill facken ha återhållsamma löneökningar och det är Finland. Men Finland har en mycket speciell situation. De möter en strukturkris efter utvecklingen i Nokia och att skogssektorn har kollapsat de senast åren, så de behöver hitta en väg ur den situationen.
Hur ska facken praktiskt få till löneökningar?
– Problemet är vilka konkreta verktyg vi behöver för att få till löneökningar. Kollektiva avtalsförhandlingar är det första. I Väst existerar de fortfarande. De kan ha blivit decentraliserade men det finns en struktur. Men i Öst finns ingen kollektiv avtalsförhandling alls. Så tillsammans med de europeiska institutionerna, regeringarna och parterna bör vi stödja ett legalt system för kollektiva avtalsförhandlingar. Vi diskuterar det med Kommissionen eftersom vi behöver det verktyget för att få igång en lönekonvergens i Europa.
Om lönerna börjar öka, kan inflationen komma tillbaka på alltför höga nivåer?
– Vi behöver inflation i dagsläget. Inflationen bör ligga på två procent. Det finns för tillfället ingen risk alls att få för hög inflation. Löneökningar kan hjälpa ECB att nå inflationsmålet.
”Regionerna där högerextrema växer inte är områden där det finns fler invandrare.”
Har facken en roll för att bekämpa den ökande högerextremismen och populismen?
– Om vi ser på den högerextrema rörelsen eller populismen är det tydligt att de använder invandringen som argument för att växa. Men på resultaten i regionala val, inklusive den brittiska Brexitomröstningen, kan du se att regionerna där högerextrema växer inte är områden där det finns fler invandrare. Istället är det områden där du har mer arbetslöshet, mer social exkludering, mer fattigdom. Den sociala situationen är nyckeln som öppnar för ökad populism och främlingsfientlighet.
– Från fackföreningarnas perspektiv är det enda sättet att övertyga arbetare om att bli mer progressiva att förse dem med ett bra jobb, en framtid för familjen, bättre lön och bättre socialt skyddsnät. Det här är det enda sättet att försäkra dem. Det är verkligen en skyldighet och ett ansvar för facket att förse dem med lösningar på deras dagliga problem: att ha ett bra jobb, bra lön, bra utbildning, bra välfärd och en bra framtid för dig själv och dina barn. Det enda sättet att motverka högerextremism är att komma tillbaka till de här grundläggande frågorna och att nå resultat.
Om lönerna höjs, kan vi någonsin komma tillbaka till de höga tillväxtnivåerna under efterkrigstiden?
– I väldigt få länder är tillväxten tillfredsställande idag. I Sverige, i någon mån i Tyskland. Men vi är inte förbi krisen. Det enda sättet att nå en mer robust tillväxt är att ändra makroekonomisk policy. Vi fokuserar på löner och investeringar för de är pelarna för att nå en mer robust tillväxt. I dagsläget är det här tyvärr inte i det läget. Det finns fortfarande saker att göra.