”När jag talar med näringslivet så säger de att kostnaderna att anställa är för höga.” Den typen av argument hör man rätt ofta i debatten. Till exempel från företrädare från Centern och Liberalerna som vill sänka arbetsgivarkostnader och slopa las.
Det är också mest arbetsgivarorganisationerna själva som tydligt argumenterar för till exempel drastiskt ökad privatisering av Arbetsförmedlingen. Centerns och Liberalernas kraftiga omstöpning av AF ligger helt i linje med Almegas förslag.
Forskningsläget, eller ska vi kalla det ”verkligheten”, är naturligtvis mycket mer komplicerad. Är det så att små och medelstora företags lönsamhet verkligen är så dålig att anställningskostnader håller på att knäcka dem? Mycket lite tyder på det. Är det så att forskningen ger stöd för att lägga ned Arbetsförmedlingen och ersätta matchningen med privata aktörer?
I somras presenterade den centerpartistiskt finansierade tankesmedjan Fores en rapport om Arbetsförmedlingen. Slutsatsen var att det var bäst att låta bli drastiska förändringar av Arbetsförmedlingen under kort tid. Repliken kom snabbt från arbetsgivarorganisationerna själva som naturligtvis gärna snabbt vill öppna upp en stor ny marknad.
”Vi har nu en historisk möjlighet att liberalisera arbetsmarknaden”, säger liberala politiker och låter som ekon av Svenskt näringslivs debattartiklar.
Enligt forskaren som skrivit för Fores, Bruno Crépon – som är en av de ledande forskarna i Europa på området, finns inget som visar att privata arbetsförmedlare generellt skulle vara bättre än statliga. En åsikt som backas upp av de svenska professorerna Lars Calmfors och Anders Forslund. Däremot finns både potentiella för- och nackdelar med ökad privatisering. Kostnader kan sänkas (det som ofta benämns ”innovation”) men å andra sidan finns risker, som alltid med privatiseringar. Några risker som Arbetsvärlden uppmärksammat i föregångsländerna Australien och Storbritannien är att tjänsterna kan utarmas i glesbefolkade områden, lönerna och kompetensen försämras hos arbetsförmedlarna, kunderna erbjudas okvalificerade jobb och tjänsterna inriktas mot ”enkla fall” som står närmast arbetsmarknaden. Har man få aktörer uppstår oligopol och svårkontrollerade underleverantörer. Har man för många leverantörer går de inte att kontrollera. Kanske går det ändå att privatisera, men de här problemen som drabbat föregångarna skulle då behöva hanteras.
”Vi har nu en historisk möjlighet att liberalisera arbetsmarknaden”, säger liberala politiker och låter som ekon av Svenskt näringslivs debattartiklar. Stora och svepande reformer är förstås lockande. Det kan ge stora marknader snabbt. Forskare vill i stället av naturliga skäl laborera med små förändringar och utvärdera innan man går vidare. Det kan tyckas som en rimlig metod när man ska göra samhällsförändringar. Ett tankesätt som borde omfamnas även av politiker.
I Australien, där hela system ändrades kvickt, kallar fackföreningarna nu arbetsförmedlingssystemet rasistiskt. Storbritannien valde trots sänkta kostnader att som planerat avsluta sitt experiment med privat arbetsförmedling 2017. Kvar blev endast en mindre del som fokuserar på funktionshindrade.
Inom arbetsrätten betalar i dag arbetsgivarna för flexibilitet i turordningsreglerna med de framgångsrika omställningsorganisationerna som Sverige har och som världen avundas oss. Utan turordningsregler riskeras detta omställningssystem. Någon annan än arbetsgivarna bör då betala för omställning. Det tycks inte som om Centern och Liberalerna har funderat närmare kring detta.
Näringslivet vill sänka sina kostnader. Naturligtvis finns inget fel i det. Men politiker som drastiskt vill lägga om kursen för arbetsförmedling och arbetsrätt, borde ha bättre argument än att man har ”talat med näringslivet”.