Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Annie Lööfs kravlista är som hämtad från 80-talet Annie, 80-talet ringde och ville ha tillbaka sin kravlista på ekonomiska strukturreformer. Foto: TT

Krönika Annie Lööfs kravlista är som hämtad från 80-talet

Krönika Svensk ekonomisk debatt är ofta banal. Liberalers naiva marknadstro delas inte av någon längre. Och Vänsterpartiets idé att socialisera leksaksindustrin gör att de inte kan tas på allvar, skriver Per Lindvall.
5 Dec 2018

Centerns kravlista på ”strukturreformer” för att släppa fram en socialdemokratisk regering är som hämtade ur Internationella Valutafondens IMFs krav på reformer för latinamerikanska krisekonomier på 80-talet. Detta enligt den enkla mall som kallades ”Washington Consensus”. Problemet är bara att inte ens IMF tror på detta nyliberala recepts helbrägdagörande kraft längre.

Den svenska ekonomiska diskussionen är ofta banal. I ena hörnet har vi en borgerlig så kallad allians, eller vad det nu är, som säger sig bedriva en ”sund” ekonomisk politik.  Deras beskrivning av denna ”sundhet” följer ett enkelt axiom, eller mera korrekt en dogm, ”mera marknad och mindre politik”. På så sätt skapar vi utveckling, ”dynamik”, som får ekonomin, ”hela kakan”, att växa. Där med kan vi lägga diskussioner om fördelningspolitik åt sidan.

Socialdemokraterna tycks oförmögna att formulera tydliga motargument. De verkar helt enkelt sakna självförtroende.

I ett annat hörn har vi en socialdemokrati, som lite mera halvhjärtat också har köpt en del av det nyliberala tankegodset, som exempelvis att ”överskott i statsbudgeten” är utmärkande för en sund ekonomisk politik, men som ändå bromsar och känner att det kanske inte alltid blev så bra.

Men socialdemokraterna tycks oförmögna att formulera tydliga motargument. De verkar helt enkelt sakna självförtroende och har glömt sina egna lärofäder, som finansminister Ernst Wigforss, vilken på 30-talet tillämpade Keynes lärosatser innan denne hade satt dem på pränt.

I det fjärde hörnet har vi den bruna kraften i svensk politik, Sverigedemokraterna, som egentligen inte har någon egen ekonomisk politik.

I ett tredje hörn har vi ett vänsterparti som ibland lyckas formulera en trovärdig motbild, som det tydliga motståndet mot vinster i välfärden, förslaget på att begränsa de svenska bankernas ”övervinster” på sina bolån, efter finsk modell. Men man kan alltid bortse från detta vänsterpartiet för att de i sitt partiprogram fortfarande har idéer om att socialisera allt från just dessa banker till livsmedels- och även leksaksindustrin.

I det fjärde hörnet har vi den bruna kraften i svensk politik, Sverigedemokraterna, som egentligen inte har någon egen ekonomisk politik, men som uppenbarligen har fått komma in i Svenskt Näringslivs finrum och prata ekonomi. För SD verkar mest ha tagit fasta på ordet svenskt i Svenskt Näringsliv eftersom de köpt allt som kommer därifrån. Delar av svensk borgerlighet, som Dagens Industris ledarsida, tror sig därmed ha skapat en ”nyttig idiot” för att kunna genomföra dessa marknadsliberala reformer som ska lösa allt.

Men man kan gå igenom hela Centerns så kallade kravlista, som marknadshyror som lösning på bokrisen, sänkta skatter för bolag och företagare som kommer att öka skatteintäkterna, ökad ”valfrihet” och mera vinster i välfärden som ska lyfta dessa sektorers nyttoskapande, och inte minst mera avreglering av arbetsmarknaden, utan att de med någon självklarhet gör världen eller Sverige mera ”dynamiskt” och bättre med ekonomiska mått.

Den som exempelvis vill läsa mer om en annan sida de makroekonomiska konsekvenserna av en mera avreglerad arbetsmarknad kan exempelvis läsa denna rapport av IMF. Rapporten har direkt bäring på den svenska debatten om nyttan av mera avregleringar av arbetsmarknaden. I rapporten konstateras att avregleringar av arbetsmarknaden, som har haft intentionen att ”boosta” produktivitet och sysselsättning, har lett till motsatsen. Avregleringarna har påtagligt bidragit till att minska löneandelen i det samlade förädlingsvärde, till förmån för kapitalavkastning. Ökade möjligheter att ”anpassa” arbetsstyrkan leder också till påtagligt lägre investeringar i vissa branscher och därmed även lägre produktivitetsökningar, samt lägre sysselsättningsgrad.

Kort sagt en ganska nyttig motbild för den som vill förhandla med centern och de så kallade ”liberalerna”.

5 Dec 2018
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.