Centerpartiet och Liberalerna har, tillsammans med till exempel Almega, under många år sneglat mot Australien som ett föregångsland vad gäller privatisering av Arbetsförmedlingen. Där gjordes systemet om i slutet av 90-talet och drivs idag delvis av massor av privata utförare och organisationer, som framför allt står för jobbförmedling och arbetsträning.
En sjuksköterska kan till exempel lika gärna bli satt att jobba inom försäljning som inom vården
Och att Arbetsförmedlingen delvis ska privatiseras ses som en viktig del av januariöverenskommelsen – C och L har länge uttryckt att de vill lägga ner myndigheten och trots att Socialdemokraterna tidigare varit helt emot har de liberala partierna nu halvt fått sin vilja igenom. Även Socialdemokraterna öppnar nu för en australiensisk modell. ”Jag tror att det går att göra på ett bra sätt”, säger arbetsmarknadsminister Ylva Johansson i Ekots lördagsintervju.
Handläggarna tappar kunskaperna
Men den australiensiska arbetsförmedlingen möter stark kritik i hemlandet.
Lisa Fowkes forskar idag vid Australian National University. Innan dess har hon i över tio år verkat inom olika delar av den australiensiska arbetsförmedlingen, från handläggare till att leda en ideell organisation som erbjöd arbetsträning.
Lisa Fowkes.
– När jag började arbeta inom sektorn hade systemet bara varit privat i några år och många av de som arbetade där hade tidigare varit offentligt anställda. De hade stark yrkeskunnighet efter att ha utbildats och fortbildats under sina år där. De flesta som jobbar inom sektorn idag har ingen relevant utbildning i handläggning och är knappt kvalificerade.
– Det har funnits försök att skapa en mer professionell arbetskultur under åren, men den hårda arbetsbelastningen för de som arbetar och de låga lönerna i sektorn har gjort det omöjligt.
Rating-systemet trubbigt verktyg
En del av den australiensiska modellen som Centerpartiet och Liberalerna särskilt har lyft är det så kallade rating-systemet. Det innebär att de privata utförarna av arbetsförmedling betygssätts efter hur väl de klarar sitt uppdrag. Betygen ska kunna hjälpa arbetssökande att välja den bästa arbetsförmedlaren att få hjälp från.
När Australia Unemployed Workers’ Union, ett fackförbund för arbetslösa, i höstas undersökte hur rating-systemet upplevdes av arbetssökande visade det sig att nästan ingen av de tillfrågade ens kände till ratingen.
Det absolut viktigaste för ett företag för att kunna få ett högt betyg är att visa att arbetssökande kommer snabbt i jobb och kan behålla jobbet i 26 veckor.
Lisa Fowkes säger också att rating-systemet inte är någonting som nämns speciellt ofta, varken av kritiker eller av förespråkare av dagens modell. Men utformningen av ratingen är problematisk, enligt hennes mening. Det absolut viktigaste för ett företag för att kunna få ett högt betyg är att visa att arbetssökande kommer snabbt i jobb och kan behålla jobbet i 26 veckor.
– Det lönar sig inte att hjälpa den arbetssökande att få ett jobb som den faktiskt är kvalificerad för. En sjuksköterska kan till exempel lika gärna bli satt att jobba inom försäljning som inom vården – så länge företaget kan visa att personen snabbt fått ett jobb som den kunnat behålla i 26 veckor. Och det trots att vi har brist på sjuksköterskor i Australien.
Svårt att se en snar lösning
I december rekommenderade en expertpanel regeringen att resurser måste flyttas från korttidsarbetslösa till de som varit utan jobb en längre tid, för att kunna möta problemen på framtidens arbetsmarknad.
Att dagens arbetsförmedling inte fungerar för dem som behöver det mest är numera allmänt erkänt, säger Lisa Fowles. Men faktumet att så mycket yrkeskunskap gått förlorad i byråkratin gör att vägen till ett fungerande system är lång, säger hon.
– Det kommer att ta lång tid att få tillbaka yrkeskunnandet bland personal och att bygga upp institutioner som klarar att ge service med hög kvalitet. Det hade helt enkelt varit mycket bättre om vi hade behållit det statliga systemet, och i stället ökat samarbetet med arbetsgivare och civilsamhället.
Slår hårt mot landsbygden
Bill Browne, forskare vid tankesmedjan The Australia Institute, som bland annat skrivit rapporter för den fackliga centralorganisationen ACLU. Han menar att systemet beskrivs som rasistiskt.
– Det straffar fattiga, särskilt några av de mest utsatta grupperna i samhället: de som bor på landsbygden och urinvånare. Fackförbunden här kallar systemet rasistiskt och forskningen säger att det inte har hjälpt fler i jobb.
Arbetsträningen i den australiensiska modellen kallas Work for the Dole (ungefär ”jobba för a-kassa”). Det innebär att du efter en tid som arbetslös måste arbeta med någonting som erbjuds genom en privat utförare för att kunna få arbetslöshetsersättning. Den som uteblir från en dags arbete straffas genom indraget ekonomiskt bidrag. Tre missade dagar under en sexmånadersperiod innebär åtta veckor utan arbetslöshetsersättning. Någonting som förstärker ett utanförskap, menar Bill Browne.
80 procent av dem som berörs tillhör ursprungsbefolkningen.
– Det här slår särskilt hårt mot dem som bor på landsbygden. Människor med lite pengar äger kanske till exempel ingen bil och har då väldigt svårt att ta sig till ett arbete som ligger långt bort. De som redan är fattiga drabbas hårdast av indragna pengar. 80 procent av dem som berörs tillhör ursprungsbefolkningen.