Industripolitik är högsta mode. Statliga pengar strömmar in till privat vapenproduktion, både till Ukraina och upprustning av det svenska försvaret. Nu ska staten köpa på sig aktier i försvarskoncernen Sa ab, tycker Magdalena Andersson (S) som oroas av att företaget på sikt kan tas över av intressen som hotar dess samarbeten med staten.
Och i Norrbotten öser statliga bolagen Vattenfall och LKAB, tillsammans med SSAB, in resurser i Hybrit som ska tillverka fossilfritt stål.
Den här utvecklingen, eller i alla fall den senare i Norrbotten, stör ekonomer på näringslivets forskningsinstitut Ratio och Institutet för näringslivsforskning, som gärna drar Stålverk 80-kortet – den statliga satsning som lades på is när konjunkturen vände på 1970-talet. De spårar politikernas spenderbyxor till den italienska ekonomen Mariana Mazzucatos läror om hur den statligt styrda månlandningen gav mänskligheten oförutsedda gåvor i form av mikrochip, trådlös kommunikation och frystorkad mat. Därför, menar Mazzucato, borde nu politiken ta sig an klimatutmaningen med samma storstilade planering av samarbete mellan stat och näringsliv i en industripolitik 2.0.
Det ska väl ta ner Mazzucato på jorden och ”snöra åt kranen” för skattepengar till politikernas megalomana fantasier.
Detta är en farlig lära som kan ge politikerna megaprojekthybris, menar tre ekonomer med kopplingar till näringslivets forskningsinstutut. De har redaktörat en antologi ”Moonshots and the new industrial policy” om allt tokigt som politiker gör med skattebetalarnas pengar. Det ska väl ta ner Mazzucato på jorden och ”snöra åt kranen” för skattepengar till politikernas megalomana fantasier, som det uttrycks på boksläppsminglet. som hålls på Ratio (Där framkommer också fakta som att en av antologins redaktörer Magnus Henrekson kan vara nöjd om han får 1,5 procent av Paul Krugmans arvode för ett föredrag. Detta eftersom Krugmans och Mazzucatos teorier smeker politikernas odödlighetsprojekt medhårs, medan Henrekson istället berättar om den grå vardagen.)
Som varje skattebetalare med självbevarelsedrift känner jag sympati med grundsynen: skatt ska inte slösas på politikers odödlighetsprojekt. Jag är långtifrån såld på Hybrit. Och det är intressant att nysta i Mazzucatos idéer: exakt HUR ska egentligen staten lyckas ösa pengar över privata bolag för att lösa klimatutmaningen? Det är verkligen ingen trivial fråga.
Inte ens månlandningen finner nåd.
Tyvärr lämnas den frågan obesvarad i antologin. Bokens sammanfattning börjar istället med mer av en programförklaring: Staten ska inte använda stödsystem för att rå på ”wicked problems”, det vill säga svåra och komplicerade problem. Udden är riktad mot sociala problem som bostadsbrist. Det svenska miljonprogrammet som länge i forskningen setts som positiv, sågas nu.
I boken framkommer dock problem även inom mer tekniska sektorer. Krigssatsningar tycks kunna medföra vissa positiva spillover-effekter. Men inte ens månlandningen finner nåd. Mikrochip, trådlös kommunikation och frystorkad mat hade kunnat uppfinnas mer kostnadseffektivt än genom en månresa.
Att staten inte ska ”uppfinna” kan jag känna sympati för. Försvaret skulle säkert få mer pang för pengarna om de köpte vapen ”från hyllan” istället för att stödja kostbar utveckling av till exempel stridsflygplan.
Men vad är då författarnas egna lösningar på bostadsbrist och klimatkris? Svar: stärkt äganderätt, låga skatter, mindre trygghet på arbetsmarknaden, kortare myndighetskontrakt, ökade inkomstklyftor. Det känns lite, jag vet inte… förutsägbart?
Jag kan köpa att regeringen inte behöver uppfinna en ny typ av bostäder.
Henrekson et al. argumenterar emot klimatsatsningar eftersom svenskt stöd till etanol aldrig slog igenom. Men var det verkligen bortkastade pengar? Det är inte självklart. Jag tycker fortfarande att en grön investeringsbank kan behövas för att stödja projekt som ännu inte finansieras av marknaden.
Jag hittar inte heller argumenten emot statliga subventioner till bostadsbyggande. Men kan köpa att regeringen inte behöver uppfinna en ny typ av bostäder.
Boken är i alla fall fullkomligt sönderspäckad med referenser till Mazzucato i varje kapitel. Skulle något textbidrag mot förmodan publiceras i en vetenskaplig tidskrift skulle Mazzucatos referensindex stiga dramatiskt. Hon skulle bli ännu dyrare att anlita som föreläsare. Och om Henrekson fortsätter fakturera i procent så stiger också hans arvode. Smart.