Teslakonflikten gör att näringslivets tankesmedjor bubblar av förslag på hur konflikträtten kan inskränkas. Efter Timbros rapport har nu Ratio givit ut en skrift i ämnet. Det är en mer försiktig och lågmäld analys av den kunnige Nils Karlsson som förut var vd på Ratio.
De fackliga sympatiåtgärderna mot Tesla har ställt till det för en rad underleverantörer till Tesla – trots att dessa har kollektivavtal. Men det riktigt röda skynket för Svenskt näringsliv är hur LO till exempel under avtalsrörelsen 2023 hotade med sympatiåtgärder från flera förbund för att stötta Kommunals krav. Nils Karlsson beskriver hur liknande sympativarsel från LO drabbat företag som själva har kollektivavtal. Detta är förstås irriterande för de företag som drabbas och kan tyckas undergräva värdet av ett kollektivavtal som ju ska ge arbetsfred. Och Nils Karlsson anför många ädla skäl av närmast rättvisekaraktär för att förhindra detta.
Lönernas andel av omsättningen skulle sjunka till så låga nivåer som vi inte sett sedan andra världskriget.
Den avgörande frågan borde dock vara om detta är ett problem på systemnivå? Hotar sympatirätten svensk konkurrenskraft och arbetstillfällen? Hotar den svensk investeringstakt och BNP? Presterar Sverige sämre än andra på grund av vår liberala lagstiftning? Eller är detta mer av en irriterande surrande fluga som då och då landar på enskilda företag?
Sanningen är att Sverige går ungefär som Europa går mest om vi kollar på konkurrenskraft över en längre tidsperiod. Det gäller även vinstandel och löneandel, det vill säga den andel av företagens omsättning som går till vinst respektive löner.
Det enda sätt jag hittar där Sverige sticker ut internationellt är en extrem fred på arbetsmarknaden, med betydligt färre strejkdagar. Och en relativt hög andel kollektivavtal (”trots” generösa sympatiregler) och sammanhållen lönestruktur.
Och det är också här vi ska leta efter det verkliga skälet till Svenskt näringslivs fokus på sympatiåtgärderna. De gör det enklare för LO att sätta kraft bakom kraven på högre lägstalöner. Det är förstås tråkigt för många företag som hellre skulle betala lägre löner. Men lägre löner för redan lågavlönade vore inget framgångsrecept för Sverige. Det skulle kräva att det offentliga gick in och stöttade med till exempel bostadsbidrag.
Det finns inget egentligt problem i grunden, förutom en idé om att det bör bli mer lönsamt att driva företag.
Ironiskt nog tycks vinstandelen utvecklas bättre i tjänsteindustrin där många låglönejobb finns. Ändå omvandlas vinster i alltför liten utsträckning i fler investeringar som skulle gynna svensk tillväxt. Att göra det än mer lönsamt att driva företag, som Svenskt näringsliv vill, skulle innebära att lönernas andel av omsättningen skulle sjunka till så låga nivåer som vi inte sett sedan andra världskriget.
Kampanjen mot sympatiåtgärder påminner om beslutet att luckra upp lagen om anställningsskydd, las. Det finns inget egentligt problem i grunden, förutom en idé om att det bör bli mer lönsamt att driva företag. Men istället för att kräva sänkta arbetsgivaravgifter av politiken, så krånglar man till det och angriper fack och arbetsgivares domäner.
Då var det äldre som drabbades av arbetslöshet – kostnader som landar på det offentliga. Nu är det lågavlönade som skulle drabbas. Med samma syfte – att överföra kostnader från företag till det offentliga. Det är helt enkelt en dålig idé för svensk ekonomi.